Hoppa till innehåll

Etikett: MDH

Skrivglädje-kurs: en rapport

Den här informationen gick ut via Eskilstuna kommun i juni:

Skrivglädje!

Måndagen den 14 augusti öppnar Mälardalens Högskola dörrarna för alla som gillar att skriva och som har gått ut nian eller som går på gymnasiet!

Lotten Bergman kommer att under dagen lära ut skrivknep, tipsa som roliga och intressanta texter som kan fungera som inspiration och svara på alla frågor som tänkas kan eftersom hon kan allt om skriven text! Ta med dig en dator om du har en, annars kan du få låna!

Veckorna gick utan att någon anmälde sig.

Uhuuuuu.

Till slut gjorde jag ett allmänt upprop bland vänner och bekanta på Facebook, och fick ihop fem intresserade gymnasieungdomar plus en mamma till en väldigt skrivintresserad tjej (som inte fick ledigt från sommarjobbet).

Poängen med skrivglädjedagen (i MDH:s regi) var att ingen skulle skriva under press och att all negativ prestationsångest skulle vara som bortblåst. Alltså gav jag dem uppgifter, men frågade inte hur det blev, bad dem inte läsa upp och gav dem inte ens en smula kritik. Till exempel bad jag dem skriva

  • en dagbokssida om när de först träffade mig
  • en text om tre saker som de själva fick välja (jag hade med mig två megastora resväskor med prylar)
  • om hur det känns när man får en present som man egentligen inte vill ha.

– Vad tänker ni på när ni ser den här? sa jag och höll upp en perfekt, vit sten.
– En rumpa!
– Så ni tänker inte på en bok som heter ”Den vita stenen”?
– Nej!
– Jo jag!
– Och jag!
– Den vita vaddå?
– Det här, förstår ni, handlar om gemensamma referensramar, sa jag och berättade om allmänbildning.

Jättesmutsig hatt, solfjäder, Game Boy, måttband …

– Lotten, vad heter det när man inte rynkar pannan utan gör så här?
– Man höjer på ögonbrynen.
– Hur stavar man till abonnemang?
– A-B och sedan två N. Kolla i SAOL-appen för säkerhets skull.

… sko stl 51, benknota, Totte, öronpropp …

– Men hur ska man veta vad man ska bli när man blir stor?
– Det vet man nog aldrig.
– Ska man alltid följa alla konventioner och regler?
– Konventioner, njaaaää. Regler … nej. Skrivregler – ja. Fast kanske inte alltid.

böcker, docka från 1968, palestinasjal, peruk …

– Onomatopoesi är jättehäftigt!
– Verkligen! Egentligen kan man kanske säga att alla ord är onomatopoetiska? Testa!
– Kartong!
– Peruk!
– Äckelsistatstikminister!
– Strumpa!

Det var oerhört roligt, fnittrigt, intressant, rörande och allmänt trevligt. Men min största upplevelse var nog när jag visade en typisk, trist instruktion som man kan få i skolan när det gäller skrivande. Då reagerade ungdomarna häftigt genom att rygga tillbaka och utbrista nääää! – för de trodde att jag menade allvar.

Så här skapar man nämligen inte skrivglädje (anser jag):

Trååååååk!

Sedan smög jag in några av mina älskade skrivregler bland råden om hur man skriver när man har fastnat och fått kramp (sätt dig påklädd i badkaret!) och vips, hade sex timmar gått.

På vägen hem saboterade jag – full av skrivglädje – en ATG-lapp i en affär emedan den bröt mot en skrivregel.

Före.
Efter.

Rebel, rebel.

Share
26 kommentarer

Högskoleadjunkt Bergman rapporterar

Jag jobbar ju numera som en redig männscha på halvtid. Och hur funkar det?

Jo, jag

  • handleder fem studenter
  • går på möten
  • funderar på ”Textdesign” som varande namn på ett program
  • läser på om x-jobbskraven
  • handleder lite mer.

Så kommer en man och säger:

– Välkommen! Här är din dator!
– Va? Ska jag få en dator? Oj, en Mac Air! Och en sladd. Så underbart och konstigt.

Så handleder jag lite mer och går på ett möte till och konstaterar glatt att det finns frukt i stora lådor i lärarrummet. Som jag får ta av!

Dessutom får jag vara i lärarrummet; det var ju strängeligen förbjudet senast jag försökte ta mig in runt 1979.

Fast det här är ett lärarrum i Råneå 1948.

Och så kommer samme man som gav mig datorn:

– Kom, nu ska vi beställa en Iphone 6 till dig. Vilken färg ska du ha?
– Vaaa? Ska jag få en telefooon? En grå, men va va va, hur tusan har ni råd med allt detta?

Fast den här gråa Dialog-telefonen är från 1963.

Jag får passerkort och lösenord och tappar bort allt på två röda sekunder (hittar det igen), får order om att använda MDH:s mejladress (jag använder nu fem  olika, vilket ju är dumt men funkar bra ändå) och så handleder jag ännu lite mer. I ett rum som heter “Myshörnan” sitter jag och diskuterar e-learning när en kvinna kommer och säger:

– Men! Sitter ni här? Varför sitter du inte i ditt eget rum – det är så mycket ljusare!
– Öööö … bfgh … rfghhh … r…u…m…? Ska jag ha ett rum också?

Som om inte detta vore nog, damp det plötsligt ner en halv lön i brevlådan.

Fast det här är min veckopeng från 1974. (Sedeln är fyra år yngre, ja.)

Jomenhörni, det här skulle jag nog kunna stå ut med under det halvår som vikariatet varar!


Share
32 kommentarer

Karriärskifte!

Tissel och tassel samt smussel och harkel, har det låtit om mig de senaste veckorna. Detta för att jag via ett jättehalkigt bananskal råkade få ett nytt jobb.

Hejdå!

Basketkansliet behöver mig inte längre, så april är min sista månad där. När jag fick det klart för mig, KASTADE jag mig på en plötsligt uppdykande jobbansökan jobbutlysning. Ungefär fem minuter efter att ansökan var inlämnad, blev jag kallad på anställningsintervju – den 27 mars – och den 3 april började jag jobba halvtid som vikarierande universitetsadjunkt i Textdesign vid Mälardalens högskola.

adjunkt (latin adiuʹnctus ’medhjälpare’, egentligen ’tillfogad’, av adjuʹngo ’tillfoga’), lärare i teoretiska ämnen […]

Så nu har jag gått från att köpa hänglås, flytta plåtskåp, inventera bollar, skriva sponsringsansökningar och sortera basketdräkter till att vara handledare för blivande skribenter. Men den största skillnaden är nog att jag inte längre kan gå till jobbet i basketshorts och gå ner och skjuta straffar när jag blir frustrerad.

Fast knytblus slipper jag ha på mig!

Share
84 kommentarer