Hoppa till innehåll

Dag: 11 november, 2013

Just nu i Gävle …

… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:

Hej!

Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.

Hotellen svarar till exempel …

Hotell Gyldenlöwe:
Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ

(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)

Riverton i Göteborg:
Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.

(Och whisky, skulle det visa sig.)

Statt i Hudiksvall:
Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.

(Jag har stigit i graderna.)

Scandic i Gävle
En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen. 

Här syns den vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla sig med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)
Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)

Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.

Fast idag var det nattsvart.
Fast idag var det nattsvart.
Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.
Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.
Träningsakvarium.
Träningsakvarium.

En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.

(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)

Rödöra.
Rödöra.

Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!

Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.

 

 

Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.

Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.
Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.

Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!

Sherlock Holmes hade gillat det här duschhörnet.
Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.

Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.

Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till här eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Share
62 kommentarer

Den allra äldsta köttsoppan

Jag har i min hand ett exemplar av tidskriften ”Skärgård” (som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo akademi), där en pensionerad konservator, numera hedersprofessor, själv berättar om hur det gick till när han på sin 40-årsdag 1984 serverades 36 000 år gammalt kött.

r-ROTTEN-JOE-BUGLEWICZ

En annan har alls inga problem med att äta så kallad gammal mat. ”Lax härsknar efter tre månader i frysen” sa en gäst vid mitt köksbord – just då tuggande på en två år gammal, fullständigt delikat lax. ”Sill håller på inga villkor i det stora sillglappet mellan midsommar och jul”, hörde jag mig själv säga medan jag tog fram och öppnade påsksillen på juldagen. Mögligt bröd och rutten mjölk är förstås annorlunda och åker i binnen snabbare än någon hinner säga urk.

Men tillbaka till ”Skärgård” och konservatorn nu. Alla som drömmer om att klona en av alla frysta mammutar och istidsbisonoxar som med ojämna mellanrum hittas i Alaska och Sibirien, drömmer förmodligen även om att få äta upp dem, för så tror jag att mammutvetenskapsmän tänker.

Den mammut bison som tillagades, hittades i permafrost 1979 av två guldgrävare (finns sådana nuförtiden?) som hette Walter och Ruth Roman. De larmade en professor Guthrie, som sa ssssscchhhhhhh! och kom till dem på två röda sekunder. I största hemlighet frilade de hela djuret under en helg genom att helt sonika spruta vatten över det, varefter de forslade hela alltet till Alaskauniversitetet där de lade det i en behändig frys som ju råkade finnas där. (Att de höll det hela hemligt berodde på att staten äger dylika fynd och att byråkratin skulle ha sinkat och sabbat projektet.)

Mammuten hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage.
Mammuten Istidsbisonen hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage så här.

Något år senare kom konservatorn Eirik Granqvist (som alltså skrev artikeln i ”Skärgård”) in i  bilden när han fick uppdraget att konservera mammuten bisonoxen – precis som den såg ut där i frysen, liggande på mage. (Tydligen hade intresset från myndigheterna svalnat och man vågade prata om den igen.) Den kallades allmänt ”Baby Blue” eftersom den var blåfärgad av järnfosfat som hade bildats under de 36 000 åren – och som en liten blinkning till Paul Bunyan and Babe the Blue Ox.

Granqvist jobbade på med konserveringen och konstaterade då att lite av muskelmassan vid djurets nacke varken var missfärgat eller ruttet och att … ptja … det vore ju ett förfärligt slöseri att inte … hrrrm … ta vara på detta. Nu när han nu skulle till att fylla 40 år och sådär liksom. Så han skar loss köttet och bad professor Guthries matintresserade fru Mary-Lee att koka en födelsedagssoppa på det med lite grönsaker som t.ex. potatis och morötter.

Och hon skred till verket. Köttbiten uppförde sig väl, sög åt sig buljong och blev efter ett par timmar riktigt mört.

Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.
Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.

– Ska jag vara helt ärlig, så fanns det nog mycket smak i köttet, men inte riktigt någon köttsmak, berättar Eirik Granqvist. Det var mera som en blandning av arom från fähus och gyttja. Men alla de inbjudna gästerna mådde bra och överlevde köttsoppan – trots att köttet nog innehöll en hel del arsenik.

Fähus och gyttja alltså. Men dåså, då var det ju värt besväret.

(Mer info här. Och ännu mer här.)

Share
59 kommentarer