Hoppa till innehåll

Etikett: mello

Jättejobbigt på Mello

Förutom att alla artister som är med och tävlar i Melodifestivalen har jättekul, tycker de tydligen att det är jättejobbigt. Well.

Jättejobbigt.

När spanjoren häri familjen såg att Andra chansen skulle gå i Eskilstuna den 29 februari 2020, kastade han sig på alla knappar på datorn och fixade två biljetter till genrepet. En till sig själv, en till svärmor. (Hans fästmö – alltså Tjugofemåringen – är rysligt dåligt uppfostrad, för hon ville inte gå.)

Vi har surat och knorrat lite under veckan eftersom Melloarrangemanget har snott vår baskethall så att vi fick bängla väldeliga för att kunna träna på andra ställen, men tjohej. Det får man väl säga är rimligt: 100 000 i Eskilstuna har haft kul och sett Björn Skifs köpa skor på stan samt Måns Zelmerlöw besöka Leos lekland.

Här kommer en bildkavalkad så att ni också får uppleva Andra chansen. Ni som inte på några villkor vill uppleva Andra chansen, slipper förstås – men ni bara veta att Karin Falck, 88 år, var fräschare i skallen än alla andra. Hon pratade nämligen i flera minuter utan manus. Såja, rotera!

Vansinnigt coolt. Egentligen vill jag sitta här och säga “kamera 6 NU” och “3-2-1” å sånt. (Man kan zooma in balla grejer på bilden.)
Här kommer en steadycam som tydligen väger 15 kilo. Alla som bar på en sådan här sprang omkring som små gaseller på lätta fjät.
Här har jag försökt fånga hur de två killarna som lade ut och tog bort röda mattan 23 gånger gjorde det med världens schwung. En sparkade på mattan så att den rullades ut, en fångade röret som var innerst när det hoppade loss. (Lite jobbigt måste det ju ha varit.)
En samlad Christer Björkman bär på priset som alla i den nyinstiftade Hall of Fame får. Det är ”den minsta beståndsdelen på en stjärna – en av spetsarna”.
Coolaste bruden i stan: Karin Falck. Hon drack te och såg lite hurven ut, men var vältalig och kunde allt utantill … till skillnad från många andra. (På den riktiga sändningen hade hon på sig en vacker, blå stass.)
Vi satt tydligen på ”skymd plats”, vilket inte var ett dugg negativt. Vi såg ju programledarnas slitsar OCH kameramännens slit och släp.
Artisterna såg visserligen ut så här ibland, men det gjorde alls ingenting!
Från vänster: Journalister, Linnéa Henriksson, Nanne Grönwall, Linda Bengtzing och Eskilstunasonen Christer Lindarw.

Programledarna och många av artisterna var helt osminkade och hade inte tagit på sig frisyrerna – vilket tydligen inte brukar vara fallet på genrepet. Här ovan ser ni Linnéa Henriksson, som förvånat säger till Christer Lindarw:

– Men va, jag trodde att vi hade kommit överens om att inte vara målade under genrepet, och här kommer du i full mundering!
– Ja, en lady är väl alltid redo med lite smink, svarade han.

JUST NU – MICHELANGELO! De väldigt fräscha Tomas Ledin (68 år) och Björn Skifs (72 år) hade aldrig sjungit tillsammans på scen förrän nu, även om de har varit polare sedan 1973.
Apropå fräscha. De här glittriga damerna är 83, 75 respektive 83 år gamla. Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson & Eskilstunadottern Towa Carson sjöng inte själva, utan mimade. Jaja, de hade väl nån orsak antar jag.

Under genrepet när Lill Lindfors och Måns Zelmerlöw sjöng den förtjusande roliga ”Nygammal vals”, skulle Lills prinsesskrona hamna på Måns huvud och hon ska ta på sig hans slips. Men si det gick inte alls – hon fick hålla slipsen i handen för den gick inte att fästa.

Under den  riktiga sändningen blev det fel igen: då fick Lill inte ens av Måns slipsen fastän hon slet och drog ett bra tag
Hur jag än njuter och roas av Melodifestivalgrejen, är det ändå allt det som sker bakom kulisserna som är bäst. Kolla på kameramännen!
Bara en bild på min mobil när jag följde direktiven och satte på lampan. Mycket informativt.

Och nu undrar ni förstås hur man snabbt får bort all rök från scengolvet när en ny artist som är orökig är på ingång? Jo, en man kommer förstås in med en lövblås! Swoooooosch!

Titta på SVTPlay.

Share
23 kommentarer

Mellofinalen med en liten vinnarspoiler

Första gången jag såg ESC (som vi kallar mellofinalen i maj, vi som är kännare) var 1972.

Tydligen – men jag minns inte ett jota. Däremot minns jag den första månlandningen ett par år tidigare eftersom jag var klädd i en nytvättad, väldigt hård  frottémorgonrock och tv:n var väldigt liten.

[här kommer jag att stoppa in en bild på nyss nämnda morgonrock – när jag hittar den]

Igår var det mellofinal 2017, och se på faan: det var minnesvärt, roligt och spännande samt bara riktigt dumt och pinsamt när programledarna var i bild. Temat för kvällen var – sa de – ”diversity”.

prgr
Det betyder enligt alla mina källor ”mångfald”, och så här såg programledarna ut när de var mångfaldiga.
Ute i publikhavet sågs också mångfalden tydligt.

Nåväl, allt är ju inte yta. En av dem kan mycket väl ha varit t.ex. kvinna på insidan.

Men sedan kom ju allt annat som vi med stor förtjusning frossade i …

mooon
Ryan O’Neill i Paper Moon sjöng för Österrike.

Italien trallade textrader med både “panta rei” och ”singin’ in the rain” och fick det att rimma, samtidigt som en människa i apkostym på något sätt berättigades scennärvaro.

AAA cercasi (cerca sì) Storie dal gran finale// Sperasi (spera sì)// Comunque vada panta rei// And singing in the rain//

En stund senare kom Rumänien och kombinerade en joddlande tjej med en kille som stående på en kanon rappade med siktet inställt mot publiken.

Fullständigt normalt.
Att Kroatien sedan ställde upp med en pojkbandssångare som i sjöng varannan rad i falsett och varannan som proper operasångare var inte ett dugg konstigt.
Sverige hade ett gäng Dressman-modeller på plats. De sjöng ”I can’t go on” samtidigt som de gick och gick och gick på ett löpband.

I brist på Henrik Schyfferts svenska melodifestivalrumpa som brukar visas upp, smet en nakenrövad australiensare upp bredvid förra årets vinnare innan han slets från scenen av den svenske producenten.

Jamala ignorerade rumpnissen mycket professionellt.

 

Till slut vann en hjärtsjuk, väldigt spröd portugis hela klabbet.

Broken heart? (Vinnarlåten sjöng denne portugis i duett med låtskrivaren – sin syster. Denna reservsångerska var det bra att ha på plats eftersom huvudartisten måste hållas under sällan skådad tukt och förmaning; karln är ju allvarligt hjärtsjuk.)

Säga vad man vill om detta spektakel, men Eurovision Song Contest lyckas verkligen med kreativiteten, proffsigheten och glädjen samt ”diversiteten” (joodå, om än inte på programledarplanet) och verkar fungera som ett bra mycket smidigare maskineri än … t.ex. … USA:s regering – eller SJ?

Share
39 kommentarer

ESC, lite bakom kulisserna

Som jag berättade häromdagen, hamnade jag på Eurovisionstjolahoppstrallalafinalens genrep.

lotten_mello_2016
Boa, glitter-bh under genomskinligt svart sliddersladder, en nakenmage – och så strass lite här och där.

Igår tv-sändes finalen i alla länder i hela världen (utom några), och 2016 fick ESC en vinnare i Ukraina som ingen brydde sig det minsta lilla om när jag var där. Alla gav däremot Spaniens bidrag stående ovationer …

Men just nu struntar vi i melodierna, artisterna, det eventuellt politiska budskapet samt den långa näsan åt Putin och fokuserar på två saker.

  1. Det är ett hejdundrande trevligt arrangemang. Ingen var på dåligt humör, ingen svor åt någon annan, ingen kastade bengalisk eld på någon, ingen slogs och halva Stockholms piketstyrka behövde inte vara på plats.
  2. Professionalismen var påtaglig. Scenen var sanslös, ljuset var bättre än vilket fyrverkeri som helst, programledarna var proffsigt avslappnade och roliga, Lynda Woodruff fantastisk och scenografin och samordningen samt bild och ljud i tv:n prickfri.

Så här såg det ut när vi kom till Globen – utklädda i sällskap med normalklädda, skottar med armen runt engelsmäns axlar, fransmän som pratade engelska (!) och tyskar som sjöng på franska. Europeisk förbrödring, helt enkelt.

mingel_esc_2016
En fransk, en tysk och en till fransk diskuterade här vilka finaler de hade närvarat på tidigare.
esc_2016_foaje
Spontandans i Globens entré med sju olika länder representerade (fast då räknade jag förstås Skottland som ett land).
IMG_2965
Damtoalettens golv, där boorna hade ömsat skinn.

Ja, fjäderboorna stod som spön i backen och de glittriga kjolarna blänkte på varandra. Nästan aldrig har så många människor bråkat så lite med varandra. Vi satt så långt bak på ena kanten att vi såg artisterna i profil och precis allt som skedde bakom scenen. Scenarbetarna for fram som ett gräshoppsmyller och snubblade bara en enda gång. Lovely!

italiensbidrag
Här tas Italiens grejer fram: en hel trädgård. Golvet lyste med pilar och ringar så att alla skulle veta vart de skulle gå och var sakerna skulle placeras. Så fort scenarbetarna var färdiga, förvandlades golvet till vackra mönster, stjärnor eller yellow brick road eller vad det nu var artisterna ville pryda sitt nummer med.

Mellan varje nummer sopades scenen dammfri. Alltså var fjärde minut. Min kära basketplan i vårt fina Bollhus sopas en gång i veckan … ungefär …

Rysslands bidrag hade en alldeles otrolig scenshow, där sångaren klättrade och for på en vägg utan att man riktigt förstod hur det gick till – men vi som såg allt från sidan förstod att här var en hund begravd. Eller en tjej stående i kulissen. Så här:

bakomscenen_singin
Scen ur Singin’ in the Rain.

Alldeles i inledningen av Rysslands bidrag ser man (framifrån) en kvinna ovanpå en vit vägg (se i videosnutten lite längre ner i inlägget). Hon klättrade snabbt ner och stod sedan under hela låten och sjöng bakom scenen samtidigt som den sjungande mannen klättrade på väggen och (till synes) sjöng. Alldeles i slutsekunden kom kvinnan fram och fick stå framför väggen. Men cred för sången fick hon fan inte.

rysslands
Sjungande mannen ovanpå klätterväggen och sjungande kvinnan med dansarna bakom väggen.

Kolla nu:

(Klicka här om ni bara vill se den fascinerande klättrandet på väggen.)

Men även om jag vill ösa beröm över produktionen och alla inblandade proffs, var det en sak som verkligen inte gick fram i tv-rutan: de brittiska slagverkarna. Jag är väldigt svag för trummisar och här var det ju två på en gång. Det var som en extremt cool, synkroniserad simning. Kolla nu på min lilla filmsnutt av Storbritanniens bidrag – där jag inte alls fokuserar på sångarna:

Och så den mesiga versionen som man fick se i tv:

Man får tycka vad man vill om det här spektaklet som Eurovisionen är – men kom inte och påstå att det skapar negativism eller konflikter eller att det är en tafflig produktion, för då slänger jag en bengalisk eld på er.

Share
53 kommentarer

Hejdå macken …?

Det kom igår ett sms från lillasyster Orangeluvan:

sms

Vips, blev jag ju tvungen att ändra alla mina fredagsplaner. Visserligen är jag inte längre en Melodifestivalennörd, men det här är som

  • fotbollsmatch med Zlatan
  • modevisning
  • husvisning
  • happening
  • vinprovning
  • underklädesparty.

Ergo: man måste gå.

Ett dygn senare satte jag mig i bilen, eftersom tågen är galna och jag måste passa viktiga tider. Efter en kilometer sprang motorvärmemätaren (heter det ju inte) direkt upp till halva, vilket jag ansåg var farligt nära ”det röda”. (Heter det förmodligen inte.) Så jag körde in på närmaste mack, vilket råkade vara den där jädra löjliga macken som har bytt namn och som anser att det är genialiskt, medan jag inte kan se minsta lilla logik eller förnuft eller för den delen poäng med namnbytet. Jag lyckades (tjoho) hitta spaken till motorhuvens uppfällande, och drog i den. Jag kontrollerade oljan och det som jag anade var kylarvätskan: allt såg bra ut.

Inne i mack-butiken stod sex människor i kö till en kassa. En person i kassan stod och gjorde iordning en korv, så jag smög lite skamset fram och ställde min fråga.

– Hej, ursäkta, får jag bara fråga en sak.
– Va?

Jag var helt klart alldeles för diskret. Jag höjde rösten.

– Jag undrar om du vet något om motorer för jag har ett litet problem!
– Det gör jag inte, men ställ frågan!
– Temometermätaren (heter det ju inte) blev varm (så kan man ju inte säga) bara efter en kilometer, och jag undrar vad som skulle kunna vara fel.
– Hahahhaaaaa, det har jag ingen aaaaning om! Sorry!

Jag såg nu framför mig hur Orangeluvan fick gå ensam till Globen. Så förfärligt. Jag vände mig om och fann mig stirrande på de sex män som stod i kön, och som liksom liknade varandra. Medelålders och vääääldigt intresserade av min motor. (Förvisso min tolkning.) Alla hade förväntan i blicken:

– Hon behöver mig. Jag kan motorer. Jag jobbar inte här, jag står bara i kön, men ojojojoj vad hon behöver min hjälp.

Jag harklade mig och sa:
– Kan någon av er hjälpa mig? Det verkar som om min motor är lite för varm.
– Vad har du för bil?
– Volvo. 1999. Grå … Jo, 470!
– 1989 alltså.
– Nej 1999, det är jag säker på.
– Nej, det stämmer inte. Men jag följer med och kollar.

En liten stund senare:

– Jaha! Du har en V70.
– Ja just det.
– Inte en 470. Men nästan.
– Eh, ja …

13140879_10153446442346644_793625687_n
Jag smygtog en bild.

Den snällaste mannen i världen (just då) kastade sig in i motorn och sa att allt såg bra ut. Om tupplocket eller flänsremmen krånglar, kommer det vit rök när man startar, sa han. (Ungefär.)

Och nu har jag kört till Stockholm och Orangeluvan och alldeles strax ska vi i glitterkläder anträda Globen. Under tiden kan ni andra läsa den här roliga texten om mackens jävligt dumma byte Statoil till Sörkelkej:

Män är från mars, kvinnor är på macken och tankar

Share
57 kommentarer

Melodifestivalfinalen på nationalarenan

Jajaja, jag vet att jag ju har sagt upp bekantskapen med Mello sedan två veckor. Men Orangeluvan gav mig och Elvaåringen biljetter till kvällens genrep och det kan man faktiskt inte på några villkor tacka nej till. Det är en liten tradition vi har sedan år 2000, när hon och jag såg ESC med Olsenbröderna som vinnare: Fly on the Wings of Love – som jag omedelbart utnämnde till bästa låten direkt när jag hörde den. (Det var sista gången jag gissade rätt.)

mello_startordning

Startistan är inte alls lottad numera (den var faktiskt det en gång i tiden, så det så) utan uträknad enligt ett snillrikt system och vetenskapligt tänkande. Till vänster ses SVT:s planering med notisar och whiteboard (men det är tyvärr inte jag som har smygtagit bilden bakom kulisserna).

1. Anton Ewald – Natural
2. Ellen Benediktson – Songbird
3. Alcazar – Blame It On The Disco
4. Oscar Zia – Yes We Can
5. Linus Svenning – Bröder
6. Helena Paparizou – Survivor
7. Yohio – To the End
8. Sanna Nielsen – Undo
9. Panetoz – Efter solsken
10. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’

Enligt Christer Björkman är ”tanken bakom startordningen” denna:

– Vi har försökt variera och spetsa det så det ska kännas spännande. Det ska också hålla en intensitet som går upp och ner.

Vad underligt att programmen har varit så erbarmligt trista dårå.

Men det kaaaanske blir bättre i finalen eftersom Anton Ewald har kaoshår på huvudet, handen i skrevet och en sångare som hjälper honom på Singin’ in the Rain-vis i kulisserna samtidigt som Yohio har symbolikfyllda kristaller för hela 4 000 kr på sina kläder och dessa kläder faktiskt ger honom styrka i kampen mot de onda andarna.

Skärmavbild 2014-03-07 kl. 16.39.50

Vi sitter så att vi måste ha öronproppar och under uppvärmningen spelas alla gamla glittriga örhängen och vi kan nästan se allas orensade näsborrar.

Programledarna visar upp sig i morgonrockar …
Programledarna visar upp sig i morgonrockar …
… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.
… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.

Jag återkommer med rapport från genrepet. (Den riktiga sändningen är ju inte förrän imorrn.)

Uppdatering efter spektaklet
Värst vad engagerad jag blev! Här trodde jag att jag skulle sitta och sura, men icke. Nour och Anders var jätteroliga när de inte höll sig till manus, så det tycker jag att de inte ska göra – och någon måste ge Anders större skjorta!

Jag hejade på Kära bröder (som tydligen bara heter Bröder), älskade Panetoz tokglädje, anser att Alcazar gjorde det allra bästa liveframträdandet och tror att Ace Wilder vinner på de internationella rösterna medan Titiyo Yohio får flest svenska röster.

Men det hela inleddes med en programenlig troschock eftersom Charlotte Perrelli fick göra entrénumret (”Copenhäääägen”) iklädd liten näsduk.

Förlåt, jag råkade klippa av upptill.
Förlåt, jag råkade klippa av upptill.
Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.
Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.
Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.
Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna lamporna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.
Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.
Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.
Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.
Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.
Linus Svenning måste sjunga "Kära bröder" på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från publiken som larvade sig i bakgrunden.)
Linus Svenning måste sjunga Bröder på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från barnpubliken som larvade sig i bakgrunden.)
Helena Paparizou har tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.
Helena Paparizou hade tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.
Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.
Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.
Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann.)
Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer då RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann uppåt strålkastarskenet.)
Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)
Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)
Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.
Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.

Pausnumret bestod av ABBA-låtar tolkade av Marie Bergman, en helt okänd artist, Charlotte Perrelli och Robin Stjernberg. Den okända artisten visade sig vara en reserv för Malena Ernman, som nog är i Tyskland och sjunger Agrippina eller nåt och rusar in imorrn kl. 21:15 eller så.

När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!
När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!

Det var det! Nu ska jag hem och packa inför Turkietäventyret som tar sin början imorrn!

Share
60 kommentarer

Melodifestivalen 2010, del 2

Här försöker man twittra som en modääärn en, och så kommer det 200 nya tweets var tionde sekund. Jag kör bloggrapport istället!

1. Manboy med Eric Saade [sa-a-de]. Stackarn har för små kläder och blir på slutet dränkt i vatten. Hur går det nu om han ska sjunga en gång till? Låtens text … humdidum, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy. Väldigt mycket BWO.

– Vad är en mänbåj? säger Sjuåringen.

Men byter han kläder nu – om han måste dränkas en gång till? Direkt till final. Ha! Då måste han ju bli dränkt igen! Neeeeeeej! Det kom inget vatten! Och där sitter Molly Zandén och gråter flickvänstårar. Och jag tänker på Womanizer med Britney Spears.

2. Hippare hoppare med Andra generationen och frontfiguren Dogge Doggelito i kläder som är både ohippa och illasittande. Vita brallor? Haha, Måns säger att man ska rösta på Dogge om man vill ha en cykel på köpet!

– Hipphopp ska vara coolare, säger Sjuåringen. Yo!

3. Innan alla ljusen brunnit ut med Anna Maria Espinosa som rimmar ”vinden” med ”himlen”. Oj, hjälp, hon sjunger falskt. Ajaj, så nervös. Men jag gillar frippan, lite 1940-talshingel. – Aaaaaaaah aaaaaaah aaaaahhhh! skriker hon och klänningen sitter som en säck.

– Konstigt hår, säger Sjuåringen.

4. Come and Get Me Now med Highlights & Mist och en sångare i *ryyyys* vita jeans. Nämen alltså … 1993? Oj, en som körar vid sidan har knallröda  jeans. Sångaren fladdrar och kniper med handen över micken precis som Charlotte Perelli. Låten är lite som … The Corrs? Hela församlingen vid tv:n kräks, medan Sjuåringen glittrar med ögonen och trallar med:

– Det är ju helt underbart! säger han.

Nu kräks vi lite tystare.

5. Sucker for Love med Pauline som har Mimmi Pigg-frisyr och lite Amy Winehouse-röst. Stencool. Jättejätteduktig! ”My heart is pounding for you” sjunger hon och låter hela överkroppen dunka i takt med musiken. Tyvärr vill jag ha en sådan där klänning. (Får inte. Kallas ålderskris.) Andra chansen.

– Usch! säger Sjuåringen med avsmak.

6. We Can Work it Out med Andreas Johnson, som jag gillar när han inte sjunger med Carola. Men det låter som en annan … ”Jerk it Out”? Nämen se, han har ju samma sångställning som Thåström! Direkt till final.

– Tummen upp! säger Sjuåringen.

7. Underbart med Kalle Moraeus & Orsa Spelemän och en allmogemålad Stratocaster! Men för att vara en elgitarr låter gitarrplonket väldigt akustiskt. Igår på OS-invigningen spelade alla violinister sönder sina stråkar. Här ser det lite lugnare ut. Andra chansen.

– Blärk, säger Sjuåringen.

8. Manipulated med Hanna Lindblad som ser ut som hon … ah, hon som är gift med Michael Douglas men nu sjunger hon ju ”I Was Made for Loving You Baby” utan Kiss.

– Tummen ner! säger Sjuåringen.

Mellanspel med Dolph utspökad i lösflätor och påmålade fräknar. Inte riktigt lika läckert som förra veckans motorcykel, trummor, Elvis och karate. Jag föredrar Dolph som karl.
__________
Ååååh. Måns sjunger Kent med Glada Hudik. De ler mot varandra så att hjärtat smälter och eftersom mitt hjärta dunkar för basket, kommer morgondagens match att bli komplicerad att genomföra. (Det är nu ni rynkar pannan och tänker att jag inte är helt logisk.)

Share
25 kommentarer

Melodifestivalen, eller nej …

… för det är ju bara en semifinal. (Efter inlägget nedan vet vi ju alla vad en semi är.)

Jag är alltså en sådan där patetisk Melodifestivalgalning. Men när det nu är uttagningar och förtifjorton semifinaler i Sverige och när en urdålig låt vinner framför Sing for Me med Andreas Johnson och jag sitter framför tv:n en vanlig torsdag och ser på den ena korsettklädda ylande människan efter en andra, nä då … längtar jag efter Michelangelo, Lady Antionette och I See A Star.

Kitsch, någon? Det hela påminner om en souvenir vi har här hemma. Ett plasthus i guldfärg som föreställer Vatikanen och som blinkar i rött när man trycker på en knapp.

Share
13 kommentarer

Treåringen tittar än en gång på Melodifestivalen

1. Andreas Johnson
– Han! Killen! Cool kille!

2. Björn Kjellman
–Han är grön! Pelle Svanslös! (*) Fåglar! Han kastade pinnen och fångade! Han kastade hatten! Var är den? Fjärilen tog den!

3. Linda Bengtzing
– Swoarrt! (= svart) Hon grååååter. Nu har hon shorts! Precis som jag!

4. The Poodles
– Bomber! Wow! Det här! Hon är den coolaste! Wow! Yeah! Det brinner överallt, jag såg det!

5. Magnus Carlsson
– Det är en kille. Jag har en ostbåge.

6. Rednex
– Mamma? Tokig musik! (dansar och headbangar och skrattar)

7. Carola
– Superman! Som Superman! En Superman!

8. Magnus Bäcklund
– Nej, det brinner. Oj, förlåt att jag rapade.

9. Kikki Danielsson
– Moa har en sån pyjamas.

10. BWO
– Den där lilla farbrorn var där förut.

(*) Barnen har tittat på Pelle Svanslös-julkalendern en miljard gånger – med Björn Kjellman i huvudrollen. Fantastisk iakttagelseförmåga.

Share
20 kommentarer