Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.
Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.
Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.
(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)
Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.
– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.
Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.
När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.
Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.
– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.
Men ni har det bra förstås?
UPPDATERING!
Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?
Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?
Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.
Nämnde jag att vantarna i morse var vita?
19 kommentarer