Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:
Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:
För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:
– Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.
Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.
Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.
– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.
Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?
Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:
– Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.
Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.
– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.
Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:
Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.
– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.
Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.
Sexton år tror jag visst att jag var 1980 …
Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!
- Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
- Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
- Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
- Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
- Varför … varför … varför …?
Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?
64 kommentarer