Det sista jag gjorde innan jag gick hemifrån tidigare idag var att kliva på en gammal tidning, halka till och riva sönder den.
(Inom parentes ska tilläggas att jag obegripligt nog inte trillade omkull. Det hade förstås gjort denna text mycket bättre eftersom jag i fallet säkerligen hade slagit upp ena ögonbrynet och sönder en antik, ovärderlig vas. På akuten hade någon läkare bombis sagt något tokigt och så hade jag smygfotograferat läkarens läskiga öron som säkert påminde om Spocks. Men nu föll jag ju inte.)
Det var bra att tidningen gick sönder, för nu får jag tillfälle att slänga den eftersom inte ens en gammal ekorre som jag sparar på trasiga tidningar. Vilket alltså i förlängningen betyder att den gamla ekorren sparar på allt som inte är trasigt.
Det är en trend-bilaga ur Vecko-Revyn från 1992. På 21 år har nästan ingenting hänt eftersom det handlar om Sylvester Stallone, Bruce Willis, Nicholas Cage och Sarah Jessica Parker. De svenska skådespelarna som nämns stoppas obekymrat in i facket ”brat pack” och jämförs med Matt Dillon och de andra. Och på den urläckra bilden nedan råkar just Matt Dillon inte vara med, men ni fattar.
Den här bilden kommer inte från Vecko-Revyn.Den här bilden är från Vecko-Revyn: bratpacksarna i Sverige 1992.
Björn Kjellman, Gerhard Hobersdorfer och Lina Perned har vi ju hört talas om. Men Per Löfberg och Gloria Tapia? Jodå, en snabbgoogling visar att de fortfarande är skådespelare. Men hur ser tidningssidan ut egentligen? Fullt med svenska flaggor och bilder som inte riktigt matchar varandra … eller är jag bara onödigt petig plötsligt? (Nej, jag är ju varken estet eller lay outare.)
Jag och min djefla man arbetade med lundateknologernas tidning Pålsjö Ängsblad under 1980-talets andra halva, och jag vet att vi mången gång la till en extra triangel, ett snyggt raster och några marginalstreck. Bara för att vi kunde. Vi klippte, klistrade, sprejade klister och gnuggade rubriker.
Det var tider det. Precis som i den numera trasiga Vecko-Revyn.
Trender i Hollywood: sequels (”fortsättare”) och lönesänkningar. Och det måste ju pyntas med svarta stjärnor och rosa prislappar.
Men allt har inte förändrats i tidningssidepyntbranschen. Om man tittar på vad som drar åt sig blicken på ett tidningsuppslag, så är det som bekant
punktlistor
bildtexter
faktarutor
män i linne.
Kan man då kombinera alla dessa blickdragare på ett uppslag i en tidning från 1992? Ptja:
Fokusera särskilt på vad det står om Matt Dillon.
Jomen alltså. Den där bilden på John Turturro måste bildredaktören ha varit synnerligen nöjd med.
Jag stod i vardagsrummet och tittade lite slött på en bunt med böcker som skulle flyttas från golvet till hyllan med de allra vackraste böckerna (röda och guldiga). På ovanvåningen. Gah.
Jag tittade på böckerna och tänkte ”nämen de här har ju legat här i en halv evighet, det är väl jättedumt”. Och inget grovsoprum har vi.
Jag tog sedan ett bestämt steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt bokhylla.
Sedan stannade jag till. Tittade på böckerna och tänkte ”jaha”. Tittade på mina egna fötter och tänkte ”jaha?”. Lyfte blicken och såg det halvmålade taket och sa högt:
– VA?
För halvsprinten uppför trappan hade jag ju genomfört utan större problem. Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte jätteont.
Så. Nu ber jag er alla att säga peppar peppar och knacka er själva i huvudet eller annan lämplig träyta. Det här med knäna kanske kommer att ordna sig trots allt.
Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)
Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast
ett köpcentrum
några pizzerior
ett familjeägt hotell
en bio
ett stolt bibliotek
någon folkhögskola.
(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)
Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.
Härnösands residens, besudlat av ett fult hus till höger, en cementlåda till konstverk och en prickig snabbmatsvagn med en hostande man i.
I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.
Härnösands polishus! Visst är det vackert om man jämför med alla andra polishus i Sverige?
Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.
Väldigt praktiskt, anser jag att det är, det här med med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb.Härnösands utomordentligt vackra rådhus, som byggdes som ett av Sveriges allra första gymnasier (1791). Det ritades av Gustav III:s slottsarkitekt Olof Tempelman och är ju alldeles bedårande.Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studium parvi properemus et ampli si patriae volumus si nobis vivere cari.”
Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:
”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius. Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”
Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!
Domkyrkan från 1846 är Sveriges minsta och alldeles nyrenoverad.
Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).
Och därför kunde jag fotografera de återuppståndna kronorna.Men naturligtvis har även Härnösand drabbats av 1970-talsarkitektur.
Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.
I Härnösand fick jag njuta av denna fondtapet.
Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:
– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!
Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):
Lyx! Jag och Ingmar Bergman, liksom.
Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.
Teaterns fina foajé av sent 1960-talsstuk.
Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.
Fast man ska faktiskt se till att man har något att dricka när man äter sånt här.
Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:
1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!
2. Baconet såg ut och smakade så här.3. Äggröran såg ut och smakade så här.
