Hoppa till innehåll

Etikett: spanjor

Spanjoren på biläventyr

Familjens spanjor må ha väntat på sitt svenska medborgarskap i en halv evighet (han utreds sedan november 2016), men han är så acklimatiserad att det är rent löjligt. Förutom att han ju bor med Tjugofyraåringen sedan 2014, har han

  • lärt sig flytande svenska, både i tal och skrift – han kan  skilja på de/dem och var/vart
  • etablerat sig i basketsverige
  • fått fast jobb som lärare på en skola i stan
  • börjat plugga till socialpedagog på distans
  • som den naturligate sak i världen iklätt sig i en tröja med ordet DRITTSEKK på
  • skaffat körkort
  • köpt bil.

Och nu är det bilen som tar honom på äventyr.

Bild från när vi skulle börja övningsköra 2015.

Bilen väcker uppmärksamhet eftersom den ser ut precis som en basketboll, och nästan alla ungdomar i stan känner igen spanjoren från ett eller annat sammanhang. Kolla nu här.

Först en bild på en basketboll, sedan en basketbollbil. Lika som bär!

 

Här sitter spanjoren i bilen medan bilförsäljaren Sebastian förmodligen säger något klokt om vinterdäck.

Nu, denna fredagskväll kom spanjoren hem till oss – och skulle bara ta Sextonåringen på en 500-meterstur med bilen för att visa hur den kan gasa och svänga (eller nåt). De sjöng och vrålade i flera sekunder på detta vis.

Plötsligt dök två oerhört svartmuskiga (inte på något sätt nedsättande beskrivning, blott och enbart beskrivande) män upp på vägen framför bilen och viftade med armarna. Spanjoren tvärnitade.

– Här? Nu? Är det ett rån? Vi är ju nästan på landet! Jag har ju precis köpt bilen!
Yeah, this album is dedicated to all the teachers that told me I’d never amount to nothin‘, sjöng Notorius B.I.G. på radion
– Öööööööh, väste Sextonåringen.
– Jag har preciiiiiis köpt bilen, ska de råna mig och ta den redan? sa spanjoren.
– Öööööööh, upprepade Sextonåringen på 16-åringars vis.
And all the niggas in the struggle, you know what I’m sayin’? It’s all good, baby baby, fortsatte Notorius B.I.G. på radion.
– Hjälp, stäng av musiken! Den här texten är inte bra just nu. Jag går ut. Vi får se vad som händer, sa spanjoren och öppnade bildörren.

(Inom parentes … detta har jag ju bara fått berättat för mig av två grabbar med röda kinder och uppspärrade ögon, men jag lovar att jag inte överdriver. De oerhört svartmuskiga männen kan här ha hört ”And all the niggas in the struggle” och därav dragit vilken slutsats som helst.)

– Hallå, hallå, brooor, kan du hjälpa oss? sa en av de jättesvartmuskiga.
– Eh? sa spanjoren.
– Broooor, vi har … vi kan inte … vi har inte … batteri! Död!
– Död? sa spanjoren, tog sig åt hjärtat och tänkte lite på sina ömma föräldrar i Spanien.
– Bilen! Brooor, bilen!

Här har vi alltså två nattsvarta män, en spanjor och en i sammanhanget väldigt liten Bergman. Alla var osäkra på vad som komma skulle, alla försökte hitta rätt i talet och språket och … plötsligt löste sig allt.

– Men Mister! Mister! Det är ju Mister! sa en av de svartmuskiga och pekade på vår spanjor eftersom han ju är lärare på en engelskspråkig skola där lärarna kallas Mr. och Ms.
– Nämen hejsan! sa vår spanjor efterom han i den svartmuskiga då kände igen pappan till en av de få elever han har blivit tvungen att relegera.
– Mister! Mister! Batteri!
– Ja! Vi kan hjälpa er!
– Bra, bra brooor! Batteri!

Här vidtog nu stor förvirring eftersom

  • spanjoren inte hade den blekaste aning om vad man gör med startkablar och bad Sextonåringen öppna handskfacket där manualen ju borde ligga
  • de sextonårige Bergman i passagerarsätet inte visste vad ”handskfack” var
  • samma Sextonåring inte kunde lista ut hur det där ”handskfacket” skulle öppnas
  • spanjoren sedan inte ens med manualens hjälp kunde lista ut hur motorhuven skulle öppnas.

De två svartmuskiga visste däremot precis hur allt skulle kopplas, och vips, startade alla bilar, alla bilmanualer lades tillbaka i allas handskfack och vår spanjor kunde lugnt och säkert köra hem till Gula Huset med Sextonåringen för att där intaga världens godaste köttfärssås.

Epilog:

– Ni stängde väl av motorn när ni kopplade på sladdarna?
– Näe. Ska man det?

I bakgrunden hörs i detta nu Notorius B.I.G.:

”Way back, when I had the red and black …”

Han sjunger om kablarna … väl … va?

Share
39 kommentarer

Nästa spanjor – och konstig studieteknik

När vi nu har blivit av med alla 17 fysik- och matematikungdomarna och faktiskt lyckats dammsuga köket, tar vi oss an nästa projekt: ännu en spanjor. Det är dock bara samma spanjor som var här för två år sedan och alltså vår spanjors bror.

Från vänster: Tjugoettåringen som blir gotlänning om en vecka, Artonåringen som blir lundabo från och med imorrn, Femtiofyraåringen som kommer att bli galen, spanjoren Pablo och Femtonåringen som blir endalamm hemma i Gula Huset.

Nu ska vi se vad man ska se till att ungdomarna bör kunna hantera när de flyttar hemifrån. Hmmmm.

  • Arga gubbar som hötter med näven när man cyklar mot enkelriktat.
  • Ilskna lappar om ludd i tvättstugan. (Barnen vet tyvärr inte vad en torktumlare är.)
  • Mysteriet med de omogna avokadoerna.
  • Studieteknik som inte inbegriper sistanattenhysteri.
• Jättetrista lärare.

Jag funkade så här på Stockholms och Lunds Universitet:

  • Hundraprocentig närvaro på alla föreläsningar – även när läraren var berusad, luktade illa eller hade spillt tandkräm på overheaden.
  • Alla böcker tillhands – lånade, inte köpta … och tyvärr färglagda av andra studenter.
  • Prokrastinering in absurdum pga. allt – basket, teater, coachning, bio, tv, spex, nageltrång och regn.
  • Hysteriskt inklämmande av all fakta under de två sista dygnen före tentan, gärna under förtvivlan och teöverdos samt svordomar och förstås vispgrädde på köttbullar.

Det som funkade allra bäst när jag hade nått den hysteriska pluggfasen, var att lägga fram alla böcker uppslagna på bord och stolar samt riva ut alla anteckningar ur kollegieblocken och sedan tejpa upp dem på väggar, dörrar, skåp och fönster. Jag gick sedan runt i korridorrummet och läste högt med magstöd. Väl på tentan några timmar senare, såg jag framför mig var i rummet anteckningspapperet var uppklistrat … och mindes som genom ett under vad det stod på det.

Lite så här, faktiskt.

Och nu till ert bidrag, kära läsare. Hur pluggar man? (”Man” är förvisso en generalisering och alla är olika och förutsättningarna likaså medan korven den har två, men det är intressant i alla fall.)

Share
22 kommentarer

Informationsteknik på Mälardalens sjukhus

Vår spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste recenseras här och nu.

Men vi börjar väl med en bild på brottet?

Bar room fight-brott. (Fast i spanjorens fall alltså en idrottsskada.)

Och så fortsätter vi med informationsteknik-brottet. För det här med otydlig information är helt klart något som samhället och juristerna samt brottsbalken borde ta tag i. Företrädesvis med hårdhandskar och rynkad panna.Nu tar vi en liten snabbtolkning om man är en spanjor som i största allmänhet är frustrerad över tingens beskaffelse samt det faktum att gipset luktar förruttnelse och det måste betyda att alla muskler nu förtvinar.

Hej tjolahopp, du har fått en tid på måndag kl 10:40.

Yeah. Bla bla. Bla bla. Bludder.
[här tappar vi fokus]

Förresten ska du vara på en helt annan klinik redan kl 9:50.

Men det där sista ser vi inte för att det

  • står överstruket med en färgglad penna
  • är skrivet för hand
  • nog inte är särskilt viktigt eftersom vi redan har konstaterat att 10:40 är det viktiga  klockslaget.

Julian och jag åkte – när han hade förstått vad det stod och klockan redan var 10:15 – på två hjul i kurvorna som biltjuvar (nej det gjorde vi alls inte, men det låter coolt). Medan jag slogs med sjukhusets parkeringsrutor och dito -automater, sprang han in till röntgen- eller radiologmottagningen (oklart både i brevet och på skyltarna inne i sjukhuset). Jag fick ett sms:

– Oh, så trevligt! Man har övergått från siffror till färger! Och blått som är så snyggt! tänkte jag och sprang till radiologavdelningen (inte ”röntgen” just där).

Och fann detta:

– Är den blå, den där längst till höger? Hm. Mer åt grått eller blekgredelin kanske?

Hur som helst: jag hastade resolut åt höger för att de andra färgerna ju inte på några villkor skulle kunna föreställa blått. Längst bort stod det i ett kritvitt väntrum:

VÄNTRUM GRÅ

Helt klart fel. Jag småsprang lite galopphaltande tillbaka till skylten. Den såg fortfarande ut som ovan.

Höger, hööööger.

Men lååångt åt vääänster anade jag personal. Galopp, galopp. Väl där – alltså långt åt vänster – fann jag detta:

Ett gult väntrum med blå skylt!

 

Spanjoren hade redan hunnit in i röntgenapparaten så jag fick roa mig bäst jag kunde. Aaaah, det är ingen kö till anmälningskatedern! Hoppla!

– Hej! Om du har tid … jag har en fråga om färgkodningen till väntrummen. Det handlar bara om informationsteknik. Men alla pilarna pekar ju mot höger fastän …
– Ja, men det är vi som pekar.
– Jaså? Så man ska inte gå efter skyltarna?
– Nej, alla som ska till ett väntrum pratar först med oss, och vi pekar.
– Okej … hrmm … Och en annan sak: heter det radiologen eller röntgenavdelningen?
– Eh … det är nog lite olika.
– Okej, tack!

Och apropå olika, så lyckades vi helt utan problem att ta oss till ortopedavdelningens väntrum 2, eftersom det var tydligt skyltat på ett helt annat sätt.

Jag är inte ens ironisk: en tydlig skylt med 2 syns klart som korvspad där borta i fjärran.

Och apropå färger, så har Julian inte längre rosa gips.

Flamingon är död.
Här förvandlas Julians flamingo till en mumieliknande puppa …
… som en stund senare blev Spyro the Dragon.

Så hur ska man då egentligen formulera det förnicklade brevet med information om två besökstider? Kanske så här?

 

Välkommen för återbesök! Du har fått två olika tider på två olika avdelningar måndagen den 27 juni, nämligen på

• radiologiska kliniken (röntgenavdelningen) kl 09:50
• ortopedmottagningen kl 10:40.

 

Eller?

Share
65 kommentarer

Har SJ skickat personalen på charmkurs?

Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:

1.

– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.

Bara en trevlig tågbild.

2.

Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.

– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.

Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!

Ännu en trevlig tågbild.

Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.

3.

Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:

Julián López Rodríguez

Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.

Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.

Jag skrev till Sky Tours på simple English:

[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.

So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.

/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law

Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.

Så kan det också funka här i världen.

Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)
Share
57 kommentarer

Stockholms universitet i bilder

Jag följde av pur nyfikenhet med vår spanjor till Stockholm när han skulle göra TISUS-provet som ger honom rätt behörighet till högskolestudier. (Tänk, när han kom till Sverige hade han inte ens gått ut gymnasiet.) Vi gick i snöstormen genom Stockholm eftersom han behövde gå av sig nervositeten, och kom fram till Stockholms universitet i såpass god tid att jag hann ta bilder på en massa ful inredning.

Här sitter spanjoren och laddar i en helt vanlig källarlokal? Nej, det här är en trapphall ovan mark. Oerhört mysigt.

När jag själv pluggade engelska på Stockholms universitet 1985, minns jag det inte alls som något speciellt fult, trist eller på något sä… Hm. Eh. Faktum är att jag inte minns mina studier där som något över huvud taget. Men att tentorna bestod av massa multiple choice-frågor var konstigt, det kommer jag ihåg. Och tid för att festa och slå runt och spela massa basket, det hade jag. (Sedan flyttade jag till Lund, där språkstudierna var av helt annan kvalitet och all tid försvann i ett mörkt plugghål.)

Här går spanjoren i en kulvert? Nej, det är en helt vanlig korridor ovan mark.
av_gotrik_ortenholm
Ooooh, en sån trevlig och alls inte ångestskapande tavla (“Vyssan lull” av Götrik Örtenholm) som möter alla i entrén. *host*
Myspys i mintgrönt!
Aha, alla de olika trapphusen går i olika färger. Jättepraktiskt, men förfärligt skramligt, plåtigt och fult.
Se där, ännu en trevlig korridor som man måste besöka för att hitta damtoan.
Pittoreska inredningsdetaljer som ögonen får vila på. (Vi är fortfarande i offentliga utrymmen där det vimlar av folk och alls inte i ett källarutrymme.)
Men nu har vi väl ändå hamnat i en lagerlokal? Neeeej, det här är studiemiljön i ett annat trapphus.
Fast ooooh, barhäng vid godisautomaterna! Now you’re talking!
Men ack, nu hamnade jag i ännu en psykedelisk korridor (ovan mark).
Kom in i min lilla kajuta! Biblioteksdörrarna var ju jättefina! (De inte särskilt diskreta, vita dörrstopparna måste ha satts dit av en elak klåpare.)
Inne på universitetsbiblioteket hade någon byggt en låda och målat nåt på den så att den skulle bli fin. Men förmodligen glömde de att sätta in en dörr till lådan, för den verkar ha huggits ut lite halvsmidigt i efterskott.
Konstverk. *harrrkl*
Jag förstår din känsla, Elin Wägner. Det här var fan inte alls kul.

Men anslagstavlan var intressant! Det fanns allt från innebandylag, underliga efterlysningar om borttappade barn (med bilder på dem både som tvååringar och 20 år senare som vuxna) till vänstervridna jurister och marxistiska studenter som bekämpar fascism.

Upp till kamp, liksom.

På väg hem igen fastnade jag för skyltarna i tunnelbanetågen eftersom jag faktiskt inte visste vad en prioriterad sittplats var. Jag vill hjälpa till att prioritera den, men jag vet inte hur.

Hur prioriteras platsen?

Nu hoppas vi att TISUS-provet blir godkänt och att uppsatsen om ”gemenskap i dagens samhälle” slår betygssättarna med häpnad eftersom det har pluggats ordföljd och styckeindelning samt de/dem här hemma. Att många svenskar numera inte skiljer på var och vart, anser spanjoren är en stor skandal. Han har snart förtjänat att dubbas till en av mina vice språkseriffer, så det så.

Hejdå på ett tag, Stockholm – som för en storstadsvan spanjor är puls, liv och rörelse samt sällsamma upptäckter.

Badplats på Stureplan.
Share
43 kommentarer

Ännu en spanjor i huset!

Vi har ju sedan flera år en spanjor i familjen. Tjugotvååringen friade redan hösten 2013, så att de inte är gifta nuförtiden är ju mot alla regler och förordningar. Om jag hade fått bestämma hade de haft en tre–fyra barn redan, men de yrar om utbildning och ”se tiden an” och jag vet inte allt. Dagens ungdom, alltså.

I våras kom spanjorens bror till oss på besök under en vecka. Vi kan kalla honom Pablo, för det heter han. Han är blott ett år yngre än sin bror, pluggar historia och spelar gitarr och basket samt coachar. När han kom hit i april, slängdes han direkt in i hetluften – på två dagar hann han coacha fyra lag, spela gitarr med en italiensk forskare och fotografera en svensk insjö.

Den djefla mannen delar med andra ord två stora intressen med Pablo: gitarrer och historia. Se här hur hela hans inre är i uppror när han måste gå in i köket och be Pablo sluta spela eftersom han ju måste göra en telefonintervju.

Förnuftet:
– Jag måste be honom vara tyst om jag ska kunna jobba.
Känslorna:
– JAG VILL OCKSÅ SPELA! NU! HÄR! HÖJ VOLYMEN!

Nu bor Pablo här igen medan vi letar efter en lägenhet nära baskethallen, för där kommer han ju att vara nästan hela tiden. Han ska vara i Eskilstuna i ett år och spela och träna och coacha och man funderar ju på vad hans stackars föräldrar i Spanien känner när vi nu har snott båda deras barn …

julian-ida_pablo
Spanjor nr 1, Tjugotvååringen och spanjor nr 2 visar upp sina sanna personligheter på en loppis.

Förra veckan dök ett gäng glada tyskar upp i huset. De är basketvolontärer och uppåt två meter långa, så de passade som hand i handske i vårt hem. När de skulle åka vidare till Stockholm, prioriterade de gästboken framför att hinna köpa tågbiljetter. (Fullkomligt korrekt, ansåg jag förstås.)

zwei_deutch
Här ses två av tyskarna – en som skriver i gästboken så att pennan glöder, en annan som föreslår saker att skriva. Samtidigt som vi hör hur tåget rullar in på perrongen …

I somras skulle huset vara sovplats åt fyra polacker som bara var på genomresa; de skulle vidare och vandra och tälta i norra Sverige. Men så blev de påkörda bakifrån i en bilkö söder om Jönköping såpass brutalt att den polska bilen blev till en liten sekrutthög. Polackerna själva klarade sig oskadda, men blev alldeles bedrövade och försäkringsärendet visade sig vara ytterst komplicerat.

– Polacker i skrotbil påkörda av en svensk dunderbil?
– Mhm. Var är kung Sigismund när man behöver honom?

sigismund

Så polackerna bodde hos oss för att ha nånstans att ta vägen. Vi gjorde vårt bästa för att de skulle bli lite uppiggade av lite svensk natur och visade dem bl.a. bävrarna som bor på gångavstånd. Polackerna var dock fortfarande bedrövade – och så fick en av dem dessutom besked om att han hade fått sparken från sitt jobb i Polen. Eländes elände!

Saker och ting löste sig så sakteliga. De fick till slut hyrbil av försäkringsbolaget och vände kosan hem till Polen igen. Men glada var de inte.

En spanjor på vift, glada tyskar och ledsna polacker – det är ju precis som i den otroligt fantastiska polsk-tysk-spanska personalunionen under
Felipe Casimir Otto XVXI  (den enträget påstridige)!

Share
36 kommentarer

Spanjoren och hans baskethjärta dunkar vidare

Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.

julleekg2
EKG! (Skorna är faktiskt bara i stl 45,5.)

Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.

– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?

Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:

  • Trots blåsljud kan man bli 100 år.
  • Låg puls har man om man är vältränad.
  • Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.

Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …

jullekollasteto
… kollade stetoskopet (vi visste ju att hjärtat funkade) …
jullepushup
… gjorde armhävningar …
jullekollarcm
… fann att vi hade vuxit …
IMG_1943
… och försökte komma på hur man mäter blodtryck …

Med kännarmin sa jag som Dr. House:

– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.

Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.

– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.

Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.

Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.

johannes_julle_byte
Självklart funkade telepatin. Här väntar han (12) med lagkompisen Johannes (5) på att få bytas in.

Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte

  • passa bort bollen
  • göra nåt annat slarvigt
  • ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.

Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:


Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!

Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.

julle_kuriren

Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.

Share
61 kommentarer

Personnummerinnehavare Lopez!

bildFör en knapp månad sedan berättade jag om trasslet med att få ett personnummer trots att det handlar om inflytt från ett EU-land, samboskap, förlovning, försörjning, garanter och det fullständigt obegripliga i att man kan köpa sig ett personnummer för 150 000 kr.

Sedan gick veckorna. Vi gjorde ännu ett besök på Skatteverkets kontor, skaffade ett nytt intyg på jobbet som vikarie på Engelska skolan, betalade ännu lite mer skatt och jag började åka skidor. Förmodligen var det det sistnämnda som gjorde susen, för något annat kan det inte vara: inget annat har nämligen förändrats.

Vi vill förstås inte överklaga beslutet (vilket man kan, man får till och med ett informationsblad om detta i brevet med det nya personnumret), men vi har fortfarande inte 150 000 kr på banken …

bild

Nu blir det personförsäkring och körkort! Vi är så glada och spralliga och livet ter sig plötsligt så ljust och underbart. Jag måste förstås för att inte jinxa detta förmodligen åka skidor resten av livet, men det är smällar man får ta.

herrlaget_trams
Eskilstuna Baskets herrlag förbereder sig för strikt foto och är under tiden inte särskilt strikta. Personnummerinnehavaren sitter längst till vänster.
Share
83 kommentarer

Ett ovanligt lyckat skott

Vår spanjor här i huset (den nyblivna Tjugoåringens pojkvän som är i Sverige för att spela basket i Helsingborgs BBK, men som off season bor hemma hos oss) har satt upp en basketkorg i ett träd.

borra_basketkorg
Till allas stora glädje fick han träningsvärk och myggbett på köpet.

Häromdagen visade det sig att han hade blivit fästingbiten och på vårdcentralen skrevs omedelbart antibiotika ut eftersom bettet hade orsakat svullnad, rodnad och extrem klåda. Han går i svenska fotbollslandslagets tröja och har hjälm när han cyklar och säger ”gå ut barn, det är fint väder” som vore han infödd.

olle_julian
Den djefla mannen och spanjoren i spel- och hatt- samt glasögontagen.

Idag kom han på att trädet med basketkorg ju hade grenar som hindrade skott från vänster, ungefär där baslinjen hade varit om det hade varit en ordentlig basketplan.

– Såga av grenen! sa jag.
– Okej, sa spanjoren och hämtade en yxa.
– Nej, ta den orangefärgade sågen där. Och träskor. Här, lite myggspray. Så.
– Okej, sa spanjoren och skred till verket.

Detta kunde ju inte Elvaåringen låta ske utan dokumentation

En stund senare fick vi se vad vår spanjor hade för baktanke:

Lätt som en plätt!

Share
44 kommentarer

Så … hur är det att ha en spanjor i huset?

Sedan en tid bor det en spanjor i vårt hus. Nu är det ju inte vilken spanjor som helst utan faktiskt Nittonåringens fästman och vi känner honom väl.

Det hela började faktiskt hösten 2012, när Julian (som han heter) kom till Sverige med tre andra spanjorer för att spela basket i Eskilstuna. De var bara 18–24 år och såg ut så här:

spanjorerna
Den där spanjoren längst till vänster är ju inte en spanjor utan faktiskt min djefla man. Spanjoren som står vid fläkten och tar mat är tvåånhalv meter lång, så ni fattar att de andra också är jähättestora.
skorengoring
Plötsligt stod Elvaåringens alltid lika dammiga skor alldeles rengjorda i hallen.

På grund av anledningar och orsaker som att Julian numera spelar i Helsingborg och Nittonåringen bor i Lund samt att man inte kan få ett jobb om man inte har personnummer och inte ett personnummer om man inte har ett jobb och inte får gå på SFI om inte tuppen gal och klockan slår samtidigt som solen vänder, har vi hyst spanjoren sedan basketsäsongen tog slut. Han har fått hoppa in och coacha Elvaåringens lag, spela basket i EBA (Eskilstuna Basket Association), tömma diskmaskinen, laga paella, tortilla och fredagsmys samt allt annat som man ju gör som spanjor i ett svenskt hem.

helmetjulian
Man förstår (motvilligt) nyttan av hjälm.
spansktortilla
Man lagar sin pappas spanska tortilla.
klippklipp
Man klipper sönder t-shirtar som döljer musklerna på ett onödigt sätt.
basketspel_m_sigge
Man spelar basket i trädgården.
Skärmavbild 2014-05-17 kl. 21.19.14
Man coachar årgång 02.

hopprep
Och så kan man ju roa sig genom att hoppa hopprep med andra basketspelare. (Han som hoppar framför Julian heter Dennis.)
diskasenare
Och om man inte pallar att städa köket åt sin blivande svärmor, ja, då skriver man en lapp och gör det lite senare.
juliankommer
Julian anländer här med tåget och Elvaåringens förtjusning vet inga gränser.

Så … hur är det då att ha en spanjor i huset? Helt okej! Han har fått sommarjobb som personlig assistent, han fortsätter att ta hand om P02, han är en fantastisk storebror och han kan numera prata alldeles utmärkt svenska.

Men framför allt är det underbart att jag inte är ensam om att ha koll på fotbollsmatcher, VM, OS och allt annat idrottsrelaterat.

Skärmavbild 2014-05-17 kl. 21.22.27
Kvällsmaten denna lördag höll nästan inte på att kunna tillagas eftersom Barcelona faktiskt seriefinalspelade mot Atlético Madrid.
Share
40 kommentarer