Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

På konferens

Jag är på Norra Latin! Här har Carl Larsson, Bruno Liljefors och Prins Eugen klottrat jättemycket på väggarna.

Nu är det ju inte längre en skola utan ett en konferenslokal. Spektaklet (i positiv bemärkelse) heter ”Ordens magi”.

Göran ”Jag är ingen talare” Hägg ska prata, Magnus ”Jävlar” Ljung ska svära, Olle Josephson ska språkråda och till och med Carl Jan Granqvist ska taahla. Alla ska de stå bakom en talarstol som är stor som en flyttcontainer.

Talarstolen, Erik Blix och en liten, liten föreläsare.

Man hade lika gärna kunnat ställa en skokartong med endast ett pratande huvud på ett bord där framme, mer än så ser vi ju inte. Kroppsspråk? Kanske, men inte vad vi ser. Gester? Nej, alla håller krampaktigt i talarstolens handtag för att inte falla omkull. Men vi hör bra!

Skådespelaren (som jag då i min enfald skulle ha kallat skådespelerskan) Pia Johansson inledde med en kvarts prat om ord. Plötsligt kommer det en övning: hälsa på någon annan.

Usch.

När jag sitter i publiken vill jag sitta i publiken och bara ta emot allt som en liten fågelunge. Jag vill inte tala med eller klämma på okända människor. Om jag däremot skulle bli uppkallad på scen, skulle jag med små glada skutt hoppa dit för att ta emot åhörarnas jubel.

– Nu ska ni hälsa på den person som sitter bakom er och berätta vad ni är bra på och dessutom ge den personen beröm för något! säger Pia Johansson på fullt allvar.

Ser ni nu framför er hur alla människor i en stor lokal vänder sig om och … hälsar på … den som sitter bakom ..?

Share
39 kommentarer

Onomatopoesi

Ljudhärmande ord gillar jag. Igår skulle jag i en kommentar försöka stava till en kvävd nysning, och kom fram till:

– Kntjho!

Om man sitter på en teaterföreställning och drabbas av nervös rethosta, tror jag att den stavas så här:

– Hrrfh. Huff. Hhffg.

Min pappa nyser helt ohämmat så att kristallglasen klirrar och spädbarn skräms till gråt:

– HARAFFFSCHOOHOO!

Min mamma har ett knep för att med ljud klia sig längst bak i gommen, nästan nere i halsen där man ju inte kan krafsa utan att kräkas:

– Krr! Krrirkkk!

Ett av de allra mest svårstavade ljuden är det inåtandande sucksuget, oftast kombinerat med ett beklagande, nästan nekande, skak på huvudet. Det låter som en puss, men tillverkas som en implosiv, koronal klusiv. (Say what?) T på inandning alltså:

– Thsth.

Egentligen kan man ju få alla ord att vara ljudhärmande, inte bara de gamla vanliga exemplen susa, knarra, rissla och kvittra. Slå med handflatan på en tom kartong och lyss till lådans svar:

– Kadong.

Nu ska jag skriva mig ett onomatopoetiskt brödrecept.

Share
21 kommentarer

Idag 2: Allmän rapport

På Bokmässan finns egentligen bara ett rätt sätt att äta: en matsäck. Tyvärr är vi ju inte så förutseende, så en och annan macka har jag spillt i tangentbordet. Idag var köerna längre än någonsin förut, så detta blev min lunch:
Eftersom det varken är bröd eller potatis eller ens pasta, är glassen det mest GI-inriktade jag har ätit sedan Eldkvarn spelade på Kåren.

Kommer ni ihåg den mystiske montermannen med enmansshow? Jag kunde inte riktigt glömma honom, så jag ställde mig att stirra en stund.
Han … slipar knivar? Han bjuder på muffins? Nej! Han …

… ser in i framtiden!

Uppdatering:
Jag har inte hittat på honom; även Jonas Thente har lagt märke till montern i det absurdas gränsland.

Vart jag mig på mässan vände, stod folk och berättade hur de mådde just för tillfället.

– Är du lika trött som jag?
– Mhm. Helt sänkt.
– Har inte gått så här mycket på flera år.
– Trött i öronen också.
– Och ögonen.
– Skavsår.
– Nacken, ryggsäcken väger sääääkert fem kilo!

Förr i tiden knäcktes vi av höstskörden, vårsådden, klättring upp på Kebnekajse för att leta efter bortsprungna kossor och sjuttontimmarsskift i gruvan. Tänkte bara påminna om det.

Efter tre dagars boktrampande gick jag in på Liseberg bafatt. Man var ju ändå i faggorna. De där stjärnorna på the red brick road där inne är fascinerande eftersom Lasse Dahlquist, The Osmonds och Laila Westersund samsas på samma sätt om utrymmet som t.ex. Jimi Hendrix. (Endast 18 dagar före sin död uppträdde han här.)

Och visst blötte jag ner mig totalt i Flumeride. Det trevligaste var förstås plaskåkandet före nerförbackentjoandet.

På väg hem till Översättarhelena gick jag rakt in i denna skylt:

Det var en gång en kamera. Han tyckte om paraplyer och slängbara kameror och … sade jag paraplyer? Se filmen på dvd!

Detta är en gräddsifon, vilket var en fantastisk nyhet för mig. Grädde i, lock på, patron i skruv, platjoff så har man vispgrädde. Jag kommer aldrig mer att vilja vispa grädde en med elvisp. Kan man uppfinna fler sorters sifoner? Marängsifonen, var finns den? Havregrynsgrötssifonen?

Share
34 kommentarer

Idag 1: Hotellfrukost!

Först gick jag upp och fotograferade möglet i kakelfogarna.

Mögelanhopningar har förr om åren gett mig fria övernattningar. (Kolla här och leta reda på 2005-08-15.)

Sedan gick jag ner till frukosten.

Kom nu inte och säg att det är tur att jag inte äter hotellfrukost varje dag eller att jag måste tänka på de svältande barnen. Jag har skavsår och det enda som hjälper är en våffla på själen, så det så.

För en gångs skull var det inte kamp om morgontidningarna som det brukar vara på hotell. Kanske man umgås mer till lördagsfrukostar? Ja, kanske är det så att jag i vanliga fall äter hotellfrukost med läsare, inte pratare. (Förutom hemma då, när det vimlar pratare ända in i stigbyglar, hammare och städ.)

Seså, pallra sig iväg till Bokmässan nu!

Bonusbild från Park-lobbyn igår:

Stackars blomsterdekoratören.
Share
8 kommentarer

Nattsudd

Ni anar inte vad vi hittade när vi efter bloggträffen på Gyllene Prag invaderade Park Hotell.

Eller ska jag börja från början?

Priset för Årets nättidskrift delades ut med buller och bång medan jag stod utan att se något och försökte slänga i mig lite mat. (Hade helt och komplett missuppfattat tiderna.) Motiveringen glömde prisutdelaren att läsa upp, så nu kommer den här:

Tidskriften Nummer.se får priset för att redaktionen på ett förträffligt sätt bryter den fjärde väggen ut mot åskådarna, som i detta fall är läsarna. Nummer för en dialog med snabba replikskiften via väloljade, tekniska finesser och öppnar för interaktivitet utan överspel. Dekoren och scenmästaren dominerar inte; de välskrivna texterna får tala för sig själva. Liksom på Shakespeares tid svarar scentidningen på tillrop både från parkett och tredje raden och levererar ständigt aktuella artiklar utan att för den skull någonsin bli teatraliskt experimentell.

Juryn applåderar ensemblen och inspireras till dagliga teaterbesök.

Sedan skulle jag och kulturtjommarna mingla till en helt ny musikstil som heter dubstep, som efter en stund övergick till steppers dub. Jag ville säga som min mamma:

– Men vad ääär det här för dunka-dunka-musik egentligen?

Vi försökte verkligen konversera varandra, men jag och röstapparaten gav upp och istället kontaktades bloggänget som satt på Gyllende Prag.

Så här roligt hade denne kille på dunkadunkafesten.

Swoooosch, kom min privatchaufför Studiomannen i sin GPS-bil och hämtade mig. Swooosch, gick vi i ett snålblåsigt Göteborg till Park Hotell där det skulle vara skönare att vara en packad sill än att försöka köpa en öl för att bli packad. Swoooosch, svepte alla väldigt långa människor förbi. (Ja, alla fulla kändisar är ovanligt långa, t.e.x. Eva Backman, Liza Marklund och Mark Levengood samt en kille som i tre minuter var en kopia av Prins Carl Philip. När han började bröla fyllevisor på bred göteborgska var han inte lik någon.)

Min ryggsäck var synnerligen populär när jag klämde mig framåt som en en Tarzan i en liantät skog.

På Park Hotell, ja. Minns ni förra året? Vi hamnade i en svit, kramade Niemi, pratade med Cynthia Lennon, spillde öl på Jarl Alfredius och diskuterade Sveriges bäste/a författare. I år … i år hände ingenting.

Och jag är en sanningssägare, det vet alla.

Share
14 kommentarer

Idag: 3 Blandade småhopp från mässan

Jag sitter på mässgolvet bredvid en man som heter Jerry. Han slog sig helt sonika ner av ren nyfikenhet eftersom han undrade vad jag egentligen gjorde som tackade nej till hans erbjudande om en stol. Men datorer har man så mycket bättre i knät på golvet än på ett räksalladskletigt bord.

Jaha. Det hjälpte ju inte. Jag lägger räkor överallt.

Vissa montrar är genomarbetade och rent av vackra och funktionella, medan andra inte är det.

Här är en enmansshow. Han skrev en bok som tydligen blev en succé inom ett visst skrå. Sedan fyllde han en stor monter med sig själv. Jag sade högt och tydligt WOW! … och tog ett smygfoto. (Utanför bild finns ännu fler planscher i helfigur.)

SAOB:s monter. En pulpet. Åh, sådana där pulpeter satt de vid, alla redaktörer när jag var där på studiebesök 1986. (Fast den där datorn där känns nästan lika antik.)

Finn två fel! (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Share
20 kommentarer

Idag 2: Klädproblem

Igår tog jag på mig en halterneck-bh och vuxet diskreta kläder med axelvaddar och strass för att se proper ut. Tyvärr halkade bh:n ner hela tiden, så jag var sådär lagom proper runt midnatt.

Idag är det ännu värre. Ska jag (som jag redan hade planerat) ha på mig den röda t-shirten med ”Jag kom, jag såg, jag bloggade” i nyss nämnda bh-höjd? Stödjer jag då Burmas sak fastän jag inte har planerat att ha rött mot militärregimen utan bara för min egen skull? Ska jag ta på mig en svart tröja med ”Språkpolis” på bara för att visa att jag har en egen vilja och att jag stödjer Burma på något annat sätt än att ha på mig en röd tröja?

Snacka om att skaffa sig helt onödiga problem. Nu tar jag på mig min röda tröja som planerat och så tänkter jag extra mycket på artikeln om Burma i NE. Den färdigställdes och trycktes en dag innan militärjuntan bytte namn på landet (Myanmar). Kan ni se förtvivlade NE-redaktörer slita sitt hår 1989?

– De kan ju inte byta namn på ett helt land när vi redan har tryckt artikeln på B!

Fast nu blev det ju helt ok. Vi fortsätter att kalla Burma Burma och tar på oss röda tröjor.

Share
8 kommentarer

Idag 1: I hotellrummet

Som ni ser i gårdagens sista inlägg här nere, stod jag alltså på Stora teaterns scen. Festen var på scenen så att man (=jag) kunde låtsas vara aktris.

Det var underbart och fantastiskt och jag stod länge och spelade ”Lysistrate” med mig själv ut mot första parkett. Sedan spelade jag ”Sex roller söker en författare” tills jag såg Camilla Thulin i en leopardklänning. Då spelade jag ”Vi betalar inte, vi betalar inte” tills jag kom att tänka på salig göteborgaren Kent Andersson, så då spelade jag ”Sandlådan” ända tills jag blev avbruten av en framsträckt öl. Den inbillade sufflösen hängde inte alls med.

I Översättarhelenas vardagsrum med musikalisk interiör sov jag inatt i en förträfflig, i förväg bäddad säng. (Jag är inte lika duktig – våra gäster får lakan och filtar och platta kuddar i en enda röra, framslängda på sängarna.) Mycket trevligt, men mitt arvode för arbetet med att utse Årets nättidskrift var en övernattning på hotell. (Som bekant är jag ibland beredd att ge min högra hand för en hotellnatt, så här ska njutas.)

Hotellet. Visst ser det ut som en italiensk bakgata? Eftersom jag är närapå hotellinspektör i min noggrannhet vad gäller just hotell, kan jag nu klaga på mögel i kakelfogarna och att internetvågor inte ingår i priset samt att jag inte får plats med nattgäster. (Förlåt, alla som står i kö för att få sova med mig.) Men vad gör väl det? Jag kommer att somna till motorvägens trygga sus och i morgon gå upp och tvätta håret med flytande tvål och torka mig med en så liten handduk som möjligt för att spara på miljön.

Hotellkvarteret åt andra hållet … och här ska jag alltså gå mitt i natten när jag kommer hem från alla balunser? Jag ska kanske beväpna mig med en hattnål eller en medicinboll?

Share
3 kommentarer

Idag 3: Liten dagsrapport

I en två kvadratmeter stor monter var det mingel för Sveriges alla översättare. De fick inte plats utan läckte ut i alla gångar och montrar i närheten. Vinet och ölen flödade och roliga översättarhistorier blandades med jordnötter, wasabigodis och svåröversatta ord.

Var står jag nu? Hur hamnade jag här? Njuter jag?

Här står tjifen Ewa Swartz och pratar och välkomnar en miljard minglande människor. Vad man inte ser på fotot är att jag när hon började tala satt precis nedanför henne, på scenkanten med datorn i knät. Med stråkastaren i ögonen. Snabbt gled jag ner på golvet och satte mig bredvid Marika Lagercrantz och applåderade och tänkte att jag nog var osynlig i alla fall.

Share
10 kommentarer

Idag 2: Hur man inte får dricks

Vi sitter ett gäng bloggare och kränger räkmackor som är störst i Sverige.

Trulsa och Studiomannen och min macka. Jag sitter mot alla regler och brandföreskrifter på golvet.

Allt var synnerligen trevligt och gott, även om Salt-Stellan och Översättarhelena var överens om en skum bismak på majonnäsen. När det var dags för betalning, levererades notan för tolv personer tillsammans med en miniräknare.

– Kan vi inte få den splittad?
– Nej. Använd miniräknarn.
Share
18 kommentarer