I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.
Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.
Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.
När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.
Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …
Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.
Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.
Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.
(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)
Jomensåatt. En annan åker ju till Lilla Hyttnäs i Sundborn och sover i Carl Larssons säng då och då.
Där! Precis där!
Fast Karins är skönare.
Det är den gröna sängen till höger som är Karins. Svår att bädda, dock.
Och nu när turisterna dräller in i ottan måste man ju gå upp för att bädda och städa undan efter sig, så då är det mycket bättre att ligga i Gökrummet. Nej, förlåt, Duvslaget heter det – ett av alla rum som turisterna inte får komma in i.
Just nuuuu ligger jag i den högra sängen.
Det är en fantastiskt underbar känsla att gå omkring i de vackra rummen och klämma och känna på dåtiden. Jag följde idag med fingrarna i de inkarvade namnen i skåpsängen, där både Selma Lagerlöf och prins Eugen har sovit. (Om än inte samtidigt.) Jag åt mat vid samma bord som en gång Carl och Karin åt mat och klämde och kände på alla detaljer som även de klämde och kände på. Det är verkligen som att äntligen få resa i tiden och uppleva 1913 … på låtsas. Jag njuter som aldrig förr och tänker att jag ska åka hem och måla allt grönt och orange hemma.
Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, som är den som låter oss bo här ibland, berättade att hans mammas kusiner en gång stod och fäktade med några sablar inne i Carls ateljé – och då råkade skära en tavla rätt itu. Swooosch, bara – för även om det här är ett museum, får man gå omkring och pilla och greja och sitta och ligga och sova.
Så har man väl alltid sagt, eller hur? En miljon kronor var så överdrivet mycket t.ex. år 1976 att det inte riktigt gick att greppa. Nu känns det som om en miljonvinst snarare skulle få mig att säga:
– Va? Inte mer? Med en miljon kan jag inte ens betala tillbaka mina lån. Fnys! Pah! Du kan ta din gamla miljon och stoppa u…
Förlåt, jag blev lite till mig.
När jag nu kollar, visar det sig att en miljon 1976 bara motsvarar 4,6 miljoner kronor idag. Vad får man för en sådan liten slant då? En etta på Söder? Eller vänta, 400 jättefina, extremt stadiga utomhusbasketkorgar! Ja!
Fast gärna med den lilla fyrkanten på plankan så att den inte ser så naken ut.
Faktum är att det är det enda jag känner att jag behöver (förutom nya gummistövlar) just nu: 399 basketkorgar till 399 skolor och en till mig. (Nej, jag har inte räknat fel: man måste inte ha två korgar och spela helplansbasket.) Sedan eftersom jag ju får grupprabatt pga. det stora inköpet, kommer jag att ha råd med några bollar också. Närmare bestämt 401. (Två till mig.)
Men okej, om jag nu vann en futtig miljon och inte fick ge bort något och heller inte betala tillbaka några lån, skulle jag ha köpt en friggebod full med sängplatser. Och satt en basketkorg på ena gaveln. Och sedan kokat jättedyr mat till alla gäster i den här som jag också skulle ha fått råd att köpa:
Er tur nu: slösa bort en miljon (nej, inte 4,6 – nån måtta får det vara på min givmildhet) på sådant som egentligen bara roar och gagnar just er. Ingen välgörenhet här inte!
Härom minuten kom jag att tänka på hur bra jag är på att ljuga när det verkligen är helt oviktigt och hur fantastiskt kass jag är på att ljuga när det verkligen gäller. Och eftersom det är första maj, låg mina demonstationstågslögner nära till hands i minnet.
demonstationstågslögn, [-ʃo`ns-] [löŋ´n] subst. ~en ~er medvetet osant påstående framfört i syfte att slippa demonstrera {→osanning}: demonstrationstågslögnshistoria; demonstrationstågslögnpropaganda; demonstrationstågsnödlögn; hon spred ut ~er om sina förehavanden
KONSTR.: en ~ (om särsk. den 1 maj)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyghn; gemens. germ. ord; bildn. till ljuga
Det var nämligen så i Luleå runt 1975–77 att vi i skolan ideligen uppmanades att demonstrera. Ibland fick vi ledigt från lektionerna för att ta bussen ner till stan och demonstrera, ibland fick vi rita protestplakat på teckningslektionerna – och nästan varje gång drabbades jag av oförklarligt komplicerade förhinder emedan jag led av akut ointresse vad gäller politik och allt vad som därtill hör.
Jag revolterade. Jag lärde mig att skolka från demonstrationer och obligatoriska protester redan i elvaårsåldern. Jag var med andra ord olydig.
Konstfruset är en mänsklig rättighet!
Ofta handlade lögnerna bara om ont i halsen, plötslig hälta eller allmänt illamående eftersom sådana sjukdomstillstånd sällan går att kontrollera. En och annan gång hittade jag på att släkten krånglade – Orangeluvan behövde passas (hon är gubevars sju år yngre än jag), farmor behövde mitt stöd (farfar hade gubevars nyss dött) eller så var jag kallad som assistent till Högskolan, där pappa jobbade och stod i med kemiska experiment och gudvetallt.
Nej till allt som börjar på P!
Men en gång ljög jag så att läraren Ulrik Lönnroth inte trodde på mig. Jag var oförberedd och hade faktiskt inte hunnit samla mina tankar till en lögn.
– Majjen, majjen, jag kan inte följa med och demonstrera imorrn.
– Va?
– Mina träskor. Jag kommer att halka för att båda hälsulorna har lossnat och inuti hälen på ena finns en spricka som jag hela tiden klämmer mig i.
– Har du inga andra skor?
– Näe.
Ja, det gällde verkligen livet här. Min heder. Mina hatkänslor mot tvång, särskilt i kombination med demonstrationer. Och hur gick det – slapp jag?
Nej. Majjen visste ju att jag hade ett par gympaskor. Men jag demonstrerade mitt i demonstrationståget genom att inte skandera utan bara gå med stängd mun och se arg ut och dessutom ha på mig mina i verkligheten inte särskilt slitna träskor.
Tsssst, det här är inte vad jag kallar gamla träskor.
(Jag avslutar här med en länk till båsmetern eftersom jag anar att den kommer att behövas.)
