Jag kan föreläsa en hel dag och sedan utan problem skutta hem och laga en trerättersmiddag och därefter spela basketmatch, gå på händerna och städa källaren.
Men när jag en hel dag är moderator på en konferens, faller jag en minut efter slutsignalen ihop i en sorglig liten skräphög som knappt kan hasa sig till järnvägsstationen. Som moderator står jag upp och
- hälsar alla deltagare välkomna
- berättar om nästa föreläsare och hälsar denna välkommen
- ställer ett par förhoppningsvis givande frågor
- lyssnar på föredraget (sittande)
- säger tack och ställer några förhoppningsvis givande frågor
- sammanfattar om det går
- hälsar nästa talare välkommen.
Under en dag handlar det bara om 5–6 intron och sammanfattningar, vilket ju är en fis i rymden egentligen, me … jag blir helt slut i rutan.
Fast jag lär mig väldigt mycket. Och får bo på hotell och äta äggröra!
Igår vaknade jag i dock i ett hotellrum som faktiskt var irriterande fult inrett. Det är förstås ingen fara – jag tar bara ett par bilder och får ju blogga lite om det.
Toan var så liten att kaklet inte var mer än ett schackbräde (faktiskt 8×8 svart-vita kakelplattor) och blott en handduk fick jag. (Man vill ju ha en på kroppen och en virad runt det nytvättade håret, eller hur tjejer?)
Efter föreläsningarna tog jag tåget hem och blev åthutad av en kvinna som ansåg att min ryggsäck hade nuddat och därmed smutsat ner hennes säte. Jag bad om ursäkt och somnade (på ett nästan medvetslöst sätt med läsglasögonen fortfarande på näsan) för att samla krafter inför kvällens begivenhet: Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks to Give”. Som varmt rekommenderas!
Nu ska jag strax sätta mig på ett miljöförstörande flygplan och ta mig till England för att gå på möhippa. Kan ni gissa vad som försiggick när denna bild togs i morse?
Pssst, förresten. Knävelrapport.
Jag har kommit på hur man går normalt. Jag har gått fel sedan knäna började värka 2012, och nu går jag sådär som alla andra går: med hjälp av musklerna. Detta gör att jag får en ryslig träningsvärk i lår, rumpa, vader och tår, så nu går jag inte alls normalt (igen) utan mer som en korsning mellan en känguru och en pingvin.