Hoppa till innehåll

Etikett: uppfinningar

Framtiden, bilarna och ”technology disruption”

En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)

Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.

Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:

– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.

Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.

Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:

– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …

Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.

Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)

Det här är N.Y. år 1900.

”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?

Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.

Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.

”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?

Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.

Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.

Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?

Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?

I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.
I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.

Jahaja. Strunt samma.

Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse

  • vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
  • hur snabbt de skulle öka i antal
  • att hästskiten skulle försvinna
  • att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.

Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.

Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.

I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:

– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.

Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.

Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?

Det var som tusan.

Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.

(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)

Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!

Electric Vehicle Company körde omkring med denna skönhet 1904.

Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?

Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!

Eltaxibilar väntar på kunder 1897.
Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.

Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.

Så nu vet  jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:

– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!


Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!

Share
31 kommentarer

Fiffig design

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Make up, make off.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

Share
33 kommentarer

Krävs en Lidnersk knäpp för att jag ska bli genial?

När Paul McCartney en morgon vaknade med ”Yesterday” i huvudet, visste han inte att det var just ”Yesterday”. Han nynnade ”Scrambled eggs, trajdirajdi, scrambled eggs …” och frågade senare på dagen sina polare vad det var för låt.

– Ingen aning, sa John buttert.
– Låter väl som en annan låt …? muttrade George Harrison. Kanske nåt av Beethoven, ni är väl på ungefär samma nivå?
– Skulle kunna vara nåt av Nat King Cole? Eller Ray Charles? sa George Martin energiskt och bläddrade fram en cellist i sitt kartotek.
Scrambled eggs, oh, my baby, how I love your legs nynnade Paul.

Ringo sa inget, för han låg och sov. And the rest is history: Paul skrev verkligen (utan Johns hjälp trots att det i alla rullor som vanligt står Lennon/McCartney) en ny låt som förmodligen alla i världen har hört någon gång.

Inte Beatles’ mest kända LP-omslag.

Nu vill jag också komma på något som ingen annan redan har uppfunnit. Som alla de andra nyskaparna eller entreprenörerna eller rent av uppfinnarna

  • Ingvar Kamprad med alla sina möbelkartonger
  • kriminologerna som insåg att psykologi bakom mord kan lösa brott
  • Ulrich Salchow som plötsligt skrinnade baklänges och sedan hoppade upp och roterade ett helt varv och landade oskadd
  • Ignaz Semmelweis (inte Florence Nightingale, som jag trodde) som kom på att om alla bara tvättar händerna, så dör färre
  • Maria Beasly som uppfann livbåten.

Hur hittar man alltså på sånt som inte redan är påhittat? I mitt fall handlar det nog inte alls om att tänka utanför ramarna, utan snarare att jag ska krypa in i ramarna och nörda till max med mina färdigheter. Kan jag uppfinna ett språkpolisbaserat, basketliknande spel, kanske? Eller

  • knäprotesen som man bara injicerar och som är kopplad till en 3D-skrivare
  • barnuppfostringsappen som gör barn glada
  • föräldrauppfostringappen som genererar glada barn
  • den självuppblåsande bilbarnstolen
  • energiinsamlaren som tar vara på basketspelarnas upphopp och värmer korv med hjälp av den.

Förbaskat! Kolla:

En uppblåsbar barnstol …

QED. Nu kryper jag in i ramarna. Kanske ska jag börja sälja malldokument som är välformulerade, korrekta och fulla av lustigheter? Ska jag bygga talskrivarmaskinen ”Skolavslutning 2.0” eller designa basketskon med inbyggd bollpump?

Eh. Jag är nog inne på fel spår trots allt; efter en Lidnersk knäpp skulle jag kanske kunna fokusera mer på ”vad behöver uppfinnas?” än ”vad kan jag hitta på för nåt kul?”

Share
88 kommentarer

En resa till medeltiden kanske inspirerar?

Förutom att man bör kunna att Shakespeare levde 1564–1616 och att Potemkin ska uttalas [patchomkin], är det jättebra att veta när medeltiden slutade. För den frågan dyker ideligen upp under nattliga diskussioner över en Janssons. Frestelse alltså. (Uppdatering. För nu har vi ju en gång för alla fastslagit att om man bjuder de där Janssons på middag och då gärna på Janssons frestelse, så har man massa sss överallt. Men om man är sladdrig i munnen och inte orkar uttala t.ex. FR, så kan man skippa efterledet och bara säga att man bjuder på en Jansson. Tillbaka till diskussionerna nu.)

Ni som inte känner igen er, är välkomna hit för att pokulera under varma sommarnätter. Visserligen måste ni först måla huset och hjälpa till att städa källaren, men det är väl ok? Så här låter det:

– Men hörni, när slutade medeltiden?
– I vilken del av världen menar du? I Italien kunde ma…
– Äh, Sverige förstås. Vi hade stenålder när andra hade akvedukter, jajaja. Men medeltiden hääär, när tog den slut?
– Reformationen!
– När vi gick ur Kalmarunionen!
– Var det medeltid när blodet flöt i Gamla Stan?
– Ja, och dom byggde det röda huset med vita stenar och satte fast kanonkulan på det gula husets hörn och Kristian Tyrann inte var tyrann i Danmark!
– Jag är övertygad om att medeltiden i Sverige tog slut i och med att Gustav Vasa blev kung 1523!

Säger någon. Och sedan följer vilda diskussioner om riksföreståndare (1521) blodbad (1520) och huruvida man någonsin sa “Nämen hörni vad skönt det är att slippa leva på medeltiden.”  (Jag säger att medeltiden tog slut 6 juni 1523 för att det är så ruskigt exakt.)

Nu till dagens uppgift för er som läser och eventuellt kommenterar! 

  1. Du har via ett svart hål i rymden transporterats till medeltiden (i Sverige). Alltså ungefär mellan år 1000 och 1500.
  2. Nu måste du på något sätt bevisa för folket att du kommer från framtiden. (Människorna är undrande och nyfikna och alls inte aggressiva utan låter dig få tillgång till allt du önskar dig.)
  3. Vem söker du upp? Vart går du?
  4. Vad hittar du på? Ber du om en smed och visar hur denne ska tillverka en cykel? Försöker du via en potat… eh  … ett äpple leda ström …? Bakar du en kladdkaka och sjunger ”We Will Rock You” och ber allmänheten klappa och stampa åt dig? Lär du ut skrivregler? (Vilket ju är en så absurd grej att det bara måste komma från framtiden.)
Ni behöver förstås inte svara på allt. Eller ens något. Som vanligt kan ni alltså dela med er av recepttips.

(Inspirationen kommer från ett ställe som jag länkar till i kommentatorsbåset. Dels för att ni ska bli nyfikna, dels för att ni ska tänka först innan ni läser där. Jag är en bloggdiktator, serni.)

Uppdatering
Jag måste dra upp en kommentar ur båset. PGW skriver:

OK, erkänn nu, vem var det som drog iväg direkt efter att ha läst blogginlägget?

Förutspådde mobiltelefon och digitalkamera – för 111 år sedan.”

 

 

Share
93 kommentarer

Att hålla sig till ämnet

Man sitter där på en trevlig middag och så tar någon upp ämnet nylonstrumpor – och vips handlar diskussionen om vilken hockeyspelare det var som i NHL gjorde succé med svart nagellack. På en tand. (Det är så här rykten sprids: vi har inte klargjort vem hockeyliraren var.)

Associationsbanorna må vara triviala, men ibland skapar de storverk. Jag bläddrar i en bok som heter Connections (James Burke, 1975) och som handlar om hur uppfinningar via associationer och slumptillfällen hänger ihop. Visste ni t.ex. att den de brittiska kossorna bodde med människorna inne i städerna tills järnvägen uppfanns? När man på 1800-talet kunde börja forsla mjölken via tåg, fick korna (äntligen) flytta ut på landet.

Typisk mjölktågskrock.
Typisk mjölktågskrock, tydligen.

Men från mjölk till något annat. Här ska göras tvära kast.

Automatisering was da shit på 1700-talet; t.ex. gjorde man ju vävmaskiner med hålkort. (”Ju” skriver jag för att när kommentatorsbåset häromdagen inte höll sig till ämnet, diskuterades hålkorten och vävarna.) Detta utvecklades till en storindustri när Napoleon kom hem från Egypten med mönstrade sjalar i bagaget. De blev så populära att väverierna gick för högtryck och simsalabim, vandrade hålkorten in i datorerna under 1900-talet.

Och nu ska jag inte hålla mig till ämnet (vilket det nu är). Jag har hittills bara gått som katten kring het gröt för att få orsak att publicera en bild från min klädbibel från 1973: Rowells postorderkatalog.

”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray."
”Tuffa vårflickor i nya modekvaliteten chambray.”

Allt utom bildkvalitén är fantastiskt. (Klicka på bilden så blir den större.) Byxornas skärning i skrevet, illröda knappar för säkerhets skull om någon skulle sakna något att fästa blicken på, skorna, decimeterfållen … åh.

”Funktionell, lagom tuff DRESS I CHAMBRAY – sommarlätt tvåskaftsvävd 100 % bomull. JACKA i figurnära modell med effektstickningar. Snitsig svalvingekrage och blixtlås fram.”

Va? Lagom tuff, snitsig och svalvingekrage!

Längre ner kan man läsa om en “störtskön, fräsig dress” och ”byxor i snitsig modell som sitter ’tajt’ över höfterna”. Men det är inte allt. För vad motsvarar 159 kronor i 2011 års penningvärde? Jo 990 kronor! (Fast då ingår nitmarkeringarna förstås.)

Men nu måste vi definiera det där tyget som heter chambray: ”Tyg med varpen enfärgat kulört och en väft som alltid är vit. Varpen består av två trådar parallellt och väften av enkeltråd. Bindningstekniken är tuskaft, och materialet oftast bomull.”

Men vem var den där hockeyspelaren egentligen?

Share
104 kommentarer

Se på fan: iPad på bild redan 1983!

Jag har hittat ännu en bok med framtidsvisioner. Den här är från 1983 och ett samarbete mellan illustratören Fred Preston, AD:n Ove Pihl och framtidsforskaren Bengt-Arne Vedin.

Nu kanske ni tänker ”ååååh vilket långt inlägg och vad jättemånga bokstäver, när ska jag hinna läsa det här, gah”. Pilutta er, det är så här det ska vara. Och tolka mig inte som en raljerande fjant: jag är bara glatt överraskad och fascinerad.

Spejsat värre!
Spejsat värre!

Boken inleds med en brasklapp stor som Småland där författarna (uppdat.: det var Bengt-Arne Vedin som skrev) talar om att framtiden naturligtvis ”inte kommer att bli precis som på bilderna” och att jag som läsare gärna får läsa texterna i vilken ordning jag vill. Det handlar om gruvor på havets botten, jordbruk på månen, holografisk tv, rullande trottoarer, luftskepp (ballonger), obemannade robotfabriker och att forskare tror att konstgjorda hjärtan år 2000 kommer att serietillverkas. De är samtidigt skeptiska till några av idéerna, särskilt den rullande trottoaren.

En vision är hur ”datorhallen” kommer att fungera som bystämma där man i en och samma lokal (med ohyggligt högt i tak) har

  • spelhall för videospel (!)
  • bibliotek för data
  • skola för programmerare
  • utvecklingssystem för datorsystem.
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)

Boken har dessutom en lösning på det krångliga incheckningsförarandet på världens alla flygplatser: man packar in alla passagerarna i ”containrar” redan inne i stan! Man kliver alltså in i containern i Stockholm och under de 40 minuter (!) som det tar att komma till Arlanda, får man passet synat och biljetten kollad, väskorna incheckade, pengarna växlade och taxfree-handlingen ordnad. Man ska i containern även ha tillgång till telefon, telefax och skrivmaskin för att kunna utnyttja tiden väl. Problem med säkerhetskontrollen? Inte då, det verkar inte finnas någon. Containern skjuts bara tjoff! rakt in i ett flygplansskelett när man kommer fram till flygplatsen.

Själv tycker jag att inlastningen i flygplan är ett stort aber. Skulle man inte kunna öppna hela flygplanstaket som en konservburk och låta oss passagerare kliva på i stora lass istället för i smala led? Hur mycket har passagerarflyget egentligen utvecklats sedan 1950-talet?

”Det nya tåget” är ett deppigt kapitel. För det första antyds att passagerarunderlaget nog är för litet. För det andra upptar korglutningsproblemet nästan resten av texten. Vi får dock veta att det finns monorail i Tokyo och Disneyland, luftkuddetåg i Frankrike och att man skulle kunna ha en hjälpande propeller i aktern. De skriver att man skulle kunna ha tåg som går i rör – som rörpost – mellan t.ex. New York och San Francisco för tyngdkraften kan funka som motor om röret grävs i en parabelformad bana genom jorden. ”Men vem vill investera i att borra sådana tågtunnlar – när USAs järnvägslinjer bara går i konkurs?”

Själv tycker jag idag mest att vi ska prioritera att ha tåg som inte går sönder.

Men så handlar det förstås väldigt mycket om datorer i boken, t.ex.

  • läkare som utnyttjar ekolod för att framkalla tredimensionella datoriserade bilder av kroppens inre
  • automatiska matinköp där tv och telefon integreras (här nämns inte dator)
  • pengar skickas som data och inte som sedlar
  • tv-bild på rulle
  • elektroniska expressbrev
  • minidatorer för fågelmärkning.

Det intressantaste för oss idag är tankarna om ”elektroniska expressbrev” och ”tv-bild på rulle”.

Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln.
Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln. Observera alla tryckknappar. (Bilden är beskuren.)

Så här beskrivs frukoststunden:

”Att det ligger en telefonlur på frukostbordet är typiskt. Telefonen – försedd med en knappsats och många andra nyheter – kommer att spela en stor roll i framtiden, ännu mycket större än idag. Kanske är det den elektroniska morgontidningen som får friden att härska bland gröt och juice, eller morgonposten, levererad under natten, utan att brevbäraren behövt anstränga sig.”

(Parentetisk språkkommentar: se kommateringen i meningen ovan. Sådant ser man sällan idag eftersom vi skriver mer med parenteser och tankstreck – men framför allt i kortare meningar.)

Sedan snöar framtidstänkarna in på hur tidningen ska kunna tryckas hemma – med bläckstråleskrivare eller kanske laserstrålar? Strax därpå kopplas tv:n och telefonen ihop (igen) och skapar en ”dataterminal” som man kan använda till att skicka elektroniska brev – ”dock utan bilder”. För det skulle av någon mystisk anledning vara helt omöjligt trots att ju tv:n är inbegripen i sammanhanget.

Det är fascinerande hur man i sin nutid är så fastlåst vid vissa tankesätt att det är komplett omöjligt att se bortom dem trots att de står skrivna på näsan. (Varför jag propsar på att teleportering visst kommer att funka i framtiden.)

Ok, boken slår fast att vi kanske kommer att ha hemmatryckta tidningar och skicka elektroniska expressbrev utan bilder – och drar sedan den helt korrekta slutsatsen att vi ju skulle kunna arbeta hemma mer. Fast det finns ett stort problem. Ack.

”Men fackföreningarna är skeptiska. Arbetet riskerar att bli alltför generaliserat och kontakterna med kollegerna försvinner ju i stor utsträckning.”

Nu till tv-bilden på rulle: för det är ju en iPad! Ok, den kan rullas ihop som en rullgardin och är bra mycket tunnare, men kolla! (Särskilt tryckknapparna till vänster är fina.)

En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)
En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)

Men hur kommer denna nya uppfinning att påverka oss, tror ni? Jo:

”Kanske börjar vi önska oss att snabbt och enkelt få papperskopior av vad skärmen visar?”

Iiih! Papperskopior! Tänk om! Inte nog med det – i nästa mening sammanfattas nästan allt det som idag sker vid våra datorer, paddor och mobiler:

”Eller kommer vi rent av att ställa nya krav på kreativitet och kvalitet vad gäller själva bildens och programmets innehåll?”

Snacka om framtidsvision: användarna kanske börjar ställa krav.

Uppdatering
Bengt-Arne Vedin meddelar via mejl (hurra!) att Fred Preston inte – som jag trodde efter att ha googlat hans namn – var en 70-årig polismördare utan en australisk konstnär, bosatt i Danmark. Vidare föregicks bokens tillblivelse av allehanda strul och texterna som Bengt-Arne hade skrivit ansågs vara för tekniska:

”På basen av en mängd framtidsstudier och kunskaper om tekniska trender föreslog jag ett antal utvecklingstendenser att illustrera, vill minnas vi siktade på 50 och mina förslag reducerades sedan till 35. Ove var aktiv i denna diskussion och i att översätta mina beskrivningar till instrux för Fred Preston.

Mina texter ansågs dock för tekniska så en duktig copywriter från Trantor-gruppen städslades. Han höll på, och höll på – antar jag, men det blev inget. Så Ove frågade mig om jag inte kunde göra ett (nytt) försök.

Som ej sällan kunde jag efter det att de ursprungliga texterna s a s sjunkit undan se dem med fräscha ögon och själv redigera och skriva lättläst copy. Så texterna är mina, Ove var ett slags övergripande producent precis som sådana agerar i filmproduktioner, utan honom ingen idé, inget team, ingen färdig produkt.”

 

Det här med elektroniska expressbrev är ju alldeles underbart.

Share
42 kommentarer

Sex faxar i en faxlåda?

Jag gillar inte brevlådan, förlåt, det heter postlådan. Den är bara full av räkningar; jag vill att alla skriver pappersbrev till mig! (Naturligtvis kan jag blogga om resultatet – man är väl inte dum.)

Fast förresten. Vem är väl jag att komma här och komma och propsa på kuvert med frimärke och svårläst handstil. Vad vinner man på att få bokstäver i ett papperskuvert jämfört med i ett mejl? Hur jag än tänker, kan jag inte komma på en enda fördel med pappersbrev – frånsett den nostalgiska faktorn.

Kan ni?

När vi nu är inne på det nostalgiska, så faxade vi häromdagen.(När jag senast skrattade överlägset åt en fax, protesterade bl.a. kommentatorerna hakke och Ullah vilt och berättade att faxen var deras livlina till verkligheten. Men faxas det verkligen fortfarande? För oss var det hur som helst såpass annorlunda att jag fotograferade händelsen.

Ringer upp ...
“Ringer upp …”

Personen (i Stockholm) som vi skulle faxa till hade ingen skrivare, men behövde ha en konsertbiljett utskriven på studs. Man skulle naturligtvis kunna göra på andra sätt – kanske knacka på och be grannen om hjälp eller mejla till … hm. Finns det utskrivningsinstanser på stan? Kan man komma med ett pinneminne (minnespinne, usb, kärt barn och så vidare) och be om hjälp med utskrift? Jag undrar jag … Har jag snubblat över en ännu inte uppfunnen, lukrativ bransch? Que? Vabaha? Say what? (Jag hör hur alla vrålar framför sina skärmar eftersom jag skriver i realtid och allt läggs ut bokstav för bokstav.) Jaså, internetcafé, säger ni. Jahaja. Äsch. Men orka.

Nu ska vi faxa!

Sända från glas? Ja eller nej? Skål!
“Sända från glas? Ja eller nej?” Skål!

Min djefla man! Kooooom! Vilket glas ska vi sända från? Och varför? Vilka glas menar den?

Lagrar fax. Sida 1.
“Lagrar fax. Sida 1.”

– Min djefla man! Koooooom! Visste du att vi har ett faxlager?

Jag funderar på om faxlagret är beläget strax bredvid vinkällaren. Det ser väl ut som papyrusrullslager i så fall?

Precis så här ser ett faxlager ut!
Japp. Precis så här ser ett faxlager ut!

(Ungdomar: faxpapper är, förstår ni, en speciell sorts papper som kommer på rullar och som inte funkar så bra eftersom texten bleks med tiden. Under min tid på Nationalencyklopedin faxade vi hej vilt kors och tvärs över världen och varenda mottaget fax fick plattas till och kopieras till vanligt papper innan det arkiverades. Regnskogen grät.)

"Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp," (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet!)
“Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp,” (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet! Eller är det en punkt? Säg att det är en punkt!)

Ah. Jag och faxen är nu kompisar. För att jag tror att den som jag tycker att musikstilen rap ska stavas rapp. NE:

”Rappens rytmiskt talade, rimmade text är en sorts improviserad gettopoesi, kodad på ett eget språk och framförd till ett repetitivt ackompanjemang dominerat av trummor, bas och scratcheffekter.”

Nu är bara frågan hur man faxsamtalsrappar. Vem kan rimma på Dual Tone Multiple-Frequency?

Fotnot:
Vi misslyckades. Det tutelituuutpep som det skulle, men i andra änden kom ingenting ut. En besviken faxägare som hade kopplat alla sladdar rätt och tryckt på alla knappar som skulle tryckas på, hade inget faxpapper kvar.

Share
49 kommentarer

Idag: designblogg (nu med rund mikro)

Allt som är nytt, är numera försett med avrundade hörn. Vart man sig i världen vänder, är apparater och möbler mulligt runda som Zornkullor eller i alla fall som lussebullar. Design är lika med runda former, heter den ekvationen. (Upphöjt till två minus x, eftersom vissa saker som platt-tv-apparater är väldigt kantiga.)

Därför studsade jag till, när jag i torsdags skulle röntga den krånglande käkleden och det konstiga bettet som orsakar öronvärk.

Välkommen till 2007?

Ni ser den vita grejen (röntgen?) i högerkanten? Avrundad. Men stolen?

– Va? sa jag. Va? Vilken cool stol!
– Jaså, jahaja, jo …
– Men den måste väl vara jättegammal? fortsatte jag på mitt allra mest diskreta sätt.

(Definitionsfråga. Tandläkarstolen som jag såg förra gången var i sanning ”jättegammal” – ungefär 100 år – men vad tusan. En liten för mig helt okänd basketspelare sa i lördags ”du är ju jättegammal”. Och min dator är ”jättegammal”. Köttfärssåsen som jag med stor framgång gjorde förra veckan smakade smaskens trots att köttfärsen var ”jättegammal”. Fyraåringen påstår att han är ”jättegammal”.)

– Jo, den är jättegammal, men vi kan inte hitta någon bättre, sa sköterskan som tog hand om mig. Vi har försökt använda moderna, men det är bara den här som fungerar som vi vill att den ska fungera. Vi funderar på att klä om den.
– Nej, gör inte det! Jag chansar på … 1969? sa jag och kisade med ögonen eftersom man chansar mycket mer trovärdigt när man kisar med ögonen.
– Oj, tror du det? sa tandsköterskan, som förmodligen inte var född 1969.

Nu finns det ju tvärtomexempel också.

Denna mikrovågsugn lanserades 1974 av Husqvarna … rund som en boll. Modellen hette ”2001” – vilket ju är jättelänge sedan – och kallades cupolugnen. (Tack Bengt och Tekniska museet!)

På Blocket hittade jag en inbyggd bollmikro till salu … för 12 000 kr.

Share
30 kommentarer