Man kan inte klaga på ett trist och stillasittande liv, det kan man inte.
Från ett releaseparty i förra veckan till en soffa i Tjugotvååringens student-trea i Lund, staden där det är studentorkestrar i varje gathörn, cyklar på varenda kvadratmeter och roliga människor uppdykande vart man sig i världen Lund vänder.
Tjugotvååringen delar sin lägenhet med en annan teknologpojke, så mammor på besök får soffsova. Klockan mittinatten drumlade inhysingen in och kräktes. Och kräktes. Och spottade och kräktes. Han torkade upp kräk från golvet, lade ut nedkräkta kläder utanför ytterdörren och drack vatten och kräktes lite mer. Och där låg jag och började må illa. Jag tänkte att jag som en god mor (även om jag inte är just hans mor) skulle gå upp och badda hans unga panna, men beslutade mig snabbt för att han nog inte hade uppskattat omsorger från en mamma som han inte kände.
På morgonen skuttade jag ur sängen och kastade mig på en buss och ett tåg och somnade bums för att liksom två sekunder senare kliva av utomlands. Köpenhamn, lovely Köpenhamn!
Det luktar Riviera och öl och man nästan suuuugs in på Tivoli och blir påtvingad öl i varenda gathörn. Jag råkade köpa fyra klänningar och ett par gummistövlar och vandra runt på Nationalmuseum och nästan svimma av trivsel. Om Stockholm hade varit Köpenhamn, hade Gröna Lund legat mittemot stationen, Nationalmuseum och Moderna museet legat på NK:s plats och på Sergels Torg hade man sprungit 100 meter slalompjäxesprint.
Och detta var ändå bara förra veckan. Den här veckan åkte jag till Göteborg och föreläste, åkte tåg som nästan var i tid, hann sträcka rumpmuskeln (som heter gluteus maximus) på basketträningen (pga. halt golv) och sedan åka till Malmö och föreläsa innan jag åkte till Köpenhamn igen! Två gånger på sju dagar!
Som ni förstår, gillar jag detta flackande. Kanske för att det är så skönt att komma hem till galna huset igen, men kanske för att det är så skönt att komma ifrån det galna huset en liten stund?
I Köpenhamn sammanstrålade jag med min djefla man, som hade föreläst och haft möte där. (Han kan föreläsa utomlands för andra nationaliteter, han!) Vi åt turkisk mat och jag fick en dansk öl och så pratade vi låtsasdanska med varandra så att danskarna började blänga på oss. Typiskt störiga svenskjävlar var vi.
På väg till vårt lite billigare hotell ungefär 7 minuter bortom järnvägsstationen, halkade vi in på Radisson Blu, där Beatles sov en gång i tiden. Och Rolling Stones, Rod Stewart och precis alla andra som var nåt på 1960-och 70-talen. Men eftersom wi-fin inte var gratis, kände vi oss kränkta och gick ganska snabbt därifrån.
På morgonen åt vi en synnerligen torftig frukost utan bacon (vabaha?) samtidigt som vi sms:ade kors och tvärs med barnen där hemma om köruppvisning (ergo sånguppvisning), gympapåsar, hostsjukor och träningstider. Min djefla poetman sa ”kan jag lägga ner en bok i sin packning eftersom jag är på resande fot till på söndag?” och jag sa förstrött med ett felkokt ägg i munnen ”mmmmhmmm”.
Nu vankas resor till Luleå, Härnösand och Östersund. Men innan dess hinner jag vara hemma och skriva lite Julkalender!
64 kommentarer