Jag är inte alls trött på att säga ”i dessa underliga tider” eller ”denna vår med fysisk distansering”. Nej, jag fortsätter glatt att kommunicera sådär hurtfriskt och försöker slänga in en ”spik i foten” då och då, samt på det hela taget vara irriterande positiv. Bitterheten hos en del är så missklädsam att jag storknar, men si det låtsas jag inte om.
Klädsamt är det däremot med vårhatt. Och banne mig – visst är det väl dags nu, hörni?
Jag har inte klippt mig sedan i januari. Trasselsudden på skulten (den famösa nudelsoppefrisyren) kläms allt oftare in i en snodd – när den inte pryds av massa distraherande rosetter. Ibland drar jag in lite luciaglitter i tofsen eftersom det piggar upp.
Men tänk om jag skulle köpa en vårhatt istället? Som går ton i ton med joggingbyxorna, täckjackan och basketbollen på mina promenader?

Jag känner ingen som i dessa coronatider går till frissan, varför de få människor som jag träffar numera ser ut som zebra-afghaner. Jag känner tre frisörer, som går på knäna istället för att klippa hår:
- en tillverkar förkläden åt sjukvården
- en bakar bröd som en vettvilling
- en sitter i sin tomma salong och hoppas på drop-in-kunder.
Vågar man föreslå att den sistnämnda köper in ett lager med salladsskålar och gör om dem till vårhattar?

Nytt på vår front är att
- wi-fin är puts väck eftersom den ålderstigna routerns adapter brann opp
- jag är vår-allergisk med grus i ögonen, snor i näsan, andtäppa och solsken i blick
- barnens morfar har köpt ett pingisbord till oss
- vi tittar på ”The West Wing” för fjärde gången.
Och hur har ni det?
74 kommentarer