Hoppa till innehåll

Dag: 20 maj, 2013

Att försmäkta i Österforse

Jajaja. Vi har nyss vunnit VM i ishockey och det är alldeles jättekul och fantastiskt trots Daniel Sedins jättelårkaka som Justin Matthias Bieber orsakade, men si jag är ett under av simultanförmåga som kan planera en tiotimmarsresa till Jämtland så att jag får uppleva jättemycket och samtidigt hinna fram nästan lagom till nedsläpp.

Eller … who am I kidding. Jag har inte varit med om någonting, nästan.

För det första är jag alltså inte särskilt långt hemifrån: sex timmar hade det tagit om jag hade kört bil. Men tåg, tåg, buss och buss tar sin tid. Särskilt om man fastnar i en halv evighet Österforse, som ligger åt fel håll.

Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).
Ni ser … från Sundsvall mot Sollefteå, men man måste stå i drygt två timmar i Österforse för att få åka tillbaka och ner till Bispgården – vilket bara tog 20 minuter (på en 90-väg utan vägren, så jag hade inte kunnat gå dit).

Men vi tar det från när jag klev av bussen där i Österforse. Ensam. Så himla ensam. Där stod bara jag och min rullväska.

Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visst knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)
Hejdå tryggheten i bussen! (Eller vaddå trygghet, busschauffören visste knappt var han var eftersom han hade blivit blixtinkallad och aldrig brukade köra den här sträckan.)

 I båset hade jag fått veta att hållplatsen som heter “Österforse kiosk” nog inte var ens en kiosk. Men hur illa kunde det egentligen vara?

Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.
Jo, till att börja med hette ju busshållplatsen inte det vi trodde.
Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt.
Men föredettingen stod ändå där i all sin prakt. (På insidan fanns en drickaback med LP-skivor.)

Strax till höger stod ett annat hus med massa skyltar. Jag och rullväskan rörde oss mot det.

Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick fram för att kolla.
Ooooh, sa jag högt till mig själv och gick närmare för att kolla.

Jag läste högt för mig själv:

– Petterssons hembageri, Stil-sko, både Ica och Konsum, Mode samt Frisör. Och en gammal löpsedel. Men så underligt.

Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in.
Vaddå 90-talet? Jag måste zooma in.
Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden.
Det var bättre material i löpsedlarna förr i tiden.
Se så vackert patinerade bokstäver!
Se så vackert patinerade bokstäver!

Ännu lite längre bort såg jag en skylt med nästan urblekta bokstäver och en liten slang. Jag tänkte att den skulle inspekteras, och drog med mig rullväskan dit.

"Slang till salu" stod det. Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.
“Slang till salu” stod det svaaaagt. (Jag har lagt min sko där i brist på tändsticksask.)

Här någonstans insåg jag att jag ju skulle se till att få se så mycket som möjligt av Österforse. Så jag började gå. Och så gick jag. Och gick. Samt försökte Facebooka om mitt äventyr.

Men nej. Inget internet över huvud taget.
Men nej. Inget internet över huvud taget.

Så det blev en liten film istället. Den är av dogmavariant (igen) och brasklapp brasklapp brasklapp blablabla. (Den ligger längst ner i detta inlägg.)

I filmen får ni svar på vad detta är.
I filmen får ni svar på vad detta är.

Slutligen slog jag och rullväskan läger, jag klädde av mig lite, lade mig ner och blundade och vilade fötterna i solskenet. Ojojoj vad jag hade kunnat mördas under denna väntan. Ingen hade ens haft en aning om vad jag hade haft för mig.

De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.
De enda spår som hade hittats efter kanske en månad, hade varit dessa.

Uppdatering eftersom jag glömde att berätta om hur det gick till när bussen väl kom.

För det första var jag redo 20 minuter för tidigt. Inte för att jag var nervös utan för att jag ville fotografera de få bilar som kom förbi – eftersom nästan alla var jättesnygga amerikanare som brummar ett dovt blublumbluuum och inte  prrrrrrriiiiprrrrriiiiiii som en Fiat. För det andra var jag iögonenfallade  utomsocknes på alla sätt och vis. Allt detta borde ha säkerställt busspåklivningen. Så kom fel buss: nummer 39. Den saktade inte ner och busschauffören gav mig endast ett kort ögonkast.

Då förstod jag att här gällde det att vara t-y-d-l-i-g för att få kliva på. När min buss (40) kom, tog jag ett stort steg fram, lyfte upp rullväskan och loooooog mot chauffören.

Som inte rörde en min och helt klart och tydligt inte alls tänkte stanna. Jag hade precis läst en artikel om Beatles-albumet Help, så jag släppte allt jag hade för händer och ställde mig i Johns position.

help_beatles

Det funkade, för busschauffören ställde sig på bromsarna så att jag och rullväskan småspringande kunde hinna fram till dörren innan chauffören började sakna oss.

Jag hade fått tipset av många människor att flirta med busschauffören så att han kunde stanna där och där strax före avfarten dääär eller kanske i korsningen där och där eftersom det inte går några bussar till just Älgårdsberget. Min flirt gick helt åt fanders för chaffisen var helt oflirtbar, han sa att han jorå kunde stanan på macken, men att näää, det går inga bussar dit och jag och rullväskan fick knappt plats inne i bussen och just de här 20 minuterna av resan vill jag faktiskt inte alls göra om igen.

Men landskapet var vackert.
Men landskapet var vackert.

Men jag kom fram, tog mig in, hittade lite internet och ett par ägg men ingen telefontäckning alls. Och så vann vi VM i hockey!

Förresten:
För att ni ska förstå vad jag menar med filmreferensen i min film, kan ni titta på bara ungefär fem–sex sekunder här (klippet börjar på rätt ställe):

Ja, jag har tydligen lite svårt att bestämma mig för vad ploga och plöja är. Nåväl.

Share
52 kommentarer