Hoppa till innehåll

Etikett: kärlek

Ännu en kärlekshistoria

Som jag har berättat förut, har vi ju en spanjor i huset. Skärmavbild 2015-01-16 kl. 17.08.27Det är Tjugoåringens stora kärlek och jag är förälskad i deras förälskelse. Eftersom huset vi bor i är stort, får de unga tu plats utan problem. Vi är stökiga, de är stökiga, alla spelar vi basket och det gäller att njuta medan tid är; snart flyger de säkert ur boet. Om jag inte kedjar fast dem, vill säga.

Skärmavbild 2015-01-16 kl. 17.06.03

I artikeln ovan stod det förutom allt annat fullständigt oviktigt det som måste lyftas upp:

Skärmavbild 2015-01-16 kl. 17.06.18

Så ni förstår att jag uppskattar hans närvaro? När blev jag senast kallad basketstjärna?

Julián är alltså basketspelare och numera även en mycket uppskattad lärarvikarie. Trots 2,5 år i Sverige har han dock inte fått personnummer än, för det får man inte om man

  1. inte har jobbat på ett ställe sex månader i sträck
  2. inte har 125 000 kr på banken.

Det finns andra krav som att man

  1. är sambo med en svensk(a)
  2. har en garant som står för eventuella kostnader (herr och fru Bergman)
  3. kan bevisa att man inte längre är skriven i Spanien.

(Check, check, check.)

Så länge han inte har personnummer, kan han inte t.ex. köpa försäkring eller skaffa körkort. Vi har ansökt om detta personnummer ett antal gånger och besvikelsen är lika stor varje gång.

skatteverket_brev_julian
Nej, inte personnummer denna gång heller.

Men det var faktiskt inte detta jag skulle gnöla om. Nej, nu ska jag visa vad Tjugoåringen har skrivit till honom. Hon har gett mig tillåtelse att publicera och jag är stolt som en tupp och har vrålat DET ÄR MINA GENER så att alla är trötta på mig.


 

Jag tittar på honom när han sover.

Egentligen får man kanske inte göra det, men det är svårt att låta bli när han ser ut som han gör. Hans ryckande ögonlock och de mjukt viftande ögonfransarna som liksom långsamt flaxar som en fågels vingslag. Hans vackert utkarvade sydeuropeiska läppar som ligger lätt på gavel och den ljumma luften som strömmar genom den smala strimman. Det är så obegripligt och rentav upprörande vackert, jag grips av en sakta spridande panik och undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta: detta under av skönhet och kärlek.

Hans långsamma rörelser försvinner när hans dröm tar slut och han placerar sina armar kring min midja och han drar mig närmare. Jag följer motståndslöst efter och låter hela hans doft fylla mina lungor, mitt blod och mina tankar. Stilla ligger jag så nära hans hud jag någonsin kommit och andas honom, dricker honom, lever honom.

Jag har blivit välsignad att hitta mitt livs kärlek vid min unga ålder, och paniken blandas med oro glädje lycka förvirring vidskepelse hunger panik panik panik.

Lugnet sänker sig över hans bröst och jag somnar tätt intill. Jag somnar bredvid denna förkroppsligade kärlek och vaknar inte förrän han tittar på mig.

©Ida Bergman, 2015


idajulian

Share
112 kommentarer

Kärleksbrevet jag minns

kärleksbrevEftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.

Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:

“Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”

Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.

Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.

edgar_frances

Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:

For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devin– a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.

Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:

Men nu tillbaka till kärleksbreven.

Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 23.45.56

Här kan ni läsa exakt vad Sid skrev.

Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.

(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)

Så här satt vi inte.
Så här satt vi inte.

Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:

”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”

När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.

Share
63 kommentarer

Min första stora kärlek (Hej PUL!)

I ettan och tvåan var alla tjejer i klassen kära i Martin D. som sprang så himla fort. Vi gick på Svenshögskolan i Lund, men jag pussade cykelsadeln på den cykel vars ägare jag för tillfället gillade mest – Stefan som bodde på nr 18. (Han var till och med två år äldre!) För att smälta in, låtsades jag samtidigt att det var Martin D. som var min favorit.

I trean flyttade vi till Luleå, och i min klass gick Stenis.

Klass 4b på Bergviksskolan 1975.

Bilden är från i fyran, när jag fortfarande var kär i Stenis. Han kunde spela fiol och vi hade likadant bänkpapper med tvättbjörnar på och han jagade mig på rasterna och jag blev skolans lucia och ibland fick jag vänta på bussen utanför Stenis hus och livet var på det hela taget underbart. När jag lekte med Lisbet (som bodde ganska nära Stenis), gick vi hemåt tillsammans med honom. Stenis hyste inte alls samma känslor till mig, men det gjorde ingenting.

Och det är dit jag vill komma. Jag har varit obesvarat kär tusen och en gång (nej, egentligen om man hårdrar det bara fyra gånger), men inte olyckligt kär. Jag har suttit hemma och ritat Stenis, Mats och Stefan i röda hjärtan och jag har smugit utanför deras hus och jag har tjuvringt till dem och pussat cykelsadlar … men inte varit ett dugg ledsen. Bästisgrannen har jag tvingat med mig på diverse spionuppdrag och ”jag bara råkade vara där samtidigt-ruscher”. Hela basketlaget tvingade coachen att göra en omväg genom Gammelstad för att jag ville se ett visst hus.

Men hela tiden bara med ett lyckligt pirr i magen.

Min djefla man, däremot! Han, han skrev brutala poem om tjejerna, han grät och led, han nästan dog för sina kärlekar som inte brydde sig om honom – och inte kunde han äta heller. Hm. Olycklig kärlek är bra mycket mer dokumenterad än den lyckliga – men obesvarade.

(På bilden – som praktiskt nog togs så att alla har solen i ögonen – är det Stenis som står tvåa från vänster i mittenraden, bredvid majjen. Jag står i blå kofta som trea från höger i mittenraden. Jag kan rabbla för- och efternamn på allihop och minns födelsedagarna för ungefär hälften, trots att jag i femman bytte skola. Stenis har jag inte träffat sedan dess.)

PUL (Personuppgiftslagen)

Share
15 kommentarer