I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.
Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.
När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.
Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.
Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.
(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)
64 kommentarer