Hoppa till innehåll

Dag: 2 mars, 2019

De två galna italienarna med sin torped 1918

När man har en sån där besvärlig dag när tröjärmen fastnar i dörrvredet och man sedan tappar tandborsten och strax därefter slår huvudet i handfatet … då kan man tänka på nån annans, lite större problem. Den som har skoskav under ett millopp eller den som kommer för sent till bion och då missar reklamen kanske?

Eller på de italienska läkarna Raffaele Rossetti och Raffaele Paolucci, som under första världskriget skvalpade omkring i Adriatiska havet i flera timmar för att de skulle spränga ett österrikisk-ungerskt fartyg, som visade sig vara jugoslaviskt.*

Raffaele Rossetti. (Några källor påstår att detta är den andra Raffaele, men så är det inte alls.)

Särskilt Rossetti var helt inställd på att bygga om en torped så att han som en Münchhausen skulle kunna rida på den i vattnet. Inte alls galet, tänkte han och började simträna. När han presenterade idén för sina överordnade, sa inte heller de att det här var en galen idé – utan uppmuntrade honom och gav honom en budget.

När Rossetti under sommaren 1918 plötsligt på en strand hittade en övergiven, tysk torped, byggde han snabbt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer.

Farkosten kallades Mignatta, och hade med hjälp av tryckluft den fenomenala toppfarten på drygt 3 km/h, var drygt 6 m lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde sammanlagt 400 kilo sprängmedel. Ungefär så här såg den ut:

När Raffaele Paolucci drogs in i projektet, pushade de två läkarna varandra till toppfysik och övade på att simma, hålla andan, arbeta i kyla både med och utan gummidräkter samt att släpa vansinnigt tunga saker genom djupt vatten.

Varför var det just dessa två män som skulle göra’t? Varför var det inte två atletiska sjömän eller två listiga ingenjörer? Ingen vet – kanske ingen med sans och vett ansåg att det lät sig göras?

Strax före midnatt den 30 oktober 1918 – alltså väldigt nära inpå krigsslutet den 11 november – släpptes Raffaeleorna ner i vattnet från ett italiensk fartyg utanför hamnen och örlogsbasen i Pula. Planen var att de på ett par timmar skulle ta sig och torpeden samt allt sprängmedel in till hamnen och där spränga Viribus Unitis i luften med manskap och allt.

Viribus Unitis 1911 – som tre år senare skulle vara den farkost som förde det mördade ärkehertigparet Franz Ferdinand och hans hustru från Sarajevo hem till Trieste.

Och som de båda två läkarna fick kämpa med sin sjöhäst. I motvind, mot snö, regn och hagel samt plötsligt uppdykande hinder som t.ex. spända, grova kättingar och kraftiga stockar– örlogsbasfolket hade ju sett till att det skulle vara precis så svårt att ta sig fram som det ju var. Ibland svepte en ljuskägla över vattnet från stora fartyg i hamnbassängen, och då fick de två se till att befinna sig under vattenytan.

Detta tog väldigt mycket längre tid än planerat, och när de äntligen kom fram till Viribus Unitis, var klockan nästan 05 på morgonen. Så snabbt som det någonsin var möjligt, apterades den ena sprängladdningen av stela fingrar och timern sattes på 06:30. Den andra sprängladdningen gled dem ur händerna och åkte ner på havsbotten.

Kapten Vuković-Podkapelski.

Rossetti och Paolucci en lättnadens suck, äntrade sin torped för att åka ut ur hamnen igen, och skulle precis ta en klunk ur en medhavd plunta, när de hörde skrik och tjoanden från däck. Snabbt gled de av torpeden, som for iväg under vattenytan och försvann. Italienarna togs ombord och började förhöras av kaptenen och talade efter en liten stund om att fartyget skulle sprängas ”om tre minuter”, alltså klockan 06:30.

– Evakuera! beordrade kapten Janko Vuković-Podkapelski.

Tre minuter gick … och inget hände. Snabbt beslutade den jugoslaviska besättningen att kliva ombord igen – och ta med sig de underliga läkarna som tydligen ville spränga ett jugoslaviskt fartyg trots att Jugoslavien var en av Italiens allierade. Synd var väl det, eftersom fartyget sprängdes klockan 06:44.

Österrike-Ungern hade alltså upplösts och Viribus Unitis gick under kroatisk flagg (det skänktes den 31 oktober till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike [Jugoslavien]). Runt 400 män inklusive kapten Vuković-Podkapelski dog – men de två italienska läkarna Rossetti och Paolucci överlevde konstigt nog och kunde därför berätta denna sanslösa historia. Sprängladdningen som inte apterades på fartyget, sprängdes senare såpass effektivt att ett annat fartyg (”Wien”) sjönk till botten.

För att kunna berätta det här för er, har jag läst en farlig massa olika källor på olika språk, och det här är den vanligaste varianten. Men uppgifterna, klockslagen och vittnesmålen varierar – och jag undrar såååå hur man evakuerar ett fartyg på tre minuter och sedan på bara en kvart hinner föra 400 män tillbaka ombord …

*) Jugoslavien, som ännu hette ännu inte Jugoslavien utan ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, bildades så sent som den 29 oktober 1918  …

Del av Rossettis egen berättelse, publicerad i SvD i maj 1944.
En förtjusande bild med skeppskatt och mustascher och allt: Viribus Unitis besättning.

Liten uppdatering!

Jag har nämligen hittat en bok som (äntligen!) antyder att klockslagen i historien inte stämmer. Här står det att den försenade sprängningen dröjde en hel timme, och då kan man ju visst ha hunnit föra besättningen, inklusive katter och mustascher ombord igen:

Share
31 kommentarer