Jag kan föreläsa en hel dag och sedan utan problem skutta hem och laga en trerättersmiddag och därefter spela basketmatch, gå på händerna och städa källaren.
Men när jag en hel dag är moderator på en konferens, faller jag en minut efter slutsignalen ihop i en sorglig liten skräphög som knappt kan hasa sig till järnvägsstationen. Som moderator står jag upp och
hälsar alla deltagare välkomna
berättar om nästa föreläsare och hälsar denna välkommen
ställer ett par förhoppningsvis givande frågor
lyssnar på föredraget (sittande)
säger tack och ställer några förhoppningsvis givande frågor
sammanfattar om det går
hälsar nästa talare välkommen.
Under en dag handlar det bara om 5–6 intron och sammanfattningar, vilket ju är en fis i rymden egentligen, me … jag blir helt slut i rutan.
Fast jag lär mig väldigt mycket. Och får bo på hotell och äta äggröra!
Jag spanade in i hotellköket för att se om det fanns några spår av äggröretillverkningen som på inga villkor kunde ha kommit i närheten av äggpulver. Och si!
Igår vaknade jag i dock i ett hotellrum som faktiskt var irriterande fult inrett. Det är förstås ingen fara – jag tar bara ett par bilder och får ju blogga lite om det.
En bajsbrun, fulsnickrad sänggavel, svarta jätteblommor och en tavla som färgklick.Kornischen var i samma matchande bajsnyans och gardinerna hade exakt samma mönster som tapeterna vid sänghörnet.Stackars vägguret hade hamnat helt ensam och lite sned på en naken vägg.
Toan var så liten att kaklet inte var mer än ett schackbräde (faktiskt 8×8 svart-vita kakelplattor) och blott en handduk fick jag. (Man vill ju ha en på kroppen och en virad runt det nytvättade håret, eller hur tjejer?)
Den gammelrosa fåtöljen med fläck måste ha varit med om något spännande! (Jag verkar petig – men när jag väl har börjat leta fel kan jag inte sluta.)
Efter föreläsningarna tog jag tåget hem och blev åthutad av en kvinna som ansåg att min ryggsäck hade nuddat och därmed smutsat ner hennes säte. Jag bad om ursäkt och somnade (på ett nästan medvetslöst sätt med läsglasögonen fortfarande på näsan) för att samla krafter inför kvällens begivenhet: Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks to Give”. Som varmt rekommenderas!
Det var oerhört imponerande, roligt, provocerande och proffsigt!
Nu ska jag strax sätta mig på ett miljöförstörande flygplan och ta mig till England för att gå på möhippa. Kan ni gissa vad som försiggick när denna bild togs i morse?
Tysk äggbehållare, hårdkokta ägg och snö.
Pssst, förresten. Knävelrapport.
Jag har kommit på hur man går normalt. Jag har gått fel sedan knäna började värka 2012, och nu går jag sådär som alla andra går: med hjälp av musklerna. Detta gör att jag får en ryslig träningsvärk i lår, rumpa, vader och tår, så nu går jag inte alls normalt (igen) utan mer som en korsning mellan en känguru och en pingvin.
– Vilken Gustafsson? Robert? Bengt-Åke?
– Bjöööörn Gustafsson!
– Vilken Björn Gustafsson?
– Den unga!
– Inte Alfred?
– Nej, det är ju Björn Gustafson!
Artonåringen har förstått vad som går hem hos mig. Jag vill inte få mjuka paket när jag fyller år (om de inte innehåller sushi), utan något som innebär tjolahopp. (Fri definition.) Därför hamnade jag igår kväll på en ”testföreställning” av Gustafsson & Schyfferts vårturné.
Och det hela kan sammanfattas med fyra ord: jag är djupt avundsjuk. På dem på scen. Jag vill också åka på turné och stå inför horder av människor som gladeligen betalar 100 spänn var för att få skratta åt något som verkligen inte är färdigt eller genomarbetat och som är så tacksamma för att få skratta att de faktiskt skrattar ännu lite till. Björns material var så ogenomarbetat att det var som att jag skulle ha inlett mina skrivregelsföreläsningar så här
– Hej. Usch. Nämen ni vet. Jag är alltså jättebr… nej, jätteintresserad av vahettere … Vänta jag kom på att jag kan börja på en annan grej. I love skrivregler. Jag kan gå igång, gå i spinn och kyssa semikolon. Nej, jag lovar. Dom ser ut som bollar och krabbklor i ett! Och när jag var liten var världen inte alls som den är nu. Vänta ska jag bara kolla på mitt papper här. Jahaaa.
Det blir säkert bra vad det lider – men om man går upp på scenen och säger att man verkligen är oförberedd och oplanerad är det verkligen inte så bra att man är oförberedd och oplanerad, för då överraskar man inte alls. Brasklappar är liksom inte att rekommendera i ståuppsammanhang.
Björn och Henrik. Men vänta, vad är det för fel på kameran?
Henrik Schyffert hade till skillnad från Björn Gustafsson en relativt färdig show redo. Det är bra, för då är ju en provföreställning faktiskt en provföreställning och inte bara en deadline som man har bokat in för att få något gjort.
Eh. Hör ni att jag är lite styv i korken? Att jag låter som om jag vet precis vad jag talar om och har varit on the road i 20 something years och att jag vill dela med mig av min livserfarenhet? Japp, precis så kändes det.
Jag såg klart och tydligt att
Henrik Schyffert än en gång hade för kort tröja (jag har sett honom på scen förut) som visade magen (som fortfarande var alldeles utmärkt snygg)
Björn Gustafsson såg blyg ut på ett ytterst charmerande sätt
Schyffert skrek i micken och borde variera tonläget för extra effekt
Björns uttalande om att han hade bacillskräck gick hem hos vissa i publiken med bacillskräck
de båda drack vatten ur samma flaska fastän Björn ju led av bacillskräck
de båda behöver min regihjälp.
Satt jag alltså där, drabbad av hybris, och fantiserade om att få hjälpa till? Japp. (Och det är här jag kniper käft och väntar på telefonsamtalet med an offer I can’t refuse.)
Aha. Det är inte fel på kameran. Björn Gustafsson och Henrik Schyffert är spöken!
Men nu till det allra bästa: Henrik Schyffert har nämligen kommit på hur man skojar med sådant som är roligt men som man inte kan skoja om utan att riskera påhopp och kränkningsutskällningar:
Man talar på ett extremt tydligt sätt om att man är för invandring och inte emot på något sätt.
Sedan skämtar man om detta på ett sätt som är hysteriskt roligt – men man vet ju att han inte menar allvar för att han ju på ett tydligt sätt har talat om var han står i frågan.
Man talar om att man är för jämställdhet och feminism.
Sedan skämtar man på ett otroligt roligt sätt om schablonbilder hos män och kvinnor – men vi vet ju att han inte menar allvar för att han ju på ett tydligt sätt har talat om var han står i frågan.
Man drar enkla poänger genom att tala skit om offentliga personer som alla i ens närhet ogillar (Jan Björklund och Jimmie Åkesson) för att inte riskera ogillande från publiken som vore publiken en enda man.
Man är varmhjärtat nostalgisk inför allt från förr, för det är alla.
Det blir säkert en vansinnigt rolig tillställning i vår eftersom jag redan nu kan säga att jag skrattade såpass att jag började bli bekymrad över mascaran. Schyffert måste bara ta på sig en längre tröja och bestämma sig för om tjejen han pratar om är hans ”nya tjej” eller hans (f.d.) ”fru” (han blandade lite) och Gustafsson måste … planera bättre. (Sade hon snällt samtidigt som hon funderade över varför hon inte tog bladet från munnen och sa: ”Jag vet hur det är, man kommer bara inte på nåt ibland, Björn.”)
Vad säger ni – visst borde jag väl åka på språkpolisvårturné? Vabaha? Säger ni att ”folk skiter i skrivregler” och ”skrivregler suger” samt ”kom inte här och kom”? Jamen vaff…
