Idag ska ni egentligen inte hänga här, utan hemma hos Pysseliten. Men förra årets intensiva skryt om skidåkningens fasor och ljuvligheter slutade ju dels med att jag drabbades av hybris eftersom jag åkte Stafettvasan i basketmatchställ så jävla snabbt, dels med att jag bestämde mig för att åka skidor resten av livet. Jag må ha trillat var hundrade meter och lika mycket på platten som i backen, men däremellan for jag fram som en gasell. Sägs det.
Jag anmälde mig och betalade och skulle definitivt åka Tjejvasan 2016. Dessutom drog jag med mig minst tre andra i fallet, varav Pysseliten var en.
Snövita vidder, ljuvligheters ljuvlighet och de knastrande knäna som pallade skidåkning alldeles utmärkt, räckte alls inte till när jag i somras drabbades av hälkuddepaj. Eller nåt. Privat sjukgymnast (600 kr per behandling), hokus pokus och styrketräning med allt från gummiband till tortyrinstrument från medeltiden och lite mer hokus pokus hjälpte inte. Den 5 januari kom domen:
Men skidåkningen – som kostade mig ett par fantastiska stövlar som stals, en axel som gick sönder i en nedförsbacke och en helvetisk massa tid och fokus som försvann från mitt basketspel – finns ju kvar.
Jag måste bara bli miljardär och forska fram konstgjorda hälkuddar och skidstödhjul först.
Men! Hur gick det för Pysseliten? Bröt hon i Evertsberg? Körde hon i mål? Kolla.
60 kommentarer