Hoppa till innehåll

Etikett: frisyr

Bad hair day: lösningen

Jag är inte alls trött på att säga ”i dessa underliga tider” eller ”denna vår med fysisk distansering”. Nej, jag fortsätter glatt att kommunicera sådär hurtfriskt och försöker slänga in en ”spik i foten” då och då, samt på det hela taget vara irriterande positiv. Bitterheten hos en del är så missklädsam att jag storknar, men si det låtsas jag inte om.

Klädsamt är det däremot med vårhatt. Och banne mig – visst är det väl dags nu, hörni?

Jag har inte klippt mig sedan i januari. Trasselsudden på skulten (den famösa nudelsoppefrisyren) kläms allt oftare in i en snodd – när den inte pryds av massa distraherande rosetter. Ibland drar jag in lite luciaglitter i tofsen eftersom det piggar upp.

Men tänk om jag skulle köpa en vårhatt istället? Som går ton i ton med joggingbyxorna, täckjackan och basketbollen på mina promenader?

Som ni ser är den djefla mannen stencool med solbrillor i skymningen och kartongåtervinning under armen. Jag är en basketfjäril.

Jag känner ingen som i dessa coronatider går till frissan, varför de få människor som jag träffar numera ser ut som zebra-afghaner. Jag känner tre frisörer, som går på knäna istället för att klippa hår:

  • en tillverkar förkläden åt sjukvården
  • en bakar bröd som en vettvilling
  • en sitter i sin tomma salong och hoppas på drop-in-kunder.

Vågar man föreslå att den sistnämnda köper in ett lager med salladsskålar och gör om dem till vårhattar?

Christian Dior. ”Bar Suit” (1955). Foto: Willy Maywald.

Nytt på vår front är att

  • wi-fin är puts väck eftersom den ålderstigna routerns adapter brann opp
  • jag är vår-allergisk med grus i ögonen, snor i näsan, andtäppa och solsken i blick
  • barnens morfar har köpt ett pingisbord till oss
  • vi tittar på ”The West Wing” för fjärde gången.

Och hur har ni det?

Share
74 kommentarer

Papiljotter och pippilottor

Ur Nordisk Familjebok, Uggleupplagan.För fyra år sedan publicerade jag en papiljottbild ity jag hos min mamma hanterade gamla, stickiga papiljotter – sådana som är så absurt omoderna i detta plattångarnas tidvarv.

Att döma av ”pelargonerna” i bakgrunden är bilden inte tagen hemma hos mig.

Papiljotter är nog det krusigaste ordet jag kan komma på. Det kommer etymologiskt sett från papilotte, som finns på alla möjliga olika språk och som har med papper att göra. Eller med fjäril.

Eller kanske är det så listigt anordnat att det alluderar till båda två – som i pappersfjäril! (Se bilden till vänster. Pappersjärilar i håret!)

Andra krusiga ord är slickepott, polisonger, kullerbytta och paraply – men papiljotter slår dem med hårlängder.

Meningsexemplen i SAOB under uppslagsordet papiljotter är fantastiska:

”Han snokar hvar afton efter papper til Pappilloter.” (1754)

”Nattmössan af grönt vaxtaft satt oroligt på det papiljotterade hufvudet.” (1844)

Men bäst är Anna Maria Lenngrens rader från 1756 (läs högt):

Didric Gubben stackars mes
Hade ock en enda dotter,
Som af Bibel och Catches
Gjorde papillotter. 

Jag lovade bort papiljotterna där ovan till en dam i 90-årsåldern … och förlade dem hemma i källaren. Häromdagen dök de upp som på kommando när damen fyllde 93, och äntligen kunde de levereras!

Här ligger de på parad på en papiljottväska som var jätteläbbig, så den kunde jag inte ge bort. Obs: pinnarna är av olika årsmodell.
Om man är lite nyfiken, kan man dra ut diskborstpretet på insidan, som ju ser ut precis som Stinky.

Papiljotter har man använt sedan tidernas begynnelse och de har förutom av papper varit av trä, skinn, metall och plast. Sedan 1930-talet har det dessutom funnits snabbverkande, elektriskt värmda spolar som inledningsvis måste ha avskräckt mången strakhårig dam.

Eller herre. För t.ex. Bruno Mars är inte den förste mannen att snurra upp håret på kardborrestickiga rullar.

Lockiga frisyrer är tack och lov mycket förlåtande – håret kan vara rätt fult, stökigt och ojämnt klippt, men ändå ser man rätt charmig ut. (Vill jag med min nudelsoppefrisyr tro.) Alltså var den forna lockfixarmarknaden enorm, och via Digitalt Museum har jag hittat några exempel

Sämskinnspapiljotter som min farmor brukade använda. Snacka om nudelsoppa.
Sex fulländade papiljotter!
Exakt sådan här hade mamma på 1970-talet. Och gula som var mindre samt röda som var större.
Eleganta metallpapiljotter har jag däremot aldrig sett i verkligheten.

När männen inte är fokuserade på papiljotter, tenderar de enligt en högst vetenskaplig undersökning fokusera på håravfall – liksom marknaden. Det här exemplet är från 1920-talets USA:Men varifrån kommer ordet ”pippilotter”, som ju låter som papiljotter men är två högt sittande hästsvansar på vardera sidan huvudet? Jag dyker ner i SvD:s och DN:s arkiv efter att först ha konstaterat att etymologin inte står att finna i de böcker som jag har.

En skådespelerska som heter Pippilotta Serlachius nämns i DN 1949, vilket är underligt eftersom det annars bara verkar vara Pippi Långstrump som heter Pippilotta, och att tofsarna på huvudet då förstås kallas för pippilottor eftersom Pippis flätor ju satt placerade sådär. Den där Pippilotta Serlachius lämnar mig ingen ro, så jag letar vidare. Aha:

Får vi någonsin se en man med pippilottor? På samma sätt som de kommer undan med hedern i behåll i hästsvans eller med ”man bun” (som kan liknas vid en gammaldags knut), skulle jag uppskatta pippilottor på vuxna människor.

Share
33 kommentarer

Igår blev jag ju klippt

Det var inte här jag klippte mig.
Det var inte här jag klippte mig.

Hej!

Igår åkte jag till Stockholm, klippte mig, gick till en restaurang och åt med två kompisar och tog sista tåget hem.

Hejdå!

Det är ungefär så jag borde skriva. För det är verkligen allt – mer hände inte. Jag ser nästan ut som förut, fisken på restaurangen var himmelskt god (norsk torsk) och champagnen flödade så att tusenlapparna for all världens väg och … min frisör var bland det ljuvligaste jag har stött på. Jag vet inte hur mycket släkten hostade upp för att ge mig detta – men det var värt det.

Jag såg ut så här innan jag klev in:

Jag vet inte varför håret hela tiden hamnar där framför ögonen, men nu är jag van vid att kika genom draperiet.
Jag vet inte varför håret hela tiden hamnar där framför ögonen, men nu är jag van vid att kika genom draperiet.

Så kom Janne-Pelle – min frisör. Han sa att jag var snyggt klädd, varpå jag protesterade eftersom jag bara två minuter tidigare hade lagt märke till att kjolen var lite spräckt (som om den strävade efter slits) och att koftan hade ett gigantiskt hål under ena ärmen samt att de knallrandiga strumpbyxorna var lite för skrikiga för den spräckliga kappan.

– Pfffft, precis sådär ska det ser ut! sa min frisör. Det är jättehäftigt!

Jag fick sätta mig ner i stolen och från den minuten och i de 90 minuter som följde hade Janne-Pelle bara fokus på mig. Han slog sig ner bredvid mig, tittade in i mina ögon och sa:

– Berätta!

Två minuter senare visste han allt om mig. Sedan ställde han sig bakom mig och drog fingrarna genom nudelsoppefrisyren gång på gång. Och några gånger till. Han berömde mig och håret och min hy och sa allt såpass rätt att jag tänkte att jag nog inte kan leva resten av livet utan  honom. Plötsligt skulle håret tvättas och skalpen masseras och som vanligt fick jag order om att slappna av. (Spänd som en fiolsträng is my middle name. Alla vill att jag ska slappna av.)

Jag klipptes, fick mer beröm, klipptes mer, blev tillfluffad, fick beröm för en perfekt placerad virvel, klipptes mer under det att vi diskuterade OS, HBT-Putin, invigningen, konståkning, axelvaddar och 50-årskalas. Veronica Lake tittade glatt på mig från spegeln, när Janne-Pelle sa:

– Ögonbrynen. Det ingår när man är hos mig. Om vi gör så här och så här och så. Hm.
– MEN SATAN VAD VACKER JAG ÄR!
– Hm. Vänta. Häääär. Så. Liiite grå ögonskugga. Mmm. Nu!
– Men! Titta på mig! Vilka blåa ögon!
– Mmm. Grått tar fram det blåa.
– Inte fan kan jag trycka ner en hatt på den här frisyren!
– Tssst. Klart att du ska ha hatt. Kom här.

Och så hjälpte Janne-Pelle mig på med kappa och hatt och tryckte till plommonstopet lite extra medan han log och glittrade med ögonen. Helt bakvänt krävde jag att få veta om han var nöjd med sitt arbete, vilket han sa att han var. Han öppnade dörren för mig, önskade mig välkommen tillbaka och jag klev ut på gatan i ett mörkt Stockholm, förvissad om att jag var absolut vackrast i världen.

Det är liksom inte en ny frisyr – men en lite iordningställd frisyr. Som när man fengshuiar ett rum eller dammsuger källartrappan.
Det är liksom inte en ny frisyr – men en lite iordningställd frisyr. Som när man fengshuiar ett rum eller dammsuger källartrappan.

Fyra timmar och en massa champagne senare var jag rent odrägligt hybristokig – Miss Universumtiteln låg liksom runt hörnet, Hollywood-regissörerna trampade i farstun och nästa vecka måste jag nog anställa en fem–sex personer som skriver min autograf.

Restaurangen hade många kristallkronor.
Restaurangen hade många kristallkronor.

Jean-Pierre Barda: tack!

Share
84 kommentarer

… kan … inte … få … fram … orden …

Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:

Petit!
Petite!

Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:

Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.

Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.

Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.
Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.

Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:

Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.
Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.

Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?

Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.

Share
39 kommentarer

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

Share
23 kommentarer

Inte lejon, men zebra (uppdat.)

Jag är som bekant blond och blåögd – i alla fall på utsidan. Igår gick jag till frissan. (”Frissan” …. ”Frissan”? Säger man ens så numera?)

När jag var liten gick mamma till frissan och kom hem med en jättefrisyr som var hård som pansar. Jag har på mig Hans & Greta-klänning och Broder Jakob vita träskor. (Bilden är från 1969.)

 

Detta är på Magistratsvägen 7a i Lund 1968. Barnflickan i mitten var inte nöjd med sin frisyr (som hon hade fixat själv), så hon gick till frissan. Som lyckades döda och bryta av håret såpass att barnflickan fick klippa av de återstående få, spretiga stråna. Jag minns hennes hulkande gråt.

Jag går så sällan till frissan att frisörskorna alltid med avsmak pillar lite i de splittrade hårstråna och säger:

– Jaha, när klippte du dig senast, då?
– Vaaaar har du klippt dig?
– Klipper du dig själv, eller?

Helt sanningsenligt kan jag ibland på sista frågan svara:

– Nehejdu, det gör min son. Han är fyra år.

Men igår var det dags. Jag ville dessutom få bort det allra ljusaste, det solblekta. (Sol? SOL? Denna sommar? Skrbnf.) Frisörskan och jag kom överens om klippning och några lite mörkare slingor, varpå jag satte mig och njöt av lektyren. Ingemar Stenmark är smal som en pinne och ska bli pappa igen, medan Björn Borg har blivit hundbiten och är lyckligare än någonsin och Pernilla Wahlgren gör reklam för nästan allt. Det var det.

En timme senare var jag randig i håret. Jag har svarta slingor. Svarta.

– Ska det … ska jag … är det inte lite väl mörkt? flämtade jag.
– Nejdå, de blir ljusare om ett par dagar.

Det konstiga är att fastän jag har gått från en lejonman till ett zebraskinn, är jag nästan helt obrydd. Jag vill verkligen inte vara randig i håret, men vad tusan spelar det för roll?

För bara tio år sedan hade jag slitit ut de mörka stråken av förtvivlan och stämt hårfrisörskan. Idag rycker jag på axlarna och svänger med håret ungefär som … Pernilla Wahlgren.

 

Uppdatering
Jag liknar tydligen dessa tre superhjältar:

Storm, Rogue och Lasse.
Share
42 kommentarer

Att vabba

En underskattad ynnest vi har, vi egenföretagare, är att vi får jobba fastän barnen är hosthemma. Då får vi sköta jobb, åtaganden och hålla deadline:ar samtidigt som vi torkar snor ur hår och raklödder ur öron.

– Vafalls? muttrar läsekretsen. Har Olle raklödder i öronen?

Nej, men vaxproppar. Fast det hör inte alls till historien. Treåringen (den sedan i förrgår ju så omtalade) fick ett par minuter på egen hand när jag och Olle pratade i varsin telefon. Då tömde han en burk med raklödder. Det tycker jag faktiskt är förståeligt, ända sedan jag såg Närkontakt av tredje graden har det känts lockande.

Den lille duschades ren och sprang väldoftande iväg på nya äventyr. Jag gav honom ett par minuters försprång när jag tvättade badrumsspegeln och krafsade lödder ur toapappersrullens mitt. Sedan gick jag in på den andra toaletten och möttes av denna syn.
Ja, han hade klippt av sig håret. Med en oslipad, gammal struntsax har han förmodligen fått kämpa. Betänk det, alla ni frisörer som köper laserslipade saxar med krom och fartränder.
Med tanke på hur vår förut så skönlockige treåring ser ut nu, tycker jag inte att detta frisyrexperiment (A. Fältskog, I Stand Alone, 1987) är mycket att yvas över.

Share
7 kommentarer