Jag har rotat bland gamla blogginlägg från anno dazumal eftersom Typepad lägger ner den 30 september. Så här ser inventarielistan ut när jag nu har röjt i två dagar.
(Förklaring! Det är som om blogginlägg var stora flyttkartonger som jag har placerat i ett Typepad-magasin. Där står lådorna i säkerhet och varken möglar eller råkar ut för källaröversvämningar och jag är så nöjd så, även om jag inte har kollat på lådorna sedan 2010 ungefär. Men Typepad-magasinet tänker om en månad elda upp alla sina magasin, fast de har vänligheten att tala om det en månad i förväg så att jag och alla andra nostalgiska tokar ska hinna ta hem alla lådor som vi tydligen ändå har kunnat leva utan sedan mer än ett decennium.)
Det är under denna flytt av ettor och nollor som jag har läst och läst och förstått att jag idag visst kan skriva och lägga ut blogginlägg som varken har mål eller mening eller ens en slutpoäng – de bara ÄR! För så gjorde jag ju redan 1997.
Dagens bagatell!
Igår hittade jag fyra bananer som hade förklätt sig till Men in Black efter sju dagar i en ryggsäck.
– Bananpannkakor! tjoade jag till barnbarnet M, 3 år.
Nyheten togs emot med komplett lugn och alls inte pukor och trumpeter eftersom en Brio-trätax vid namn Frans ju hade bajsat.
– Äggen är slut! ropade jag till en äggkartong med ett sorgligt, ensamt ägg i.
Inga upprörda röster hördes.
– Tjugoåttaåringen! Kasta dig på cykeln och hämta ägg i Trettioettåringens hus, annars blir det inga bananpannkakor!
– Eh, jag gillar inte bananpannkakor … sa Tjugoåttaåringen samtidigt som han tog på sig cykelhjälmen.
– Jag är inte hungrig. Men. De ligger i kylskåpet, sa Trettioettåringen hjälpsamt.
Med andra ord kunde jag här ha sagt ”äsch, vi slänger de hemska bananerna” eftersom ingen ville äta några bananpannkakor. Men jag tror att min bananpannkakeiver övertygade alla närvarande om att pannkakor minsann skulle tillverkas, kosta vad det kosta ville.
(Till saken hör att jag inte nånsin har stekt pannkakor till mina barn. Jag har heller inte bakat kanelbullar till dem, men på något sätt överlevde de ändå.)
Medan cyklisten hämtade äggen, började jag lasta fram byttor och mjöl, salt, vaniljsocker och …
– TUSAN! Det är slut på mjölk! Man måste ha mjölk till pannkakor!
– Vi klarar oss nog. Men vi har mjölk bredvid äggen i vårt kylskåp, sa Trettioettåringen så där hjälpsamt.
– Åk inte hem än! tjoade jag i mobilen till Tjugoåttaåringen. Vi måste ha mjölk!
– Eh … sa Tjugoåttaåringen där han stod med mobilen i handen i hallen. Jag är redan hemma med äggen.
– Packa ur äggen och hämta mjölken, sa jag milt och så log jag mitt vänaste mammaleende.
Han gav sig iväg igen. Och kom pronto tillbaka med mjölken – sträckan är blott 700 meter lång. Precis när han hade tagit av sig hjälm och skor, började jag knäcka äggen. Men det gick inte. Något var fel. Äggen var oknäckbara.
– Men tusan hakar! sa jag. Äggen är ju kokta!
– Ojoj, sa den inte alls hungriga Trettioettåringen. Men vi har okokta ägg i kylen hemma …
– Ohoj, ta på dig hjälm och dojor igen. Vi måste ju ha ägg för att göra bananpannkakor.
– Men måste vi egentligen ha bananpannkakor? sa både Tjugoåttaåringen och Trettioettåringen.
– Frans har bajsat färdigt, så vi kan baka nu, sa det lyckliga barnbarnet M. Marmor, jag kan baka nu!
(Fotnot: Jag heter Marmor [en blandning av mormor och farmor], även om barnbarnen har stenkoll på att jag är en mormor respektive farmor.)
Efter ätteläggens tredje cykeltur 700 meter bort, kunde vi göra bananpannkakor, som – visade det sig – ju inte alls behöver mjölk för att tillverkas. Pannkakorna blev lite brända och degiga, men smakade ändå förträffligt eftersom jag tog lite för mycket vaniljsocker i smeten.
