Hoppa till innehåll

Etikett: Frankrike

Husbilsresan: vad är Kallstadt?

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6.) 

Vi vaknade i ett strålande solsken och kalla fötter – det var underligt kallt ute. Eller inne? Nåja, det visade sig att husbilens elpåfyllning inte alls hade funkat. Precis som med batterinivån på mobilen och datorn, skapas en smula elhunger när procenten går under 30. Men vi hade ju annat för oss: Lisa ville ha en viss vinkartong med hus på, jag ville ha kaffe och Jesper ville hämta vinet som vi bokade igår.

Schwopp, sa det så var allt fixat eftersom mina ungdomar här är driftiga, snabba i tanken och relativt obekymrade. Utom när det gäller kaffet dårå, för utan el bryggs inget alienkaffe. Det roligaste var när Lisa med sina nya fransk-kunskaper lite på skoj bad om notan när vi skulle betala våra beställda viner.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa stolt med hög röst.

Alla ryckte till. Vinhusägaren tittade oroligt på henne.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa lika glatt än en gång.
– Was sagt sie? sa vinhusägaren till en annan kund på tyska, så fransk han var.
– Vielleicht möchte sie, dass wir zuhören? svarade den schweiziske kunden.

Det visade sig då att Lisa inte alls med hög röst hade bett om notan, utan istället bett alla om uppmärksamheten:

– Attention s’il vous plaît!

En stund senare klappade vi husbilen medhårs, silvertejpade den läckande dörren och satte iväg.

Vi begav oss norrut (utan att nudda Strasbourg) på minst sagt bedrövliga vägar. Jag tittade i sidospeglarna relativt ofta för att konstatera att jodå, jag höll mig inom linjerna med åtminstone 2 cm marginal.

Och vips, befann vi oss i en för mig helt okända staden Kallstadt.

– Kallstadt? Menar du Karlsruhe? sa jag till den fortfarande ytterst kompetenta kartläsaren Lisa.
– Nej, Kallstadt.
– Karlstadt?
– Kallstadt.
– Hmmmm.

Det visade sig att Kallstadt (varifrån Trumpens släkt kommer) var ännu en i våra ögon öde stad. Färgglada hus, många namn och skyltar, elstolpar med tillhörande ledningar och … inte mycket mer. Jo, det förstås var kallt också: 9 °C.

Rosa, grönt, orange-gult och brunt! Yeah!
Nämen kolla där kommer en bil!
– Weingut! Här kan vi ju prova vin! Kom! Vaffan är det som säljs? Quitten? Googla!

Det visade sig att vinfamiljen Koch förstås sålde kvitten. Men att åldermannen Rüdiger Koch ju främst sålde de godaste viner vi nånsin har smakat på. (Men det visste vi ju inte än.)

Vi stövlade in på gården utan någon som helst känsla för lugn och ro eller hänsyn.
– Hallåååååå!
– Tjoho!
– Tittuuut!
– Hallo!

Som ni såg i gårdagens inlägg finns det fläskiga ställen som säljer vin. Men så finns det ställen som Rüdigers hem. Ofläskiga, oputsade, stökiga och allmänt underbara.

Här gick vi in!

Vinmannen Rüdiger släppte in oss med armbågen och tyckte nog faktiskt att vi var ena tramspellar som kom här och kom ganska sent en torsdageftermiddag.

Här satt vi i Rüdigers sparsmakade köksavdelning och smakade på viner.
Men plötsligt blev vår bäste vinvän väldigt vän till sinnet. Vi älskade nämligen hans viner mer än alla andra viner på vår resa.

Vingården Koch var för fyra generationer sedan blott på 500 hektar, numera är den tre gånger större och allt går så bra, för den femte generationen – Rüdigers dotter – står i kulisserna och är beredd att ta över. Och om man vill köpa online, så skickar Rüdiger så himla gärna ända till Sverige. (Han hade aldrig tidigare träffat en svensk.) Vinerna var så goda att jag till och med smakade på ett rosévin – och det gör jag ALDRIG i vanliga fall.

Men herregud, karln tar bara emot betalning i kontanter så vi blev tvungna att ta ut svindyra pengar på en jädra bankomat!

Sedan gick vi till vår parkerings-vingård och testade viner även där. Men huuuuu, så stressigt det var. Ägarna hade två skällande hundar och ett högt, jättestängt staket samt ringklocka. Vi sa förlåt och ursäkta, och parerade mellan de skällande hundarna och viskade försiktigt: ”Går det bra att smaka?”

Det gick bra. Men mannen svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, gick ut och pratade med sin fru, svarade i telefon igen, ropade på sin fru, hällde upp ett vin, sneglade på sina många priser som var uppsatta på väggen och vinkade in sin fru.

– Jawohl, jawohl.

Så kom hustrun och var lika stressad hon. Inte ägnade hon oss en blick, men hon svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, svarade i telefon igen och rusade sedan ut till de skällande hundarna och den plingande porten.

– Jawohl, jawohl.

Lättade begav vi oss en stund senare mot husbilen för att vila innan vi skulle gå ut och leta efter kvällsmat. Efter tre minuters vila ropade Lisa:

– Herreguuuud! En romersk ruin ligger bara 300 meter härifrån!
– Romersk vaddå?
– Ruin! Vi måste dit! Nuuuu!

Det visade sig – helt galet – att den romerska ruinen (Römisches weingut Weilberg) just denna kväll var proppfull med mat, människor, vin, kockar och skrål samt fröjd och gamman. Allt var fullkomligt underbart och alla kontanter som vi nyss tog ut för att betala vin med, for all världens väg in i den romerska ruinens rödvin och maträtter.

Jag åt spenatbollar medan Lisa och Jesper moffade i sig varsin Schweinshaxe.
För nästan 2000 år sedan låg obegripligt nog ett stort romerskt lantgods här. Den gigantiska byggnaden hade flera våningar, salar och gårdar och var(redan då) ett centrum för vinodling.

Skylten ovan är naturligtvis skriven på blott två språk: tyska och latin. En fiktiv romare som heter Septimius Romulus Victor talar till oss från dåtiden, liksom. Fast egentligen talar han ju till oss från nutiden eftersom det blir en logisk kullerbytta när han … ja, ni fattar.

”Föreställ er taket som sträcker sig mot skogen, pelare som bär upp gården och salar som är fyllda av liv. När ni vandrar bland ruinerna kan ni i tanken höja ett glas vin från Weilberg och njuta av samma utsikt över landskapet som vi gjorde.”

Ibland tar min mobilkamera riktigt bra bilder!

Mätta och glada rultade vi hem till husbilen. Jag duschade varmt för första gången på en vecka och en stor Toblerone trollades fram som efterrätt, som intogs i pyjamas. Men vad saknades månne?

Ett besök i en vinautomat.

När köpte ni senast vin i pyjamas?

Imorrn ska vi se om vi kanske orkar köra vår baktunga husbil på detta vis hela vägen Kallstadt–Hamburg.

Nej, vi ska inte besöka en djurpark.

Just det!
Vad är Kallstadt? Jo, Trumpenfamiljens tyska ursprungsstad. (Det talar man inte om här.)

Share
9 kommentarer

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5.) 

Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.

Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.

Plankan ertappades liksom med byxorna neddragna. (Foto: Jesper Holmgren, som även har tagit bilden högst upp.)

Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)

Den gulmarkerade sägen gick vi – jag med mina kryckor – under det att vi valde mellan massa restauranger. ”Lunchstängt nu, men öppnar igen kl 18” konstaterade vi säkert 15 gånger.
Pittoreskt!
Förtjusande!
Intressant!

Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.

Övre teckningen: 1200–1300-talet. Nedre teckningen: 1500-talet. (Kanske 1400-talet var så fullt av byggnadsställningar att det inte behövde illustreras.)

Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.

Detta är inte representativt för byn. Men så intressant! Vad hände? Tjivas släktingarna om arvet?

Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.

Här smakade vi på ett orangefärgat vin tillsammans med en islänning, en dansk och två från Nederländerna.

Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.

– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!

På Wolfberger får man smaka på max tre sorter. Det kändes som att 1929 gå in i en banklokal med mössan i hand för att be om ett litet lån.
Men här på vinhuset Les Decadres kände vi oss som hemma och fick utan prut smaka på dussinet sorter. (Foto: Lisa Bergman.)

Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.

Vi häpnade och tog fram synonymerna igen: magnifikt, ståtligt, imponerande, sanslöst, otroligt och helt jävla fantastiskt.
Ja, här står jag och skakar galler. (Foto: Lisa Bergman.)

Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.

Här ska jag lägga alla mina sjysta lökar.

Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:

– Je veux commander …
– L’addition s’il vous plaît.

Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.

Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?

– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?

Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.

I både Frankrike och Tyskland välkomnar man klängväxtlighet på fula elskåp, bunkrar och betongfundament. Imponerande och vackert!
Share
8 kommentarer

Husbilsresan: kampen mot Strasbourg

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4.) 

Den här rutten hade som film hetat ”Den vilda kampen för att slippa Strasbourg”, för ditt ville inte vi – men alla vägbeskrivningar ledde till just Strasbourg. Att vi inte ville in i Strasbourg berodde mest på att vi faktiskt som dieselbilskörare skulle vara tvungna att manglas genom ett betalsystem och tvingas till gatlopp och under folkets spott och spe.

Ungefär.

Därför körde vi en galen snirkelisnurrväg som tog evigheter – men som var underbart vacker.

Vi körde ingen av dessa vägar, men framför allt körde vi verkligen inte genom Strasbourg.

Vi körde genom byar som inte var dimensionerade för husbilar, vi vinglade omkring på minimala broar och vi såg människor som gick omkring! (I byarna har vi dittills bara sett hundägare på promenad och en och annan … nej, det var nog allt.) Dessutom korsade vi fransk-tyska gränsen fem gånger, vilket var intressant eftersom vi fann att de franska byarna hade

  • bättre vägar
  • tydligare skyltar
  • fler människor utomhus
  • vackrare hus.

Men kartan fortsatte envist att be oss vända om för att åka till Strasbourg.

Men vad betyder detta? (Facit finns allra längst ner.)

Plötsligt blev vi tvungna att äta mat. Vi var alla tre beredda att skjuta en älg och flå den om så skulle krävas. Så vi stannade vid en vägkrog.

När grillmadamen lade upp schnitzeln och pommes friten, såg Lisa plötsligt hur damen högg tag i ett stort salladsblad. Lisa tänkte förvånat ”vaaaa, ska jag få sallad, så underbart, tyskar brukar ju inte …” – men nej. Resolut rev damen det stora salladsbladet i mindre bitar och gav Lisa en liten snutt.

Lisas tallrik syns i övre högra hörnet. Men min mat hade falafel och rädisor! Vitaminer galore!

Ju närmre vårt mål vi kom, desto fler Jesusmonument iklädda gigantiska, rosa rosetter dök upp bland ännu fler Jungfru Maria-statyer. Och! Kan ni tänka er! Vi hamnade i en liten basketby vid namn Voegtlinshoffen!

Vissa av korgarna behövde lite handpåläggning.

Vi tog en liten kryckpromenad i byn, tittade på en stängd kyrka, ett stängt bageri, en stängd post, minnesmärken över byns stupade män och pojkar och några stängda vingårdar och inte en levande själ. (Ja, klockan var gubevars halv tre.)

Enligt min ringa mening borde alla lyktstolpar se ut så här.

Plötsligt dök Googlebilen upp! Vi stod stilla och log. Sedan passerade den oss två gånger till, så om några geografiska uppdateringar kan man se mig och de vackra kryckorna på huvudgatan i Voegtlinshoffen i Alsace.

Sedan provade vi viner på en jättetrevlig vingård (Denis Meyer et filles) som sa ”smaka en till, en till, en till”, och sedan provade vi några andra viner på en oerhört flådig vingård som jag kände mig helt bortkommen i.

Här var jag helt bortkommen, nästan lite illa till mods.
På Denis Meyer et filles. I bakgrunden hördes ”en till, en till, en till” och skall från en galen hund, stor som en liten häst. Underbart.

Lisa lyckades under våra provningar charma vinbönderna såpass att de gav henne både extraflaskor och champagnestoppar – användbara om man av någon konstig anledning skulle råka ha kvar bubbel i flaskan när kvällen är slut.

I kvällningen lullade vi in i husbilen och åt nudelsoppa och potatismos!

Jag reser ju ingenstans utan chiliflingor, så mina nudlar smakade toppen.
Kalebasser och meloner! Överallt! (Men sådan söt dinosaurie som denna var det inte gott om.)
Hejdå Voegtlinshoffen!

Den underliga skylten betyder ”obemannad fartkontroll om 1 100 meter”. Såklart …?

Share
3 kommentarer

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

(Dag 2)

Igår morse vaknade ungdomarna (som är i 30-årsåldern, kanske ska tilläggas) två timmar efter mig. När de inte var vakna hann jag sabotera hela min mejldatabas, kissa fel i husbilstoan, slå stortån i en och samma jävla kantiga kant tre gånger, sopa golvet i husbilen och gå ut och andas tysk luft.

Därefter fortsatte morgonen med att vi alla tre försökte få igång den alienliknande, synnerligen futuristiska kaffemojängen som krävde miljöovänliga kapslar. Den sprutade vatten som en trädgårdsslang, den mullrade och pyste och den gav efter varje försök – när vi hade tagit bort muggen – upp en suck med efterföljande vattenprutt som vi inte alls var beredda på.

Jädra snygg. Men oanvändbar. (Och en plasthyacint.)

– Men det är ju väldigt små kapslar.
– Små? Hur ser stora kapslar ut?
– Inte vet jag.
– De ska nog inte skramla omkring där inne.
– Hm. Och hur ska kaffet egentligen komma ut?

– Äsch, jag hackar hål i kapseln, sa jag. (Det hjälpte inte ett dugg.)

Till slut gav vi upp och tog allt varmvattensspill och gjorde påste istället. Ungdomarna är för övrigt inge vidare frukostätare; Lisa åt Toblerone och Jesper ölkorv. Jag klämde i mig två snabba bananer och började vid elvasnåret att hallucinera om äggröra och bacon. Så då stannade vi och köpte kaffe till mig.

Husbilens vinande, tjutande, swoschande och allmänt låtande avhjälptes faktiskt lite grann genom – tadaaaa – silvertejpen som jag hade i min packning.

Lisa tejpade helt sonika igen stora husbilsdörren.

Resan på Autobahn tog sin modiga tid med Stau här och där. Det var riktigt trevligt eftersom vi satt högt och vädret var vackert och inget hetsade oss. Vi öppnade fönstren och lyssnade på en kass ljudbok där uppläsaren visslade på alla S och svalde sista ordet i alla meningar. När vi bytte till ompa-ompa-Oktoberfest-musik blev det lite mer livat.

Blott 18 km/h på Autobahn. Vid de flesta ställena var det sanslöst vackert med lövträd i regnbågens färger, så vi bara njöt.

När vi körde förbi en vindkraftverk-koloni som for runt som flygplanspropellrar, utbrast jag:

– OJOJ vad det snurrar!

Lisa blev alldeles förskräckt och räckte sig efter närmaste godispåse samtidigt som hon sa:

– Nä! Va? Är det blodsockerfall? Ska jag ta ratten?

Sedan skrattade vi åt detta i två mil.

I kvällningen kom vi fram till Osthofen i Rhendalen, där vi parkerade vid en vingård. Vi kom alldeles för sent för visningar och provsmakningar, men husfrun Anette släppte allt hon hade för händer och välkomnade oss in ändå.

En timme senare hade vi fått smaka på sex olika viner och ätit tre olika Flammkuchen (lax, grönsaker, rökt tofu) – för Anette var ju naturligtvis även kock.

Här förklarar Anette med hjälp av en leksak hur man skördar vin – druvorna skakas loss under tröskan på exakt rätt dag i processen och plockas sedan upp av samma maskin. ”Inte ett enda blad följer med i hanteringen!” (Mannen som kör maskinen har jour, och står beredd i ungefär en vecka medan vingården går och känner och klämmer på druvorna.)
Här är en helt ljuvligt välsmakande grönsaks-flammkuche – en vit pizza med krämfräs istället för tomatsås.
Jag har vänner som kämpar med att få dahlior att trivas i Sverige. Därför tog jag en bild i pannlampans sken sent igår; dahlior växer som ogräs i dalen!

Nu ringer alla kyrkklockor uppfordrande i byn. Men vi ska sitta i husbilen och äta prinsesstårta till frukost – och sedan halta iväg och undersöka omgivningarna i gnistrande solsken!

Ungdomarna av idag är inte kloka.
Share
9 kommentarer