Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon orsak, så ni får hitta på en själva].
En av tidningarna är ”Världens historia”, där det senaste numret har en fantastiskt intressant artikel som handlar om hur syfilis skapade ett mode. Jag är lite extra intresserad av syfilis eftersom jag har en förfader … nej, vi låter 12-åriga Lotten berätta denna pärla till släkthistoria. Så här står det i min dagbok från julafton 1976, när min farbror berättade om lifvet och nyttiga ting att veta:
”Sedan berättade han om en gammal släkting som var veterinär, men blev biten av en ko och fick stelkramp och dog. Flera år senare visade det sig att han hade dött av syfilis, som är en snoppsjukdom.”
Om man inte behandlas för syfilis, får man under de två första åren sår både här och där. Såren i ansiktet är förstås besvärande, men i slutet av 1400-talet sminkade man helt sonika över blemmorna och blåsorna och klistrade på falska födelsemärken på det som inte kunde döljas med vitt puder. Håravfallet dolde man med stora, lockiga mittbene-peruker som ingen någonsin fick lust att sätta upp i hästsvans eller fläta.
Men de allra besvärligaste utslagen satt ju i skrevet: rinnande var, stank, smärta och bedrövligheter. För att den sjuke skulle kunna röra sig bland folk fick hela klabbet packas in i stora bandage och plåster. Hur döljer man detta paket?
Jo, man framhäver det!
Blygdkapseln uppstod alltså för att det var svårt att dölja bänglet i brallan. Henrik VIII av England (1491–1547), han som gifte sig med sex släktingar, var den som gjorde kapseln till en innegrej bland adeln. Vad fruarna (eller andra kvinnor för den delen) ansåg om detta i våra ögon absurda mode, förtäljer inte historien.
Så … här står jag nu och säger att puder, peruker, smink och framhävande av de ädla delarna är absurt? Vad kommer man att säga om vårt moderna mode någon gång i framtiden (när ingen längre kan läsa bokstäver och man på runskriftsvis får chansa lite) när man gör utgrävningar och hittar Damernas Värld från 1957, Vecko-Revyn från 1986, Amelia från 1995 och en och annan blogg från 2015?
Kanske resonerar man i framtiden så här om bilderna nedan!
