Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.
Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.
(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)
Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:
– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!
Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.
- Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
- Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:
– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?
Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)
Jag komprimerar härmed konversationen:
– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.
Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.
Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.
Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:
Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.
– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!
Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.
Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.
– Ropa på henne!
– Okej!
Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa
- varför
- varifrån.
Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.
Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!
Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.
32 kommentarer
