Jag har några ord som jag trots mitt kall som språkpolis måste fokusera ordentligt på så att de blir rättstavade. Hjärnan snurrar till det och associerar vilt och fel och till slut vet jag varken ut eller in.
sockar–sockor–socker?
fordrar–fodrar–vidarebefordrar?
ärtor–ärter–ärtrör?
Men så blir det ändå ofta fel trots att jag tänker efter. Om jag istället för att fokusera och tänka till, hade litat på min intuition … hade det förmodligen blivit rätt direkt. Det här med att korrigera något – som är rätt – så att det istället blir fel, kallas hyperkorrektion.
Några exempel på ord som stavas mindre krångligt än man tror – och eftersom de de facto är ”fel”, har jag sett mig tvungen att stryka ett streck över dem:
charlottenlökblåda(=blåa)användna- kollegor (numera korrekt, men ursprungligen dög bara kolleger)
åtminstondeinvarderavirituellfrilandsfotografguldfiberpetimeter(en stavning som numera inte rekommenderas)omständigöppenhjärtligsituationstecken- ”Den
kvinnligeledamoten har i allmänhet färre styrelseuppdrag än sin manliga kollega.”
Den utomordentliga Lingvistbloggen skrev redan för sex år sedan om ordet mytomspunnen, som blev mytomsbunden och mytomspungen samt mytomsprungen. Men sickna roliga ord!
Det är förstås svårt att kunna avgöra om det handlar om okunskap, slarv eller hyperkorrektion, men nu till min slutkläm: googla inte stavningar!
Ladda ner SAOL-appen (gratis) och SO-appen (50 kr) och börja slå upp orden istället! Om inte annat så av omtanke om alla som försöker lära sig svenska …
