Hoppa till innehåll

Etikett: cykla

Materialspelare Bergman

Min pappa är pingis-materialspelare – om han har fel racket funkar inte spelet alls. Jag är däremot inte alls basket-materialspelare; jag spelar lika brutalt oavsett om jag har fel skor eller saknar knäskydd. Björn Borg var en så utpräglad tennis-materialspelare att han försökte göra comeback med träracketar när alla andra hade gått över till helt andra material. (Det gick förstås åt pepparn.) Alla längdskidåkare är sådana materialspelare att de inte ens kan valla, utan behöver specialister för detta moment.

Okej, kommen så långt tror jag att ni förstår vad jag menar.

Pappa lirar i Luleå ungefär 1977. Hans racket har olika beläggning och så snurrar han det för att lura motståndaren med spännande skruvar. Alla häpnar.

Och nu ska ni få höra om när jag idag blev den mest utpräglade materialspelaren någonsin – under en kort cykeltur till MDH.

Förutsättningarna var utmärkta i morse. Jag var till exempel vaken redan klockan 06, vilket tyder på framförhållning och en god natts sömn. Barmark och nån minusgrad hindrar mig inte från att cykla; det finns som bekant kläder för sånt väder.

Och det är nu materialspelaren kliver in i bilden, för den 10 mars 2021 var det inte bara ”nån minusgrad”. De fyra minusgraderna i kombination med fukt och motvind fick mig att känna att en snöstorm i Nordpolen hade varit en västanfläkt. Jag tog fram självklara saker som skor, överdragsbyxor, jacka och cykelnycklar. Och så fortsatte jag med

  1. den lilla ful-hjälmen (inköpt på loppis för 30 kr, vilket är dumt)
  2. den tunnaste mössan (gåva från Skogsgurra)
  3. det ulliga sadelskyddet (sitter jättedåligt)
  4. det tajta, vattentäta sadelskyddet (sitter som fastlimmat)
  5. de oerhört skitiga tumvantarna (har sett bättre dagar)
  6. den vackraste halsduken (som kommentatösen Ninja-Malin har gjort)
  7. de billigaste kemi-labb-brillorna som finns (annars rinner ögonen som Niagara).
Ryggsäcken längst till höger blev nu styvmoderligt behandlad och fick ingen siffra. Men den är bara en helt vanlig – om än väldigt bra – ryggsäck.

Visst längtar man vid sådana här tillfällen till juni? Det gjorde i alla fall jag efter blott 500 meter.

Överdragsbyxorna har en innerbyxa som är trasig, och den tvinnade sig som en boaorm runt högerbenet. Jag hade valt helt fel skor som inte alls var vinterbonade. Vantarna var luftiga som ett myggfönster. Jackan fastnade i nyckelbandet såpass brutalt att en liten reva med utpruttande fluff såg till att pryda vägen bakom mig med små vita tussar.

Efter 600 meter märkte jag att hjälmen klämde trots den tunna mössan. När jag rättade till hjälmen, åkte mössan ner på näsan på labbglasögonen – som därför tryckte jättehårt på näsroten. Och halsduken, som ju skulle värma mina kinder och haka, var så effektiv att all utandningsluft hamnade på insidan av brillorna.

Efter 700 meter började det ulliga sadelskyddet glida på sniskan och blotta det vattentäta sadelskyddet … SOM INTE ALLS VAR VATTENTÄTT PLÖTSLIGT!

Materialspelare Bergman svor så det osade och immade, knep med tår och fingrar så att blodcirkulationen skulle värma lite, sparkade med benet som hade boaorm, förbannade kylan som spred sig i rumptrakten, kämpade uppför en backe och längtade till nedförsrakan som väntade i fjärran.

Väl uppe på toppen visade det sig att växeln hade fyst fast. Jag kunde alltså bara cykla på ettan.

Men jag fick i alla fall upp värmen!
Share
53 kommentarer