Förutom väldigt långa (gärna svettiga) män, tycker jag ju om Börssalen i Svenska Akademiens lokaler i Stockholm.
En gång var jag där och jobbade med salig Lennart Hellsing, en annan gång var jag där på seminarium. Jag uppför mig då som amerikaner som plötsligt får träffa presidenten eller som när en sexåring får syn på Zlatan: jag gapar, fnissar och dansar omkring lite på de litterära tiljorna. Blir helt enkelt lite fånig.
Idag var jag i Börssalen hela dagen för att lyssna på människor som pratade om ”litterär sakprosa”. Det är en motsägelse i sig eftersom sakprosa tydligen inte kan vara litterär. (I beg to differ jättemycket.)
Föreläsarna pratade på norska och svenska samt skånska, en finne pratade ljuvlig svenska i den av sakproseskribenter och dokumentärförfattare fyllda lokalen och det var hur trevligt som helst – och så fick jag ju prova på en ny sorts lunchwrapp.
Men det enda jag egentligen lärde mig under dagen, var faktiskt att
- det fortfarande finns massa människor som försörjer sig på att ge ut böcker fastän ”ingen längre köper böcker”
- en wrapp med sushi i är en mingeldödare eftersom allt lägger sig som en fastklistrad degklump i gommen och omöjliggör vettig artikulation
- talarstolar inte riktigt gör små människor rättvisa.
Men lite inspirerad blev jag allt: nu vet jag precis vad jag ska tala om när TNC (och Ingemar Stenmark) fyller år på fredag …
Sakprosan och Rikstermbanken borde faktiskt gå hand i hand mot solnedgången och skaffa små populärprosaiska, små och gemena folkbildande barn som strävar mot folkbildning.
68 kommentarer