Jag är inte alls trött på att säga ”i dessa underliga tider” eller ”denna vår med fysisk distansering”. Nej, jag fortsätter glatt att kommunicera sådär hurtfriskt och försöker slänga in en ”spik i foten” då och då, samt på det hela taget vara irriterande positiv. Bitterheten hos en del är så missklädsam att jag storknar, men si det låtsas jag inte om.
Klädsamt är det däremot med vårhatt. Och banne mig – visst är det väl dags nu, hörni?
Jag har inte klippt mig sedan i januari. Trasselsudden på skulten (den famösa nudelsoppefrisyren) kläms allt oftare in i en snodd – när den inte pryds av massa distraherande rosetter. Ibland drar jag in lite luciaglitter i tofsen eftersom det piggar upp.
Men tänk om jag skulle köpa en vårhatt istället? Som går ton i ton med joggingbyxorna, täckjackan och basketbollen på mina promenader?
Jag känner ingen som i dessa coronatider går till frissan, varför de få människor som jag träffar numera ser ut som zebra-afghaner. Jag känner tre frisörer, som går på knäna istället för att klippa hår:
- en tillverkar förkläden åt sjukvården
- en bakar bröd som en vettvilling
- en sitter i sin tomma salong och hoppas på drop-in-kunder.
Vågar man föreslå att den sistnämnda köper in ett lager med salladsskålar och gör om dem till vårhattar?
Nytt på vår front är att
- wi-fin är puts väck eftersom den ålderstigna routerns adapter brann opp
- jag är vår-allergisk med grus i ögonen, snor i näsan, andtäppa och solsken i blick
- barnens morfar har köpt ett pingisbord till oss
- vi tittar på ”The West Wing” för fjärde gången.
Och hur har ni det?
Vi har det BRA!
Vilket alla som läst Louise Pennys UTMÄRKTA deckare om kommisarie Gamache i Quebec vet vad det betyder. Särskilt om man gillar poeten i böckerna, Ruth Zardo, och vet vad titeln på hennes senaste diktsamling är.
Men man ska inte klaga.
Vi har mat i kylskåpet och i magen, vi har varmvatten och osönderbombat tak.
Jag hittade felet på senaste varvet i min stickning utan att behöva ta upp 580 maskor vilket var BRA.
(Amillë, av Emily Ross, rekommenderas).
Oklippt är även jag, ehuru H har erbjudit sig att använda hundtrimmern även på min skult. Än så länge lider jag inte till den graden.
Min beundran för Tegnell stegras för varje dag och snart kommer jag sätta upp en affisch ovanför sängen.
I veckans spotifyflöde dök Grimethorpe Colliery Band up, vilket även det gladde mig. Det var de som medverkade i den utmärkta filmen Brassed Off, som fortfarande kan ses nånstans. Även utan filmbilder spelar de utmärkt.
Älgar har under dagen summit av och an i Ångermanälven, men en av dem skulle behöft en bog-sersbåt.
Åh, den stackars älgen som hade det jobbigt, vilken pärs. Jag stod och ropade framför TV:n ”May the Fourth be with you!”, eftersom det ju är det idag. Det halp och den kunde vingla vidare in i älgskogen. Puh!
Annars önskar jag att jag hade lite mer av nudelsoppafrippa i stället för en frisyr som ser ut som ett ösregn. Jag fantiserande just idag om att ringa min frissa som finns i närheten av Humlegården och be henne komma ut i parken och nafsa av det värsta i nacken. Kanske gör det en vacker dag.
Jobbar som vanligt vareviga dag. Plus att de/vi som är på jobbet vikarierar för varann så mycket vi orkar. Alla gör ju som man ska och stannar hemma vid minsta kill i halsen (jag med) så det är ett tag sen det var full bemanning. Förutom det går jag till mataffären en eller två gånger i veckan. Det var allt. Jag är van att vara ensam och har inget problem med det, men fy fasen vad det är tråkigt att inte gå på gymmet eller gå och fika med någon. Bion är stängd, teatern har ställt in allt och ingen musik heller. Ska det spelas och sjungas får man göra det själv. Här i stan är det normalt sett väldigt gott om musiktillställningar. Det är på intet vis fråga om något allvarligt lidande, men tråååkigt är det. Till helgen åker jag väl hemåt och levererar lite mat till mor, och tar en kopp kaffe nedanför hennes balkong. Det blir veckans höjdpunkt.
Jag ser Gilmore Girls för tredje gången.
Idag skall jag matlaga för frysen. (Vi får ju nu börja röra oss fritt ute så då är det bra att ha luncher färdiga.)
’Halva’ skolor är tillbaka men inte dagis.
Det går bra att surfa och simma i havet men inte sitta på stranden och sola. (Tur man har trädgård.)
Verkar som om livet snart är tillbaks till de vanliga irritationerna. Fast vi har redan fått smygbesök av barn och själva smygbesökt föräldrar. Det var så skönt och ingen blev smittad.
Stugbyggsatsen är på väg! Den beräknas anlända imorgon förmiddag. Vi bedömer det som en nödvändig resa att fara dit och tala om för snickarna var den ska stå och hur, efter att först ha sett att den kommer fram. Groomen har talat med firman om vad man ska hålla utkik efter – några adresser finns inte däruppe – och det återstår att se hur vi ska kommunicera med transportchauffören, som vi inte vet om han talar något annat språk än estniska.
Har därför arbetat i supertempo igår och fortsätter idag på morgonen, för att hinna med allt som ska vara klart denna vecka.
Går på promenader med dottern, hemkommen från studierna i Kiruna. Vi spelar Pokemon Go och kastar virtuella bollar på konstiga ’varelser’. Det ska ’slåss’ i ’ ’gym och samlas föremål vid ’Poke Stop’. Man ska ge varandra gåvor och vårda sin vänskap. Jag gick 1 mil i söndags och drog på mig ett skoskav stort som en gammaldags 5-krona. Men kunde Håkan Juholt gå ner 20 kg (eller var det 10?) genom att spela Pokemon Go så kanske jag kan bli av med 5.
Här var det livat, här var det glatt! Funna och räddade maskor, utomhusfrisörer måste vara det nya svarta, en kopp kaffe nedanför morsans balkong, smygbesök och så det roligaste: Brids stugbyggsats som ska ersätta den som brann ner är på väg!
Nyfiken i en strut undrar: har du möjligtvis en länk till hur byggsatsen ser ut när den är färdig?
(Två av barnen letar hus, så jag går på husvisningar både i verkligheten och virtuellt. Jag läser inredningstidningar och hobbyböcker så att allergiögonen rinner. Man skulle kunna tro att det sätter spår i mitt eget hem, men nej. Det ser fortfarande ut som Villa Villerkulla.)
Karin: Ja, vi med korthårsfrisyr måste ju hålla efter testarna, annars ser vi snart ut som nubiska sjölejon, som Bang skrev, när håret faller fritt över öronen.
Lille M:s frisyr ansas enligt Cecilias tidigare tips; det känns proffsigt och blir bra. För mitt lilla spretiga hår gäller ’klipp till bara, allt som sticker ut ska bort’. Lilla Julia kommer att få slag när jag dyker upp i hennes salong så småningom. – Men man kan ju alltid klämma ner en hatt över eländet.
I DN i dag kan man läsa att ’Coronaviruset har tagit en hel värld med storm’. ? Språkbruk …
Enligt försäljarens glassiga bilder ska det se ut så här (har glömt hur man gör finlänkar):
https://www.polhus.se/product/fritidshus-canada-med-u-varde-26-for-fonster/818
fast vi tänker rödfärga det. Och miljön är alltså kalhygge, med förhoppningsvis uppväxande sly eller möjligen något bättre inom några år.
Det första som kom upp vid sökning på ”stuga Canada” var för övrigt följande:
Varning om covid-19
En reseavrådan har utfärdats för den här destinationen
Tack för det, Goggle.
Det där huset blir ju kuckumaffens, Brid!
Åh, den där DIor-bilden, det är ju SÅ man ska se ut, det är så man ska trippa fram!
Jag har inte klippt mig sedan i september så topparna har helt gett upp. I dag ska jag ta fram hårsaxen och lösgöra några kilo hår från sonen, han har så himla tjockt hår och ser ut som en monchichi!
Ökenråttan, ingen skulle drömma om att kalla min frisyr korthårig idag! Ett tag såg jag ut som ett penntroll. Nu ser jag bara sorgligt ovårdad ut. Jag ska banne mig ringa Petra och boka klippning i Humlegården!
Brid, vilket BRA hus. Så snyggt och av allt att döma ändamålsenligt. Blir liksom lite sugen på ett. Det skulle kunna stå på tomten därborta vid … nejvisstnej. Det ska inte vara fler hus för min del. Men väldans fint är det!
Jag vill också köpa fler hus! Jag vill ha a room of my own ute i trädgården, men ett mysigare än det som Virginia Woolf hade.
Peztis: be sonen klippa dig! (Om inte annat, blir det ett minne för livet.)
Har ni sett på fan: Tegnell intervjuas av Trevor Noah.
Jag vill inte ha fler hus, Gud förbjude, man herrejösses vad jag är klockarkär i Anders Tegnell. Kolugn och sååååå cool.
Jag känner inte till Trevor Noah, men det var en bra intervju.
Sjalen Amillë är bedåårande! Jag förstår att den är kul att göra. Sätter du pärlor i den också, Ninja?
Själv har jag inte klippt mig sedan jag bröt benet: 2016, men det är ju bra att mina klippråd fungerar. Själv klippte jag maken häromveckan. Det går fortare och fortare för varje år.
Snitsig stuga. Hoppas att nån sorts radiovågor kan bibringa någon sorts google translate/babelfish om inte chauffören är lättpratad.
Jag har fått tillbaka hostan idag, och nu ikväll även lite kill i halsen. Inte bra eftersom vi ska ha konfirmand(dag)läger i helgen och jag har ytterligare saker att förbereda inför veckan efter. Men hur ska jag veta om jag står på benen då?
I några dagar har jag suttit i soffhörnet och känt en diffus yrsel. Maken blev lite orolig när han satte ihop det med larmet om att man kunde bli dåligt syresatt av covid-19 utan att riktigt ha koll. Men eftersom det går bra att sitta i soffhörnet så har jag inte besvärat sjukvården med syrehaltsmätning. Vem vet om det är inbillning eller riktigt dåligt?
Där i soffhörnet stickar jag maeva-sockor, syr lite på en toille som ska ge mig större förståelse för vad som gick galet med Harrison shirt:en så jag kan sy en fantastisk en istället sen. Jag lagar dessutom min sönderfallande skjorta (som den där Harrisonskjortan skulle ersätta) så att den än mer ser ut som ett lapptäcke.
Och därutöver tittar jag på älgarna.
Och Candy Crush har jag tagit bort från mobilen eftersom den hindrade mig att göra allt det där andra. (Om den istället hindrade mig från att få en massa symptom så den kunde göra nytta hade det varit bra ju.)
Och så har jag sett alla videor på Youtube med Bernadette Banner och Cathy Hay och kollar nu på andra som syr. (Fast BB kollade jag ifatt på redan i somras.)
Älgarna är ju en hit i år också, jag fick andan i halsen när en fånig fjolårskalv gick ner sig i stöpet två gånger. Den såg så utmattad ut, men det gick bra till slut. Och värre kommer det bli för kon var högdräktig så snart kommer den stackars kalven bli bortstött av sin mor.
Jag har inte pärlor i min Amillë, jag gillar inte riktigt pärlor, jag tycker det blir både skavigt och kyligt av dem.
Maevasockor har väl en ganska nyskapande häl, om jag minns rätt?
Ni som vill kolla på den stackars älgen som höll på att inte ta sig upp, här är länken som går till en lång sändning på 24 timmar – och dramatiken inleds efter 05:15:30. (Kolla räkneverket.)
https://www.svtplay.se/video/26616606/den-stora-algvandringen/den-stora-algvandringen-sasong-2-4-maj-06-00-1?highlight=flera-algar-simmar-men-en-halkar-efter-och-far-kampa-med-isen-kl-11-08&position=18514&start=auto
Apropå fjärde bilden i inlägget om covid (Helt oförutsägbart), så har febern kommit tillbaka. Skitsur Majlis.
Älgarna och gjusarne kan ju hålla en fjättrad vid datorn stora delar av ens tid. Men nu har jag gjort en nödvändig första provtur för året med bobilen Bodil. Som vanligt till Hornborgasjön med omnejden Valle Härad. Körsbärsträden blommar och når nog sitt max i slutet av veckan.
Klippt mej har jag inte gjort sedan påsken 2003.
Men jag har börjat äta igen så konvalescensandet går framåt. Jag har gått ner mer än 25 kg. Det tycker inte läkarna lika bra om som jag.
Körsbärsblom
Maevasockorna har sin ”gusset” mitt uppe på foten. Det är kul.
Jag såg att Sofia Kammeborn stickar ”Hopesocks”. De har sin gusset under foten!
Kolla förresten hennes dotters enkät om stickningstermer på svenska och engelska.
Jag vet inte ens vad gusset heter på svenska.
Skrev långt men av någon anledning hakade datorn upp sig så det försvann innan jag hann klicka send. *storsuck* Får se om jag kommer ihåg någotsånär vad jag skrev om:
1) En gång i min ungdom bad mamma frisören mig att klippa henne. Hon gav instruktioner som jag följde till punkt och pricka. Hon har aldrig bett mig igen.
(Själv har jag långt hår så ingen frisör behövs speciellt ofta.)
2) Försenade saker: grattis till Örjan och krya på dig till CtLDPT samt till Kråkan.
3) Något om husbyggeri men vad? Förutom att torpet är jättesött.
Återkommer om jag kommer ihåg något annat.
Apropå stick- och virktermer så har de ett trevligt lexikon i ca dussinet språk på drops design. De skiljer även på olika engelska språk.
Heja Christer! Det gläder mig att du har kraft nog att komma hit och rapportera – vad vi vet är du den enda båsmedlemmen som har insjuknat än så länge. (Eller hur är det, Cecilia N.?)
Kråkan: Men förutom att du hade cancer är allt bra? (Jodå, man får skoja till det sådär lite halvdrastiskt.)
X antal paket husdelar anlända, och en kille jobbar med bjälklaget. Det mesta av bygget blir dock sen vi har farit hem igen. Några niometersbitar till taket kommer med särskilt transport, förhoppningsvis idag eller imorgon.
Ska nu försöka ta rätt på lite grenar och sånt. Det hade varit bra med en sågbock, men vi har iallafall såg.
Gårdagens promenad ägnades bokskådning. Det är så vackert just när löven kommit och liksom svävar i luften av sej själva! Ren poesi.
I dag var det mera äventyrligt. Vi såg en dansande dinosaur. Det var utanför radiohuset så det kan hända att det inte var en levande dinosaur utan en fuskis. Två barn dansade också och någon sjöng på ett ylande vis. Det trummades även.
Vid advokaternas vackra villa hölls det på med stenarbete vid en mur. Vi blev nyfikna; den raske yngling som hackade och högg var visserligen artig och glad men hans svenska var otillräcklig. Då dök verkmästarn upp. Han såg ut att vara i 16-årsåldern. Han berättade initierat om hur marken rört sej sen muren och huset byggdes för 100 år sen och hur växter infiltrerat underifrån. Nu hackar dom bort och lägger på nytt. Mycket intressant.
Jag håller med! Husbyggen är intressanta på alla plan – en byggsats i skogen eller lagning av arkitekternas vackra villa!
Nu ska ni få höra: Jamie Oliver-affären skickar en ny stekpanna eftersom den gamla (nya) blev vinglig. Men leverantören hävdar fortfarande att man inte får hetta upp stekpannan för snabbt. Är det inte underligt, så säg? När hettar ni upp era kokkärl långsamt och försiktigt?
Nästtta sak aattt reklammmera ärr denn här datttorn som skriver för många bokstttäver hellla tidden. (Sådär ser det ut om jag inte städar och deletar allt eftersom.)
En stekpanna som måste värmas upp försiktigt tror jag man ska undvika att använda, teflon eller inte. Kanske något att ha med sig på basketpromenaderna? Eller kanske sopsortera som metall direkt?
Allvarligt talat, det var det dummaste jag hört!
Och har inte han den Nakne konkat? Kanske på grund av oförsiktig användning av stekpannor?
Sjuk?
Symptomig i alla fall. Ett annat år hade jag inte märkt av det, eller i alla fall inte brytt mig om att bry mig om det. Mer än dygnet med feber och när kroppsvärken kom, det var ju så typiskt influensa.
Fungerar i soffhörnet, men ska inte träffa folk.
Och jag, jag sitter ju här och dammar på (i?) mitt kontor som nu är hemma. Ibland tar jag kafferast och lunchrast, och då kanske jag går ut en liten stund. Då matar jag fiskarna i dammen och konstaterar att Herr M har satt upp ett stängsel runt landet mot rådjur och hjortar och vildsvin, grävt ett lååångt dike där han har lagt ner tjocka kablar och vattenslangar och täckt över igen, lagat robotgräskipparen Roberts sladd och satt igång honom, snickrat färdigt på den upprustade altanen, planterat en massa tomater och annat i växthuset och förstås tagit hand om alla sina bikupor. Och så vidare. Ibland är jag med lite och håller i andra änden på nåt.
Jag konstaterar även att jag inte vill gå in igen.
Pigga på er alla sjuka!
Även jag dras med en dator som som inte skriver det jag avser. Egentligen är det nog tangentbordet som fallerar. Då och då så blir det inga mellanslag. Mitt mailprogram är också knasigt eftersom det envisas med att mörka (jag skrev börja) alla rader med stor bokstav och just nu irriteras jag av att någon rättstavningsfunktion gör att datorn tror att jag skriver andra ord än jagar (skrev: jag gör). Förmodligen går det att ställa in så att det blir färre felaktigheter, men jag hittar inte hur. Å andra sidan har jag inte precis letat.
Jag värmer alltid upp stekpannor och andra kokkärl försiktigt. Undantaget är kastruller och vattenkokare i rostfritt och då bara när det är vatten som ska kokas upp. Men då har jag en induktionshäll och eftersom värmen genereras i kokkärlets botten och inte i plattan så kan botten bli mycket het väldigt snabbt.
Jag häller aldrig kallt vatten i en teflonpanna då dom kan slå sig då, det gör jag däremot gärna i en gjutjärnspanna. Dom tål det.
Jag använder aldrig högsta effekten på hällen när jag har en teflonpanna eller en emaljerad gryta. Teflonets släppeffekt blir förstörd av för hög värme. Och emaljen kan spricka vid för hög värme och snabba temperatursvängningar.
Emaljen kan även spricka av snabba humörsvängningar.
Ja, i alla fall om man råkar ha en hammare e. d. i näven när det svänger till. Och emaljgrytan står där.
Eller om man gnisslar tänderna för hårt.
Jo tack, tumören och dess döttrar (och ev. söner) har fått ge sig såvitt jag vet. Men KUREN var inte nådig och det är sviterna av den jag lider av och LÅNGSAMT återvänder från. Och eftersom ljuset och värmen också är på väg känns det ganska bra. Att tillbringa sina dagar hemmavid ska väl kunna gå bra nu när jag kan bo i bobilen!
Home is where I hang my hat.
Och idag var det magknip. Rätt less nu.
De saknade delarna till husbygget tros komma idag eller imorgon. Om de inte har kommit till imorgon lunch har snickarna lovat hjälpa till så de hamnar rätt, så vi kan fara hem.
Ett bekymmer är att några delar av virket verkar transportskadade. Fortsättning följer.
Men så träligt CtLDPT!
Jag pratade med en vän igår som troligen har covid-19, och det är samma sak där, det går aldrig över, och man blir trött och slak som en hängmörad gris.
Krya på er, och förstås grattis till Kråkan!!
Trälig, hängmörad gris var ordet!
Jag träffade igår en basketkompis, som plötsligt i mitten av mars upptäckte att hon var gravid (hon är 40 år) – samtidigt som båda hennes föräldrar lades in på sjukhus med covid-19.
Då dog hennes mormor.
Föräldrarna blev sjukare och sjukare och hon blev gravidare och gravidare och föräldrarna sövdes och placerades i respirator (varsin) – samtidigt som mormodern begravdes. Alla förberedde sig på två begravningar till, medan sjukvårdspersonalen skakade på huvudet och sa att det ser mycket illa ut det här.
Som genom ett under (sa min kompis), blev båda föräldrarna friska och är nu hemma och försöker återfinna de forna krafterna. Och min kompis kan fokusera på att vara gravid igen.
Kära nån. Det låter som om mamman åtminstone fick reda på att mormor var borta innan hon hamnade i respirator och inte vaknade upp till att hennes mor vad död och begraven.
Önska kompisen lycka till med graviditet och bebis. Det är väl några månader kvar, om det upptäcktes i mars?
Ämnet har iofs varit uppe i ett tidigare bås, men i dag kom kallelsen till årsmötet i vår 55+ förening. Senast den 1 juni. Punkt. Basta, enligt stadgarna.
Det kommer att hållas utomhus, på gräsmattan mellan våra två byggnader. Tvåmetersregeln gäller, så bara en deltagare per hushåll kan delta (Detta skulle jag vilja se en jurist kommentera). ’Högtalare kommer att finnas’, vilket behövs med tanke på att vår ordförande inte kan prata vare sig högt eller tydligt. Man kan också delta genom ombud eller poströsta.
Återstår väderleken den dagen.
Vi hurrar nu
för de unga tu,
Hurra, hurra, hurra!
Vicka tu hörrudu, vad har jag missat nu?
Hurra och grattis!
Till vem?
Om ni hör något i luften som surrar
är det bara båset som hurrar!
Hurra, hurra, hurra, hurra!
Hurra går väl an,
säger jag med man.
Undrar dock för vem?
(Vi har kommit hem.)
Brid: FB avslöjar. Lotten och DDM har nu en juridisk (spanskfödd) svärson.
Hurraaa!!!
Aha! Nu gör vi vågen för den nya mågen och hans fru förstås, LEVE hörs från oss!
Så är det: nu är de unga tu gifta mitt i coronan! Two down, three to go, liksom! (Den förstfödde gifte sig för ganska precis ett år sedan.)
Rapport kommer! (Det är fortfarande ett sjujädra röjparty här fastän klockan har passerat 02 och vi ju bara är sju personer närvarande på kalaset.)
** räknar: de unga tu + brudens föräldrar + det bor visst en broder hemma, gör det inte? + brudgummens broder bor visst i Eskilstuna också = 6 personer. Och så vigselförrättaren, då?
Nej, Tjugofemåringens bästis var den sjunde!
Det är kanske mer rimligt!
Att man ska behöva vara på FB för att få via vad som händer! Hmm.
Grattis till de nyvigda!
Men nu händer det igen!
Både Little Richard och Kristina Lugn har gått bort.
Ack, vi såg Lugns pjäs ’Tant Blomma’ på Dramaten med Torsten Flink som Tant B. Det var faktiskt en oförglömlig upplevelse. En ung, stilig man (det var han då) som spelade en tant som vallar barn i lekparken. Och så övertygande. Jag har programmet kvar.
Nä Nuu. Väntar vi en bröllopsrapport, med massor av bilder!
Ja oj vad vi väntar!
Sorry – jag har massa saker för mig! Det kommer!
Lotten: Deadline på en lördagsafton?
Hurra för de unga tu!
Hurra!
(Det kommer en rapport – jag ska bara!)
Nina Oscarson: Första kommentaren?
Välkommen till båset. Hoppas du stannar och återkommer framöver
I eftermiddag har jag stått dubbelvikt i drygt 1,5 timme i +3 grader och regn och plockat hundbajs. Vad har ni gjort?
Christer! Skriv din kommentar i nästa bås så att din fråga inte dränks och försvinner!
Bra, Örjan!
(Nina Oscarson: Örjans uppdrag här i båset är att välkomna alla som kliver in i båsvärmen för första gången. Nu ser jag att du kommenterade i Julkalendern 2019, men då räknas du som nypåstigen i de mer normala inläggen. Välkommen!)
Nypåstigna får med glädje följa med i komemtatorsbåset!
Eller skall man skriva ”återpåstigna”.
Här gäller tidigare kontrollerad biljjett för vidare färd.