Hoppa till innehåll

Etikett: bajs

Så … vad händer nu?

Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att

  1. gå till en kurator för att gråta och snörvla
  2. försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
  3. lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
  4. fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
  5. göra ett jädra bajsprov.

Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.

Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)

1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.

Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.

Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”

Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.

Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.

2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?

Vi får se.

Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.

3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.

4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …

Tågbiljetter från 2006.

All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.

Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.

Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)

5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.

Men det här var lite kul!

”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!

Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.

Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.

Off you go, allihop!

Share
16 kommentarer

Badtradition med bajsparentes

Vi tänker slå badrekord. Jag har precis hittat förra rekordnoteringen i html-bloggen som jag hade då: 1999-09-09.

Vi var nyinflyttade, hade bara tre barn, fick plats i bilen och inspekterade kommunens alla badplatser. (Jag måste köpa nya sandaler – använder ju fortfarande samma som på bilden ovan.)

Nu härdar vi oss för att våga oss på att bada 2009-09-09. Det är alltså det traditionsenliga doppet – rekordet slår vi förstås den 10 september. (Alla självplågare och vinterbadare samt fakirer fnyser förstås åt vår extrema mesighet.)

Igår såg jag ut så här. Det var inte särskilt kallt, men inte heller särskilt skönt eftersom jag är svinförkyld och bara måste sympatibada med barnen.

Sexåringen drabbades plötsligt av toalettbehov där på stranden, men eftersom detta har hänt förut visste han vad han skulle göra. Fast det var svårt.

Strandtoaletten – som kanske är en installation av Konstfack – var låst på ena sidan och väldigt olåst (utan dörr) på andra sidan.

 

Eller vaddå dörr, det saknades allt utom just toalettstol. (Om man vill, kan man granska bilden och se vad som finns i toan förutom träbitar, kottar, stenar och flugor.)

Och vad händer? Blir barnen äcklade, upprörda och illamående? Ropar de på hjälp och kräks i en buske? Drabbas de av toatrauma och känner sig strandkränkta? Nej. Sexåringen ropade så det ekade över hela sjön:

– Skynda dig mamma! Bajs! Det här kan du ju blogga om!

Share
10 kommentarer

Eat shit and die!


Steel Magnolias var en liten trevlig bagatellfilm på sin tid (1989). Nu har den vuxit eftersom den var en av Julia Roberts första filmer och Shirley MacLaine är så bedårande elak i den. En av hennes repliker är:

– Eat shit and die!

Japp, Steel Magnolias kan man se igen.

En helt annan film är Full Metal Jacket (1987). Den är ju känd för att den … är just Full Metal Jacket. Och väldigt bra. Underligt är att jag inte har sett den sedan den gick på bio. Oj, Matthew Modine ser lite sliten ut idag.

I denna film är det en rekryt som skriker … tadaaa:

– Eat shit and die!

Nu skriker jag sällan på engelska, och jag har heller inte skrikit ”Ät skit å dö” som jag hörde en ljuv tonåring skrika åt sin öldrickande lika ljuva kompis ute på busshållplatsen inatt.

(Ni undrar om jag var vaken inatt igen? Jahapp. Femtonåringen hade fyra kompisar på övernattning. Sov de? Nej. Hoppade de studsmatta klockan 03.35? Japp. Tittade de på ”Secret Window” i gryningen? Japp. Sover de nu? Jahapp.)

Men. Ni har nu läst allt detta bara för att jag ska kunna publicera dagens bild med lite oklar skärpa.
Mammasnigel:
– Nejnej, glid inte förbi! Stanna här, det är fullt av protein och fibrer!
Barnsnigel:
– Uäärk, jag vill ha ketchuuup!

Denna idyll ägde rum i lördags när det hade regnat ett bra tag. Sniglarna var överallt och jag kände mig lite som Tippi Hedren i Fåglarna eftersom Trettonåringen och Bästisgrannen flaxade omkring mig, tjutandes, skrikandes, pipandes och hoppandes. Själv gick jag med starka, stora kliv rakt fram … tills jag hittade bajsmåltiden. Ett bra tag trodde jag att det var en kompis de käkade på, men han var i så fall i upplösningstillstånd. Jag låg på mage och svor över skärpedjup, regn på linsen och min vanligtvis lydiga kamera och bytte vinkel gång på gång tills … klafs.

– Oj, jag krossade mamman med armbågen!

Är detta en allegori? Symboliserar mamman småföretagarna i världen? Eller är bajskorven kanske en omvänd eufemism som trivialiserar den djupare mening som ju fekalier i poesin plägar ha och som … nej. Det är bara en naturbeskrivning med liv och död.

Eat shit and die.

Share
29 kommentarer

Kiss & bajs! Kiss & bajs!

Ett varmt tack! Någon har redan gödslat vår gräsmatta ! Jag slipper! Ett fyrfaldigt leve för allt som göms i snö!

Nu undrar man ju: vad heter djuret?

Mina kunskaper i fekalieologi är inte fräscha. Katter gräver ju ner sin faeces, eller? Korvarna ser rätt stora ut, är det jättekatter som i The Goodies?

Exkrementer från hundar så här långt in på gräsmattan verkar en smula försumligt – de sitter väl oftast fast i ett koppel?

Kan det vara en älg som har bajsat? Nej, deras spillning ser väl ut som avlånga kulor? Vi som inte ens bor på landet!
Men vad är det där i bakgrunden? Rester från nyårsafton!

Av detta drar vi Sherlock Holmeskt slutsatsen att korvarna kan vara flera månader gamla i alla fall. När de tinar fram ligger de i en grop och ser nya ut. Katt?

Stackars hundar, förresten. Några av deras mest använda toaletter är våra gjutna, jättemaffiga grindstoplar. Men där får de bara kissa när inte jag ser, tydligen. De gånger som jag står i trädgården, drar hundägarna sina kissnödiga hundar förbi stolparna så att det piper i struparna.

– Nej, kom nu, kom nu säger jag! väser matte.
– Men men men varför får jag inte kissa där just idag? piper hunden och spjärnar emot och sätter sig nästan på rumpan som vore det en tecknad film.

Share
21 kommentarer