Nä förresten. Den där karriärstegen är mer som en … trebent pall. Jag tog mig upp på sitsen runt 1988 och sedan sparkade corona av ett av benen, så nu ligger jag på rygg och sprattlar. Eller – jag har ju faktiskt stortån kvar på ena möbeltassen, så helt kört är det inte.
Många av mina vänner har dock drabbats av galopperande analfabetism och munhäfta och bett mig om hjälp, så jag har sysselsättning hela dagarna – tack och lov. (Jag kan naturligtvis inte ta betalt av dem eftersom de liksom jag ju saknar inkomst. Min manaaascher här i kommentatorsbåset kommer att slå sig för pannan och påstå att jag är hopplös. Men det är just det jag inte är. Det finns hopp om livet!)
Så vad kan jag nu göra med alla
- språkkunskaperna
- de pedagogiska tricken
- alla roliga exempel
- radiorösten
- den spretande allmänbildningen
- mina snabba tangentfingrar?
Jag kan göra en podcast! (Jag hör min manaaascher slå sig för pannan igen.) Nej, man tjänar inte pengar på sånt om man inte är kändis. Men vem vet, jag kanske slår världen med häpnad? Den ska heta ”När Lotten får avgöra”!
Min djefla man har bra mickar för sitt musicerande. Studion fick placeras i sovrummet med massa kuddar, täcken, tyger och bokhyllor så att ljudet skulle bli bra. Till och med puffskydd fixade vi! Så jag har nu spelat in 15 olika ljudfiler som handlar om allt från Tyfoid Mary till konsten att sätta punkt när man skriver. (Vilket jag visserligen bara behärskar i teorin.)
Men så visade det sig att jag har visslande sssss! Jag måste börja om från början med en lite sämre mick som inte tar upp alla ljud! Annars kommer lyssnarna att bli galna!
Då gick jag med bestämda steg ut i skogen med kamera och ljudutrustning. För var, om inte i en snårig skog, ska man berätta om texter som är ogenomträngliga som en snårig skog?
Först testade jag med en kass mick som skulle eliminera mina visslande s. Då hördes nästan ingenting:
Sedan krånglade jag fram en precis lagom bra mick, och då …
… tog batteriet slut. Det går bra nu!
Och hur har ni det?
42 kommentarer