Hoppa till innehåll

Etikett: el

Elektriker Bergman rycker ut

Elektriker Bergman rycker ut

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2025 12:04

Nu kommer ni att sucka, stöna, ta er för pannan och säga vojne vojne. För elektrikern Lotten har varit i farten igen.

För sex år sedan (märk väl hur jag effektivt undviker alla mina el-fel före 2019) kallades jag till äldsta dotterns lägenhet för att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.

– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa dottern. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är mörkt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.

Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut.

[Här kommer en lång paus. Vad gör man? Vem ber man om råd? Alla rådslag som kan hållas, hölls. Det googlades och det ringdes kors och tvärs.]

Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.

Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma. Jag suckade.

[Ytterligare en lång paus. Ågren var på besök. Hela huset med sex lägenheter var strömlöst. Jag var SÅ skyldig. Trolla bort mig, tänkte jag.]

Efter två timmar kom en akut-elektriker och efter tre timmar funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:

– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?

Tidshopp!

Swooooosh förvandlades vi till lite äldre och klokare människor anno 2025. En finfin utomhuslampa, inköpt på Jula och uppsatt runt 2022, funkade som den skulle tills den häromdagen bara trillade av väggen och hängde i den lösa tråd som kallas ELLEDNING.

Här borde jag ha tänkt ” ajajaj, här måste nog kompetensen kopplas in”. Men icke. Jag har nämligen lyckats med otalet elektriska installationer sedan jag i åttan fick skala av plasten på en oskyldig koppartråd. Jag vet vad jag gör! Jag kan detta!

[Förutom kanske debaclet 2019. Men pffffffft liksom.)

Jag konstaterade att lampan var hel och ren, och att det helt enkelt bara var fästet som hade gett efter som om någon hade hängt i lampan. Jag fixade fästet, konstaterade att jag faktiskt hade varit lite klantig när lampan sattes upp, fixade klanteriet, satte extraskruvar (självborrande underverk!) och började fingra på elledningen som skulle kopplas ihop med lamp…

SPJIOOOOONG!!!

– Ahaaaj. En stöt! sa jag högt.
– Man ska skruva ur proppen först, Lotten, fortsatte jag inne i huvudet.
– Jösses vad obehagligt, tänkte jag. Nu får du sluta leka elektriker.
– Nej, sa den inre rösten. Du kan ju det här. Sluta slarva, ba.
– Okej, proppen, proppen, proppen.

Proppen ur, skruvarna rätt i munnen, stora, tunga borrmaskinen som skruvdragare och tjosan, så satt lampan perfekt på plats. Jag skruvade i proppen och provtände la…

KLICK

Där gick proppen. Not with a bang – more with a whimper. Jag skruvade ur proppen, gick ut och pratade förstånd med lampan, gick in och skruvade i en ny propp, gratulerande mig själv till att faktiskt ha ett propplager. Och så tände jag igen.

KLICK

Proppen gick igen. Hopplöst. Nåt måste vara fel. (Kunde jag ju ha insett tidigare, ja.) Men skam den som ger sig! Jag skruvade loss lampan från sitt fäste och insåg att jag vid infästningen hade drivit ett självborrande underverk rakt genom elledningen.

Nu får lampan ligga ute på flaket i väntan på att detta ska fyllas med skit och köras till tippen. ”Men den snygga glaskupan kan man ju spara och göra nåt kul med”, sa jag och tappade i nästa sekund en hammare på den så att den gick i tusen bitar.
I väntan på nyköpt lampa, ser det så här snyggt ut vid entrén. Ja, jag kan ju faktiskt passa på att måla lite fasadfärg där också.

Nu bad grannen mig att komma över för att installera två krånglande takplafonder i tvättstugan. Självklart!

Försöker bananerna i min tallrik förmedla ett budskap? (Jag ser massa smajlisar som ser väldigt bekymrade ut.)

(Om inte Julkalendern sätter igång den 1 december, har jag antingen elektrifierat ihjäl mig eller råkat bränna ner grannens hus.)

Share
19 kommentarer
Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

Publicerat av Lotten Bergman den 19 oktober 2022 23:41

När världen är galen och tokig och alla bekanta har massa frågor om direktverkande el, ja då gäller det att se till det lilla. Alltså ska jag fokusera på skosnören, små bolltomater, den lilla hammaren med det fina handtaget och krukan med vissen mynta.

Min vardag är full av sådana roliga och intressanta småsaker, så jag har inte haft tid att bekymra mig över direktverkande el (vilket vi inte har) och tycker att oljekrisen från oktober 1973 till mars 1974 (när vi hade direktverkande el) var en synnerligen intressant och lärorik period.

Mina föräldrar måste ha varit obekymrade (eller hemlighetsfulla) under denna oljekris, för jag minns blott och enbart att

  • vi stoppade stickig glasull i alla upptänkliga springor i huset
  • kön till bensinmacken var sanslöst lång kvällen före en prishöjning
  • det var ett evigt tjat om att lampor skulle släckas.
SvD 8 dec 1973 – politikerna börjar på bekant sätt skylla på varandra.
Sedär, precis som nu kommer idrotten att vara tvungen att dra ner på verksamheten. (Osedvanligt illa korrläst text.)

Ni ser – det är ju hur deppigt som helst att tala om, läsa om, diskutera och vältra sig i storkriserna. Att då fokusera på småkriserna är förstås en utmärkt lösning. Jag presenterar tre stycken här och nu!

Blodkrisen

Jag skulle lämna blod, vilket är en trevlig upplevelse med fnittriga sköterskor, glada blodgivare och jättegoda renklämmor till efterrätt.

– Jag är svår. Dom rullar.

De rullar. Dessa två små ord får alla sköterskor att rycka till av antingen fasa (de nyutexaminerade) eller av pur tävlingsinstinkt (de erfarna). Att jag är svårstucken beror alltså på att mina blodkärl rullar iväg – de glider omkring och gömmer sig när sköterskan kommer med nålen. Just denna gång var det en ung en som antog utmaningen.

Här kramar jag en liten blå boll i handen för att blodet ska rinna till bättre.

Krisen uppstod snabbt: kärlet sprang och gömde sig. Alla kom och tittade och ojade. De andra blodgivarna satt nöjda och blev tömda medan jag försökte heja på mitt blod för att alla påsar skulle fyllas. Sedan sa sköterskan att kärlet sprack, så jag ropte ack.

Kattresan av Ivar Arosenius, där katten alltså har antagit rollen som mitt blodkärl.

Och nu ska ni få höra vad just denna kris bar med sig. Eftersom blott 80 % av den lagstadgade mängden blod hade kramats ur mig, blev personalen tvungen att SLÄNGA allt mitt finfina blod. Jag ropte ack igen, blev tröstad och befriad från alla krav – och fick ändå äta en jättegod renklämma, blodfattig som jag ju trots allt var.

Svampkrisen

Jomenvisst, här gås ut i skogarna för att insupa vädret, färgerna och ljuden samt dessutom hitta de förnicklade svampuschlingarna som gömmer sig.

Häromdagen var detta den digra skörden efter 30 minuters letande i Sörmland.
Bättre gick det i Dalarna för två veckor sedan, där vi plockade ohemult mycket och fick sitta och rensa så länge att vinet tog slut.

Svampkrisen här hemma berodde på att jag minsann har vidgat mina vyer och tittat upp från trattkantarellträsket och istället tittat ner i de stolta fjällskivlingarnas värld. ”Det är en delikatess” påstår alla, så jag tog mod till mig.

Här steks den ena (trasiga) i massa smör, medan den andra inväntar sitt stekpanneöde. (För övrigt är det en jättedålig stekpanna som jag ska slänga.)

Och vad hände? Det VAR en delikatess! Mofselimofs så åkte den första ner i magen. Jag stekte den andra direkt för att bjuda resten av familjen på en liten smakbit.

Men då ringde telefonen och jag blev tvungen att prata pppbbbrrrr- och fffrrsch-språket med fyramånadersbarnbarnet i Lund. Det begriper ju varje människa och svamp att en sådan distraktion ställer till det.

[konstpaus]

Jag stekte alltså ihjäl den andra fjällskivlingen, som tyvärr såg ut precis som en blodpudding när den for ut genom köksdörren.

Trädfallningskrisen

Jag cyklar ofta genom en trevlig skog på väg till stan. I den, liksom andra skogar, har granbarkborren farit fram som ett jehu, så när det blåser är det förenat med livsfara att … eh, fara fram som ett jehu. Man kan plättlätt via en app kontakta kommunen och tala om att träd håller på att falla över elledningar och spår, men det är förstås inte alltid de har tid att dra fram motorsågarna eftersom alla är upptagna med sina lövblåsar. Sååå …

… så istället sattes varningsskyltar upp.
Ska jag … eller ska jag inte …?
Fallande träd är jag ju sedan just oljekrisåret 1973 lite skraj för, eftersom Judy i ”Sju syskon” av Ethel Turner dog av ett sådant.
Den hemska sidan 188, som jag gömde genom att sätta ihop hela uppslaget med gem.

Ni ser – ni har bombis inte tänkt på krig, elpriser eller konkurser och stängda idrottshallar på flera minuter! Småkriser är, om inte annat, i alla fall distraherande.

Share
20 kommentarer