Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.
Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:
– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!
Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)
– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.
Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.
Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.
Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.
24 kommentarer