Etikett: ålder

Så … vad händer nu?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2024 20:21

Den 2/2 fyllde jag 60 år och 12/2 skulle lammköttet Olle ha fyllt 60 år. (Ja, jag upprepar mig.) Istället för att fira detta, kommer jag just den dagen att

gå till en kurator för att gråta och snörvla
försöka spela lite basket för första gången sedan Olle stupade
lämna in arbetsgivardeklaration eller, vahettere, momsredovisning
fylla några flyttlådor med papper från 1900-talet
göra ett jädra bajsprov.

Allt här ovan kommer att få sin förklaring strax. Men först en karta.

Jag är av snälla kompisar inbjuden till alla dessa platser, vilket är fullständigt underbart. (Om kartan ser konstig ut: den är mer korrekt än den där vi är så vana vid.)

1.
Redan tre dagar efter Olles stupande, satt jag hos en kurator och huhuhulkade. Hon fick knappt en syl i vädret, men det hon faktiskt sa var idel beröm. Jag tror att det är en perfekt karriärväg för alla i den branschen; ge den bekymrade klienten beröm. Punkt slut.

Jag identifierar mig dock fortfarande inte med den person jag numera är: en ledsen en. Jag går med nedsänkta axlar och avger vibbar som Keanu Reeves.

Keanus egen förklaring till bilden: ”I was just hungry.”

Så fort någon är snäll, bryter jag sedan ungefär två veckor ihop. Jag fick ett långt, handskrivet brev och bröt ihop. Ett litet kort med en vacker hälsning …krasch. En fantastiskt vacker anteckningsbok och bara ett helt vanligt mejl med födelsedagsgrattis: kaboom. Och när en läkare häromdagen var snäll och frågade hur jag känner mig, hände precis detta. Resolut skrev han ut ångestdämpande & lugnande medicin som heter Oxascand. ”Jaha”, sa jag, lydde order och tog en tablett morgon och kväll.

Men huga, vad berusad jag blev – och vilken hemsk huvudvärk jag fick. Inte fick jag heller köra bil eller hantera tunga maskiner med medicinen i kroppen; den måste alltså vara avsedd för stockholmare som kan åka tunnelbana överallt.

2.
Va, basketträning efter endast två månader som änka? Hur studsar en boll? Är korgen verkligen på rätt höjd? Var är mina iläggssulor och konditionen?

Vi får se.

Såg ut så här kunde jag i höstas i alla fall.

3.
Att momsdeklarera och hantera ett faktureringsprogram som heter Fortnox stressar mig och barnen såpass att vi får svindel. Idag satt jag i telefon med Skatteverket i över en timme, som var mycket förstående och guidade mig rätt … men som inte förstod varför jag inte förstod. Fyra av varandra oberoende personer i barnens vänkrets har erbjudit sig att gratis hjälpa oss med bokföringen tills vi förstår vad vi håller på med.

4.
Olle samlade på papper, har det visat sig. Det visste jag faktiskt inte …

All bokföring, alla kvitton, alla transaktioner och räkningar samt inköp sedan 1986 var magasinerat i 14 lådor hos en flyttfirma.

Allt detta har jag lyckats komprimera till en mager mapp.

Nu är det blott innehållet i ungefär 100 hängmappar och 30 pärmar kvar att slänga. (Och nu undrar ni om jag av bara farten kanske slänger mina egna möghögar med t.ex. jeans från 1985? Nähedå, inte alls.)

5.
Jag är rädd för brev. Jätterädd. Allt som kommer i postlådan gör att pulsen rusar och det mesta får ligga till sig på köksbordet i några timmar. Ibland är det förstås något trevligt och handskrivet, en tröstande bok eller ett smycke – men 90 % av det som kommer är krav, glömda åtaganden, 0 kr från Försäkringskassan och försäkringar som inte ger nåt.

Men det här var lite kul!

”Du tillhör den åldersgrupp i Sverige som erbjuds att lämna ett prov för att undersöka om det finns osynligt blod i din avföring (ditt bajs).” Så gärna så!

Den 15 februari är jag dessutom kallad till 60-årskontroll med blodprov, längd, vikt samt ”äter du fisk två gånger i veckan?” och sånt.

Nu ska ni allihop kontakta era vårdcentraler och be om hälsokontroll, kosta vad det kosta vill. Jag har tjatat om detta i snart två månader, och det har gett resultat. En kompis upptäckte en dold, autoimmun sjukdom, två kompisar fick blodförtunnande och tre stycken knaprar numera blodtryckssänkande medicin.

Off you go, allihop!

16 kommentarer

Världens äldsta kvinna var kanske inte 122 år

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2019 23:39

Det var då själva tusan – än en gång tycks en av de allra bästa historierna bara vara påhitt.

Det här kommer ni alla ihåg:

Jeanne Calment är den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som hon 1965 gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han bara gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

Nu har misstänksamma forskare och all världens Tintin, Miss Marple och Columbo slagit sina påsar ihop för att bevisa att Jeanne Calment egentligen dog som 59-åring 1934.

Och för att slippa en galen arvsskatt som skulle ruinera den oerhört välbärgade familjen, lät man Jeannes dotter Yvonne byta identitet med sin mor. Jag förtydligar:

Jeanne dog.
Dottern Yvonne, då 36 år, låtsades att hon var mamma Jeanne.
Allmänheten fick veta att det var Yvonne som hade dött.

Nu är det ju så med nästan alla konspirationsteorier, att de är oerhört trovärdiga. Men kolla på den här bilden på mor och dotter, som jag hittade här.

Yvonne och Jeanne Clement i början av 1930-talet.

Jag ser förstås att Yvonne är ung och har plockade ögonbryn medan Jeanne nästan inte syns alls, men att hon kanske är äldre och mer avlång i ansiktet. Sedan ser jag att det finns en väldigt skarp kant (vikning?) i mitten av kortet som ingen annan detektiv nämner. Hm.

Alla detektiver (och så även jag) publicerar dessa foton som bevis – här kommer en jämförelse på mor och dotter när de är nästan likadant klädda.

Men bilder kan ju manipuleras. Så … vad finns det för riktiga bevis?

Ptja, inte så många. Den gamla Jeanne mindes fel (säger många som tror att hon var Yvonne) och hon blandade ihop årtal, händelser, upplevelser och släktingars namn samt relationer och dödsorsaker. Hennes handstil ändrades plötsligt, hennes näsa blev större och halsen längre, släktingar hummar och mumlar och antyder skattefuffens – medan andra, som inte håller med om detta (hela Frankrike that is), säger att pfffft, vilken gamling med en allt större näsa har inte svårt att minnas?

Men titta nu på en radda foton som alla sägs föreställa Jeanne kronologiskt.

På den näst sista bilden, där man faktiskt ser hur hon ser ut, ska hon vara runt 55 år. Bilden sitter på en legitimation från 193?, men det exakta årtalet är underligt nog bortklippt. Vilket ju inte bevisar ett enda dugg. Men konstigt är det att den nästan identiska bilden som är trea från vänster i massa olika källor sägs vara Jeanne när hon var 40.

Vem tar ett 15 år gammalt foto till sitt leg? Och hur går det ihop att hon plötsligt ser ut så här när hon är 60?

Detektiverna säger alltså att detta inte är Jeanne vid 60, utan dottern Yvonne med de plockade ögonbrynen som har sminkat sig för att se gammal ut.

Men jag vet inte, jag. Var är bevisen?

– Jamen hur kunde Jeanne påstå att hon flög första gången när hon var 40 år? Det var i så fall 1915, under brinnande världskrig när det inte fanns passagerarplan! Ha!
– Äsch, hon tog väl bara fel.

Detektiverna jämför öronskrynklor på olika foton, hängande ögonlock på andra bilder, de publicerar statistik om hur mycket man krymper med åldern, skriver att Jeanne var osedvanligt pigg och välväxt i 115-årsåldern och kommer fram till att bevisen är klara.

Dock måste jag (tvivlaren på alla plan) säga att boendearrangemangen är underliga. Efter att dottern Yvonne hade dött, bodde hennes make kvar i lägenheten (i huset på bilden ovan) med sin svärmor Jeanne. Vilket ju hade varit komplett naturligt om det var Yvonne (sin fru) han bodde med … Ah well, han kanske behövde barnvakt.

Men vet ni vad. Jeanne/Yvonne rökte cigaretter hela livet. Det om något är ju hur konstigt som helst.

22 kommentarer

Läsglasögonen och jag firar 15 år tillsammans

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2018 11:09

Om vi nu bortser från svält, krig, dödliga sjukdomar, elaka despoter och skoskav eller dåliga knän, måste min läsglasögonaversion vara det som är störst orsak till mina bekymmersrynkor. Jag ligger stilla på +1,5-styrkan och blir tydligen inte sämre än så, vilket jag tydligen ska vara nöjd med. Gah.

Redan Benjamin Franklin var glasögonbekymrad.

Det började för 15 år sedan när jag plötsligt inte längre kunde läsa om det var schampo eller balsam i tvillingflaskorna i duschen. Det tog mig sedan fem år att komma på att jag ju kunde köpa schampo och balsam i flaskor av olika färg och därmed vara lite rebell och inte schamponera och balsamera med samma märke.

Sedan fortsatte det med att jag inte kunde läsa på rispaketet om det var ett ris som skulle ner i kallt eller i varmt vatten. Det tog mig sedan ytterligare ett par år att inse att det ju faktiskt inte spelar så himla stor roll.

Och nu – när jag hela dagarna läser mer än någonsin på både stor och liten skärm samt på papper – far glasögonen upp och ner som en bungy-jump-hoppande guttaperka. Såpass ofta för jag brillorna från näsan till huvudet (som ett diadem) och tillbaka igen, att jag har fått förslitningsskador.

I håret.

Men det är inte bara min nudelfrisyr som lider. Hela familjen är engagerad.

– Krack!
– Mamma.
– Ja?
– Jag har satt mig på ett par glasögon igen.
– Vilken färg?
– Eh, turkosa, liksom.
– Aha, var det där dom var. Du har inte sett dom rosa som jag fick så mycket beröm för?
– Jo, det var väl dom som pappa klev på igår?
– Ah, just det.

Jag äger just nu ungefär tolv läsglasögon, men hittar blott tre. Ibland fyra. De kostar endast 10–40 kronor styck eftersom jag använder Flying Tiger och Clas Ohlson som min optiker, och inga av dem är faktiskt särskilt snygga. Utom de där rosa som jag fick så mycket beröm för.

Så, vadan denna ilska mot dessa döda ting? Kan jag inte bara förlika mig med mitt i sammanhanget lilla handikapp och go with the flow? Fnys!

Man kan för bövelen inte ligga på sidan med ena kinden mot kudden och läsa, för då åker brillorna av samtidigt som de karvar av lite skinn på näsroten.
Nycklar och mobilplånbok i all ära – dem klarar man sig liksom inte utan. Men de är bara två ting och kräver inte väskor eller stora fickor (som vi ju vet att damkläder inte har). De förnicklade glasögonen kräver inte bara fodral för att inte gå sönder – de tvingar mig att numera ytterst motvilligt bära något handväskeliknande.
Läsglasögonen går ofelbart sönder i bakfickan (se ovan).
När man har brillorna på huvudet, blir de av hårets inneboende fettkraft ohyggligt kletiga på bara några sekunder.
Handväskan måste pga. glasögonen och håret (se ovan) fyllas på med putsdukar eftersom jeans och collegetröjor samt vaxdukar inte funkar lika bra som rengöringsmanick.

De dagar som jag trots allt glömmer brillorna hemma, blir dagar fulla av dessa åldringsrepliker:

– Ursäkta, vad står det att jag ska göra efter att jag har stoppat in kortet?

– Förlåt, det här låter kanske tokigt, men kan jag få låna dina glasögon fastän vi inte känner varandra och du kanske inte tycker om slarvpellar som jag?

– Min tur! Vem har glasögonen?

Det där sista sägs förstås runt brädspelet, när det visar sig att en av sju medelålders deltagare har kommit ihåg att ta med sig läsglasögonen.

Och då är det oftast en förnuftig och praktiskt lagd person som har hopvikbara i hårdfodral.

Och så kommer vi till det här med fåfängan. Jag vill ju (om jag inte hittar såna där rosa igen) att glasögonen inte alls ska synas. Jag är inte en glasögonperson och kan inte alls se på dem som en prydnad, en accessoar [axesoar] eller en ögonmarkerare.

Jag äger ett par sådana här osynliga, men de är rangliga – och förmodligen har de fel styrka eftersom jag måste kisa med ögonen när jag använder dem.

De osynliga har ännu ett problem: de sätter sig som en uppvridbar leksaksracerbil i håret och måste klippas loss pga. den lilla näsploppen.

Och hur kommer det sig då att jag som vill ha osynliga glasögon, ständigt går omkring i sådana här, som ideligen åker hiss mellan hår och näsa?

På Bokmässan köpte jag för några år sedan ett par dyra underverk med magnet mitt på näsan och plastbåge baktill. Försäljaren var otroligt envis och duktig och jag trodde att min framtid som läsglasögonberoende var gjord.

Magneten funkar som ett lås på en handväska, så man kan dela på brillorna och liksom klä av sig dem och hänga dem under hakan eftersom plastbågen ligger kvar i nacken. Men magneten trillade ur sitt fäste och plastbågen var i vägen under mitt pudelnudliga hårsvall, så nu samlar underverket köksdamm i en skräplåda som akut-reserv om alla de andra är borta. Suck.

Och inte vill jag vara modern heller!

Pilotglasögon har jag aldrig haft, men de går tydligen aldrig ur mode. Jag tycker att hon ser ut som en blandning av en insekt och …

… Johnny Depp i ”Fear and Loathing in Las Vegas”.

Däremot är jag gärna praktisk – och alltså lite fåfäng – och kommer att från och med idag leta efter dessa revolutionerande ”sminkglasögon”!

De har en rörlig monokel som man flyttar till ögat som man just nu inte sminkar.

Eyeliner – here I come!

Audrey Hepburn såg minsann var hon ritade med kajalpennan.

40 kommentarer

Vallningsteamet rapporterar

Publicerat av Lotten Bergman den 17 maj 2018 13:37

Vallningsteamet består – vad jag vet – bara av mig.

Ingen annan som jag känner ligger och svettas på nätterna, cyklar i vredesmod ut i spenaten (som när nysningarna och frågorna var så irriterande häromdan) och har fått ett plötsligt begär efter handkräm och ögondroppar.

Så – är det alltså så här man ska uppleva världen under pubertet nr 2: klimakteriet?

För det är väl det det handlar om? Jag är för jösse namn 54 år och har till nu varit hur fertil som helst, har det verkat som. (Rätta mig inte på den punkten; jag vill tro att det har varit så.)

Jag läser nu att 75 % av alla kvinnor upplever ”besvär” (definitionsfråga) av klimakteriet, men att man kan få hjälp om man tar östrogentillskott – men bara under kortare perioder och när klockan slår och tuppen gal, särskilt på tis- och lördagar men inte på jämna datum och sannerligen inte så att folk ser det. För då får man ju nämligen bröstcancer.

Då svettas jag hellre, skäller ut omgivningen och berättar för världen att det är synd om mig just nu eftersom jag inte längre sover som en människa.

Gaaaaaah! (Sleep Cycle heter appen, och är jättebra när man vill ha bevis på hur dåligt man sover.)

Jaja, dessutom känns det tydligen enligt vetenskapliga rön bättre om jag

slutar röka (check, 1977 var senaste gången)
motionerar mer (check, sedan 1976)
slutar pimpla te (näe)
inte frossar i kaffe (check)
undviker alkohol (menvaihelvete).

På den amerikanska marknaden finns det speciella vallnings-isklampar som funkar precis som ispåsarna som man har inom idrottsvärlden: man bankar igång dem. Och trycker ner dem i bh:n när man kokar över.

Den amerikanska marknaden är verkligen mysko: man får inte visa ammande mödrar, men behån ska alltså fram när det gäller klimakteriet? Eller vänta, det står att den är diskret. Åhå. Men jag är ju inte så diskret.

Varför skulle jag vara diskret? Dra åt pepparn, världen, du är dum! Fan. Nu måste jag ut och cykla igen.

33 kommentarer

Tre gamla kär(r)ingar

Publicerat av Lotten Bergman den 13 augusti 2016 16:39

Med tanke på att håkäringar nu tydligen kan bli nästan hur gamla som helst, måste vi ju kolla hur man blir en gammal kärring.

Det finns en person som är född på 1800-talet och fortfarande lever – italienskan Emma Morano som föddes i november 1899. Hon säger själv att hemligheten till långt liv handlar om att äta råa ägg och vara singel. (Nåja. Hon var faktiskt gift en gång i tiden och har bara varit singel i 78 år.)

emmamorani — – Jag är nästan alltid glad! säger Emma Morani här.

Själv äter jag inte råa ägg och har inte varit singel sedan jag var 20 år, så jag balanserar modigt men stillsamt på ättestupans rand. Fast … har Emma några andra tips?

– Si, si! Den absolut enda drog jag har nyttjat är lite hemgjord grappa; jag har inte ens tagit mediciner. Tre råa ägg per dag äter jag och ibland lyxar jag till det med en liten bit choklad. Dessutom ska kött bara tillagas så att det bara är lite halvljummet, jätteblodigt. Smaskens.

Aha. Nope, jag lär inte bli 116 år.

Jeanne Calment är annars den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Hon var 37 år när Titanic sjönk, men levde fortfarande när filmen Titanic gick på bio. Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som 1965 hon gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

– Hej Jeanne, nu är du visserligen död sedan snart 20 år, men visst har du väl några råd till oss som undrar hur du bar dig åt?
– Mais oui! Precis som Emma Morano fick jag bara ett barn. Noll eller ett är idealet, annars blir man trött och dör. Att ha lite för mycket pengar hjälper förstås, och att slippa ha tråkigt är en stor fördel. Jag kunde ju ägna mig helt åt tennis, cykling, simning, rullskridskoåkning, piano och opera och slapp både att jobba i saltgruva och ta värvning. Det bidrog säkerligen till att jag inte dog i förtid.

Nähe, jag blir tydligen inte 122 år heller. Vi återvänder till den 400 år gamla håkäringen och ser om hon har några råd.

– Blubbliblubb. Prio ett är ju att bo i svinkallt vatten och röra sig relativt långsamt samt inte vara rädd för att äta as som flyter förbi. Barn bör man inte skaffa förrän i 150-årsåldern och max tio åt gången. Undvik mjölkprodukter eftersom de gör skelettet hårt och skört – ju mer gelélikt skelett, desto bättre. Och akta dig för syre, förstås.

hakaring1 — Håkäringen (till vänster) och jag (till höger).

74 kommentarer

Jag vill inte bli 100 år, men …

Publicerat av Lotten Bergman den 15 januari 2011 10:36

… kanske uppåt 80 i alla fall?

Mina gener säger mig att jag runt min 75-årsdag kommer att titta med nya ögon på livet. Jag kommer att se min djefla man strutta emot mig och så kommer jag att tänka ”nämen det där ser ju ut att vara en trevlig gubbe – men så gammal han är”. Jag kommer att titta på mina barn och förmodade barnbarn och tänka ”åh så trevliga människor, alldeles förtjusande allihop, men hu så de pratar i munnen på varandra”. Dessutom kommer jag att titta på mig själv i spegeln och tänka att det var värst vad jag ser sliten ut.

För i min släkt på pappas sida blir man vad vi förr kallade ”åderförkalkad” – på ett alldeles förtjusande sätt eftersom vi inte blir ilskna eller förvirrade utan bara glada, galna och glömska. Därför tycker jag att det är lagom att bli 80 år så att alla släktingar inte hinner tröttna på mig och mitt ständiga ”åh så förtjusande” så fort de tilltalar mig.

En av TED-föreläsningarna med Dan Buettner handlar om hur man ska leva för att bli gammal eftersom han har letat upp diverse ställen i världen där man blir jättegammal och dessutom respekteras för det. Eller vaddå gammal, det kan man väl bli utan råd. Men hur man ska bli över 100 år:

Tipstack till Smyg.

Sammanfattning:

Man ska äta mer grönt än kött och bara tills man är nästanmätt. Gärna lite stenåldersrelaterad mat med nötter och rötter.
Man ska se till att röra på sig – men inte nödvändigtvis idrotta utan mer vispa för hand, knåda bröd, cykla till affärn och bygga trädkojor i oländig terräng.
Man ska se till att umgås med människor på riktigt. Man ska alltså befinna sig i ett sammanhang där man har roligt med folk som dessutom tycker om kroppskontakt.
Man ska med jämna mellanrum pausa lite då och då och göra nästan ingenting.
Man ska dricka lite vin då och då.

Min plan funkar bra. Eftersom jag

alltid äter mig mer än proppmätt – gärna med mycket akrylamid, aspartam och E 211
brutalidrottar med basketfrenesi och knävärk, hälseneinflammationer samt spruckna ögonbryn
pausar i stora sjok ibland och inte alls ibland
umgås med folk nästan på riktigt ibland, men mest via datorn (för att jag tycker att alla vill kramas för ofta).

Med hjälp av vinet som jag dricker då och då kommer jag alltså att ta mig upp till 80, men inte nödvändigtvis längre. Perfekt!

_______________

Fotnot:
Se hur fiffigt jag smyger in de två olika punktlistorna så att ni lär er att se skillnad på dem. En med kolon och fullständiga meningar och en utan kolon och bara en slutpunkt allra sist. Hm. Punktlistor kommer jag inte ens att kunna stava till i 80-årsåldern.

25 kommentarer

Vad händer månne under en basketspelares lördag?

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2009 21:44

Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.

Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)

Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.

Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!

Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.

Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.

I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.

Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.

Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)

Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:

– Vi måste svinga bollen minst två varv.
– Fast snabba uppspel är ok, Mirre.
– Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra.
– Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen.
– Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va?
– Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward!
– Ok. Har nån mer tejp?

Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.

När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.

Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)

– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)

Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)

Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.

Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?

____________
Språklkorigerigsuppdattering:
Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar.
____________
Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)

28 kommentarer

Att vara ett år yngre, är det lagom … ibland?

Publicerat av Lotten Bergman den 26 maj 2009 08:49

När jag var 6 år sa mina föräldrar att jag borde börja ettan istället för att gå på lekis ett år till. Min mormor sa bestämt NEJ, och mina föräldrar lydde henne. Varför minns ingen. Och jag har inte ”lidit” av det ett enda dugg.

Lida? Varför skulle man lida av att inte börja skolan ett år tidigare? Vad konstigt jag uttrycker mig. Vänta, det kommer mer.

Min djefla man har två äldre bröder. Den äldste började ett år för tidigt, mellanbrodern hoppade över fyran och Den djefla mannen hoppade över tvåan. Vilket gick helt smärtfritt.

Dock var han ju ett år för ung när han gick ut gymnasiet, och då kan man inte göra lumpen. Alltså fick han vänta ett år på det, varför han istället började läsa i Lund. Efter ett år på LTH ryckte han in, och hamnade med världens bästa lumparkompisar. (Naturligtvis hade nästa årskull kunnat vara precis lika perfekt, det förstår han.)

Min djefla mans sammanfattande åsikter om att vara ett år yngre är: allt var toppen! Det var bara det där med hårda och mjuka vokaler som han inte riktigt hängde med på, för det lär man sig tydligen i tvåan.

Nu till våra fem barn, där nr 1, 2 och 4 har börjat ett år för tidigt. (Eller, ptja, nr 1 bytte från lekis till ettan vid jultid.)

Att nr 3 och 5 har börjat med sin egen åldersgrupp beror dels på att de är födda på andra halvan av året, dels på att de helt enkelt var omogna. (Vänta, hm, det kanske är relaterat. Men i alla fall.) Trean satt mest och jollrade i sandlådan när han var 6 år, och Femman har ju epilepsi och är så liten till växten. Det var helt enkelt inte aktuellt och togs inte upp till diskussion av t.ex. rättviseskäl. Ingen av dem har ifrågasatt detta faktum. Men jag måste ju kolla med Trean (nu 11 år):

– Om du hade kunnat trolla och ändra så att du också fick börja ett år tidigare, hade du velat det?
– Va? NÄE! Aldrig i livet! Jag har det jättebra!

Ettan (nu 17 år, går i tvåan på gymnasiet) hade en förfärlig skolgång i fyran, sexan, sjuan och åttan. Men det hade inget att göra med att han var ett år yngre – det var bara extrem otur med dåliga lärare, skolstängningar, kriminella element och diverse annat och allt hade kunnat vara precis lika komplicerat om han hade gått med sin ”rätta” åldersgrupp. Han skriver siffror lite konstigt för att han inte gick hösten i ettan när de pratade om hur man skriver. En fyra gör han t.ex. med lodräta strecket först och vinkeln sedan. Åttor gör han inte i en slinga utan som två bubblor på varandra.

Det enda jag ångrar nu, det är att han ju kommer att flytta hemifrån om bara ett år. Han ska läsa i Lund säger han, och det är inte förhandlingsbart. Dumma onge, tänk på mammas köttfärssås, den finns inte i Lund!

Tvåan (snart 15 år, går i nian) har extremt höga krav på sig själv och pluggar alldeles för mycket, vilket jag finner synnerligen onödigt. Man kan inte få mer än MVG+, dumma onge. Här kan jag känna att det hade varit bättre om hon hade fått gå kvar i grundskolan i ett år till bara för att slippa pressen av att bli ”vuxen” och gå på gymnasiet. Men håller hon med? Näpp, hon är nöjd med allt utom en av lärarna.

Fyran (9 år, går i trean) är lika cool, lugn och disträ som Ettan, men förstod inte förrän förra året att hon var ett år yngre än alla andra. Jag kan såhär i efterhand säga att hon inledningsvis låg lite efter sina kompisar i skolmognad eftersom hon gick direkt från dagis till ettan, medan de andra hade tränat i ett år på lekis.

Nu ska vi höra om allt jag har skrivit stämmer!

Jag frågar Min djefla man vad han tycker om att han var ett år yngre. Han mejlar:

”Det är så många illa underbyggda åsikter som cirkulerar. Klart att barn som ligger före i den intellektuella utvecklingen ska få hoppa framåt – precis lika självklart som att de som inte hinner med ska få ta om ett år i lugn och ro. B-a-r-n ä-r o-l-i-k-a !

Visst har jag fått höra att jag en ’64:a’, men det gjorde bara att mina klasskompisar hade något att hänga upp min eljesthet på; jag är övertygad om att jag hade framstått som precis lika udda bland mina jämnåriga. Det var en slags frizon att vara auktoriserat annorlunda.”

Nu frågar jag Sjuttonåringen om hur han upplever det:

– Vaddå? Skulle det vara negativt att jag är yngre? NÄE! Tänk om jag var tvungen att gå i ettan på gymnasiet nu! När jag gick i lilla ettan till fyran tyckte alla att det var jättecoolt att jag var ett år yngre, men sedan dess är det ingen som har brytt sig. Självklart ska man hoppa över en klass om man kan och får! De som säger att man inte ska det … har inte hoppat över en klass, så är det väl helt enkelt.

Nu frågar jag Fjortonåringen vad hon tycker:

– What? Vad menar du? Vaddå speciell? Hurså? Varför skulle jag vara annorlunda? Va? Vem säger det? Alltså det finns inget som är negativt eller dumt med att vara ett år yngre. Alltså det är ju tur att jag har fått vara med dom som är ett år äldre för alla andra är ju jättebarnsliga. Alltså tänk om jag skulle gå i åttan nu! Eeeew!

Fyran (aka Nioåringen) har ett intressant problem: hon är extremt duktig på matte, snabb på huvudräkning och intresserad … men ligger sist i matteboken i klassen. Bara för att hon inte kan förmå sig att göra repetetiva uppgifter som är lätta. Vi har verkligen försökt få henne att jobba snabbare och mer fokuserat, men hon sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Och kan inte få svårare uppgifter förrän hon är ifatt de andra.

Jag frågar Nioåringen om det är konstigt att vara ett år yngre än klasskompisarna

– Jag tänker inte på det. Och ingen annan heller. Varför är jag ett år yngre förresten?

Hoppsan, vi har visst inte varit tillräckligt tydliga i hennes fall.

– Jo, du var liksom mogen, färdig för att börja ettan och då tyckte vi att det var lagom och dags att göra det.
– Vad bra att ni tyckte det. Annars hade jag ju inte haft dom kompisar som jag har nu. Hejdå!

Alla är vi olika. Men varför pratar man så mycket om att ”se till den enskilda individen” samtidigt som man klumpar ihop alla i åsiktsgrupper, åldersgrupper och utseendegrupper?
________
Detta apropå i Bloggvärldsbloggens tema ”ålder”.

34 kommentarer