Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.
För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.
vilsna valar
vilsna väljare
Trumpens toalett-tokerier.
Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.
Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.Den djefla mannen var höjdrädd.
Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.
Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!Rena rama himmelriket!Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.
Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
I dessa tider med dagliga krigsrapporter från Ukraina funderar jag på varför jag inte ”preppar” och investerar i spritkök, vevgrammofon samt trådbunden väggtelefon. Köttkonserverna lyser med sin frånvaro samtidigt som jag med min skosamling skulle kunna fotbekläda ett större kompani – om de inte hade haft något emot att marschera i basketdojor.
Men kanske är jag något på spåret nu: kan jag preppa mig med lite klädsamt kamouflage?
[Språklig hakparentes. Borde det inte numera stavas ”kamoflage”? SAOB – vår utmärka, etymologiska ordbok – tyckte i alla fall nästan det 1935, medan SAOL och SO håller fast vid ’ou’. Just sayin’.]
Kamouflagemålning och -övertäckning var inte riktigt i ropet under de historiska fältslagen, vilket vi har sett på t.ex. Nationalmuseum och OÄ-lektionerna. (Ja, barn, så hette det.)
En ickekamouflerad Gustav II Adolf som fältherre vid Breitenfeld. (Av Johann Walter 1632.)
Någon gång under 1917 började det dyka upp tidningsartiklar om hur både fransmän och britter gömde sina arméer under tygsjok och bakom målarfärg i konstiga mönster. I Frankrike ansåg man att kamouflaget skulle ske av konstnärer i basker, medan man i Storbritannien diskuterade om det inte snarare var vetenskapsmän i vita labbrockar som var lämpligast. I USA fick man snabbt två falanger med vetenskapsmän i en, och konstnärer i den andra. Snabbt konstaterade jänkarna att vetenskapsmännen lydde order samt höll tider och ordning, medan konstnärerna grälade, glömde avtal – och kom på särdeles kreativa lösningar. Det neutrala Sverige fascinerades stort, men lite på avstånd.
SvD den 9 augusti 1917.
I Storbritannien började man särskilja mellan att med kamouflage
osynliggöra: disruptive coloration
förvirra: dazzle, misdirection.
Att förvirra (dazzle) gällde särskilt fartygen – man kunde ju inte styra hur omgivningen såg ut på havet, varför krigsmålade fartyg egentligen bara funkade när de låg i hamn. Men nu sattes kvinnorna i arbete med att måla de stora båtarna randiga, rutiga och helt tokroliga. På nolltid blev ”dazzle” en trend, ett mode och en konstinriktning samt vetenskap.
Kontraproduktivt kamouflage på stranden 1919.
I Sverige relaterade man naturligtvis krigsmålningen till roliga fester – inte till nyttan som kamouflaget gjorde för att förvirra fienden.
När tyskarna såg den randiga båten på håll, kunde de inte uppskatta fart och riktning som förr. Alltså missade deras bomber och granater målet. (DN 16 mars 1919.)
Under våren 1918 skrev N.Y. Tribune om kvinnliga konstnärer som hade slagit sig på en ny volontärbana som kamouflöser inom Women’s Reserve Camouflage Corps.
Artikeln i N.Y. Tribune inleds med en påhittad historia om ett kärlekspar som skräms halvt från vettet av stenar som rör sig och trädgrenar som pratar med dem. Kamouflöserna själva får uttala sig och betonar att de som konstnärer ser mycket allvarligt på sitt uppdrag att skapa välfungerande kamouflage, och att detta inte ska viftas bort som ett skämt. Varpå journalisten gör just detta.
De svenska tidningarnas fascination inför kamouflaget ute i Europa mildrades något efter krigsslutet, även om det som nyord användes flitigt. Se här SvD den 11 maj 1919:
Den nya capen var enligt modekrönikören ju inte ny, utan bara en upphottad version av slängkappan – som ju under 1890-talet användes för att ”kamouflera damernas många paket” under shoppingrundan. (Kolla på skorna: de ser ju ut att vara från 1950-talet!)
När jag läser i de gamla tidningarna slås jag hela tiden av hur komplett inkorrekt jag föreställer mig världen runt förra sekelskiftet. Jag trodde att man skröt med att man hade handlat mycket, inte att man gömde påsar och paket. Jag trodde också att man som förmögen kvinna hade tjänstefolk som bar eller att allt kördes hem – inte att man själv kamouflerade och släpade på varorna. Mycket nyttigt.
Ni förstår nu att jag kommer att öva på huskamouflage (måla huset så att de gröna algerna inte döljer den gula färgen) och ansiktsmålning (underlagskräm och concealer eller vad det kallas). Och när någon läser mina blogginlägg om 150 år kommer de att tro att allt egentligen bara handlade om basket.
Kanske är det även dags att investera i ett par kamouflagetajts?
Kolla! Jätteintressant historiker berättar om kamouflage:
Trumpen överlevde i dubbel bemärkelse 100-dagarsjubileet som president. Om ni – liksom jag – följer stolligheterna som han tar sig för, så nickar ni nu igenkännande. USA:s president
vandrar plötsligt planlöst ut ur rum där han borde sitta och skriva under viktiga dokument
twittrar knasmeningar mitt i natten
inte vet varför det amerikanska inbördeskriget ägde rum
vägrar svara på frågor på ett sällan skådat sätt (”tyst, tyst, tyst, sitt ner”)
envisas med den barnsliga mur-idén
tycker att demokraterna är dumma som inte röstar på hans förslag till budget
åker av okänd anledning på valturné.
Just idag har jag fastnat för det här med hans tjoande, valturnéliknande ”rallies”. För detta är helt obegripligt och påminner inte så lite om välregisserade diktatorsspektakel världen över.
Enligt Trevor Noah på ”The Daily Show” är Trumpen USA:s ”first African president” …
Kolla på den här länken när Trumpen häromdagen pratar om hur The Correspondent’s Dinner äger rum i Washington och hur den samlade (enorma?) skaran buar – som på kommando fastän de ju rimligtvis inte alls vet vad det är han ska säga. (Han skryter om att han inte är på middagen. Alla presidenter har varit närvarande sedan 1921 – utom året när Ronald Reagan återhämtade sig efter att ha blivit skjuten.)
Men hur upplever de som är Trumpanhängare detta? Lever de i en tillrättalagd värld där de inte får se presidentens ytterst underliga beteende, där han inte kan skilja på Irak och Syrien och där han påstår att USA:s krigsfartyg med jättemegasuperbomber är på väg mot det ena Korea (han kan inte riktigt skilja dem åt) när de i själva verket var på väg i en riktning som råkade vara den diametralt motsatta?
Det är så rysligt lätt att leva med skygglappar.
Om ni nu har tid att titta på något i ungefär tio minuter: titta då på filmsnutten nedan. Den amerikanske journalisten Julien Bryan befann sig i Warszawa 1939 när … ja något hände. Han var kvar i två veckor och dokumenterade allt han kunde. Resultatet blev detta Oscarsnominerade tidsdokument.
Om ni inte har tid eller tålamod: spola fram till 7:55 och se hur det gick till när den här bilden togs:
Kazimiera Mikas sorg är genuin, men det finns uppgifter som säger att hon ombads sätta sig så här för att bilden skulle bli bättre. (Oklart vem som gav den ordern, men det var – säger källorna – inte fotografen själv.)
Jag fortsätter att med spänning följa det som händer i USA – men förstås mest via det som kallas ”fake news” på Youtube. Det är ofta oerhört fånigt och lockar till lätta skratt från hysteriskt lättroad publik som förstås skrattar på kommando (jfr ovan). Fast ibland är det riktigt jädra bra.
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
