Hoppa till innehåll

Månad: mars 2010

Kulturfyra om sagor och ett avhugget huvud

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2010 10:03

Jag sitter fast i vinkelvolten för att jag vill be er att alla anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka, men jag vill inte blogga om att ni ska anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka eftersom jag liksom har svårt att göra reklam för mig själv, särskilt när det gäller evenemang i egen regi, som ju Kunskapståget i Stockholm nästa vecka är. Sa jag att det handlar om Kunskapståget i Stockholm nästa vecka?

Därför hoppar jag raskt över den delen och på sagotåget istället. Det handlar om Kulturfyran:

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Det minns jag inte.

Men så trist kan man inte på några villkor svara, för vad är då poängen med att över huvud taget svara? I sådana här fall kan man 1) hitta på något 2) svara på något helt annat. Alltså svarar jag på en helt annan fråga som jag döper till 1b:

Vilken är din favoritsaga?
Det är absolut ”Det svarta skrinet och det röda” – en svensk folksaga som är lång som ett ösregn och har sensmoralen att om du är elak, snål, dum eller styvmor, brinner du upp för dina synders skull.

 Jenny Nyströms teckning av flickan som säger fuck you till hela världen.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Jag berättar denna:

Det var en gång en elefant som var ute och gick. Han hade en konstig, hög hatt på sig som hela tiden trillade av eftersom elefantens huvud inte är gjort för hattar utan mer för att dansa logdans på. Plötsligt mötte elefanten en myra.
– Hej Myra.
– Hej Elefant.
– Vad gör du idag då?
– Jag är på väg till igenkotten långt därborta i taggbusken, men det är så fasligt svårt att gå i de här pumpsen .
– Jag förstår. Vill du åka på mitt huvud? Du kan få hålla i hatten så att den inte trillar av.
– Ja! Hurra!

Och så gick de två mot taggbusken. Men mitt i vägen stod plötsligt en arg anka.

(Ja, sedan fortsätter sagan. Djuren och deras humör eller sysslor varierar från dag till dag och inte en enda gång har vi kommit till slutet. Logdans, pumps och andra krångliga vuxenord skapar nyttiga förklaringspauser.)

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Gunnar i Njáls saga. Inte för att få bli fredlös och dödad utan för att få träffa Njál och slåss lite. Jag har aldrig slagits, nämligen.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
Se svaret på fråga 2.

Men min mest framgångsrika saga skrev och ritade jag när jag hade påssjuka den varma sommaren 1975. Den handlade om ”Föräldrarna Plopp”, som hade tio barn som föddes genom att växa som äpplen på ett väldigt speciellt träd. De hade alla namn som passade med respektive barns kynne och var klart inspirerad av Barbapapa-familjen. ”Framgången” består i att en på Sveriges Radio anställd kvinna sa till mig att den var mycket bra och att jag borde bli författare. Det sades 1976 och jag lever förstås fortfarande på berömmet och räknar det som en framgång.

Apropå det. Har ni läst Bröderna Grimms saga ”Äppleträdet” om kvinnan som slog huvudet av sin styvson och lurade sin dotter att det var hennes fel och sedan fick pappan att ovetande äta upp sonen? Det kan man kalla saga, det.

Bröderna Grimms barn- och folksagor, tryckt 1860. (Boken köptes när Akademiska Föreningen i Lund sålde ut sitt bibliotek.)
Share
13 kommentarer

”Jag glömde kolla mejlen!”

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2010 11:38

Jo, hon sa så. ”Jag glömde kolla mejlen!”

Vem? Min mamma som fortfarande inte förstår vad ”hårddisk” har med datorer att göra? Nej, det var inte hon.

Tjejen är 21 år och är på det hela taget en helt normal person … som glömmer att kolla mejlen.

Nu har jag ju i och för sig fått detta förklarat för mig tidigare – att vi som lever, andas och äter med mejlen kontrollerad non stop inte är representativa för alla i hela världen. Jag kan utan att blinka i kvällningen säga:

– En avi säger du? Nja, jag vet inte, jag har inte kollat brevlådan än.

För det som kommer i brevlådan (som, ok vi vet det nu, egentligen heter postlåda) är ju bara räkningar  och yesterday’s news. Medan det som kommer i min mejl är intressant, roligt, finurligt, personligt och spännande.

Hur kan jag då kommunicera med den 21-åriga tjejen bäst? Jo, via sms förstås. Men nu hade jag inte hennes nummer och var inte kompis med henne på Facebook och hon heter som 300 000 andra tjejer i Sverige och twittrar inte och msn har jag lagt ner. Plötslig insikt drabbar mig som en banal stenåldersklubba i bakhuvudet:

Man kan faktiskt inte kommunicera med alla hela tiden. Vissa är onåbara. Och trivs med det fastän de inte är 73 år (förlåt generaliseringen). Kan man inte lagstifta mot sådant?

Dessa två (två, vänta vaddå, hur ser man att det är två?) datorer var de första som skickade mejl till varandra. Långt var det inte.

Fotnot
Det som avhandlades i mitt mejl till 21-åringen var det alls inte bråttom med eller ens viktigt på sikt.

Share
11 kommentarer

Barndomsböcker och nostalgi

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2010 01:05

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger.

 

Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

Share
39 kommentarer

Nymatsrapport 2: Flygande Jakob och en annan kyckling (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2010 09:08

Jag är inte matnörd och – som ni ska få ett och annat bevis för nedan – inte matfotograf. Men hungrig nästan jämnt.

Den 1 januari fylldes kommentatorsbåset med allehanda mattips eftersom jag har som föresats att inte bara laga de vanliga standardrätterna i år. Även om jag inte har rapporterat om det här, så har det lagats diverse nytt. En och annan paj och några grytor – men inte köttfärssoppa än, för den är jag lite rädd för.  (Inlägget från nyårsdagen finns här.) Den första nymatsrapporten kom redan efter en vecka, och här kommer nästa.

När man vispar grädden till Flygande Jakob ser det ut så här deckarboksaktigt ut.

– Vem har dött i grädden?

 

Bacon, grädde, nötter och mandelflaaaaa… (Mel.: ”Tårtan”.)

 

Han blev snygg, men flög inte jättebra.

Jakobs avgångsbetyg:

Lättugghet: 5
Kletighet: 5

Mättnad: 5

Var för sig är bacon, grädde, jordnötter, bananer och kyckling verkligen gott. Men tillsammans blev det nästan lite som när Rachel i ”Vänner” lagar trifle med grädde, kött och små ärtor.

Apropå grädde, så har vi ätit det flera gånger. Födelsedagarna har firats med nykomponerade tårtor och inte den gamla vanliga jordgubbsvarianten som vi alltid gör.

Mandelmassahögstårta med chokladskräp!

 

Ett småmuffinstorn! 

Igår var en stressig dag när tre barn hade träning, ett barn kom hem sent och det minsta barnet skulle vara hemma helt solo i en liten stund. (Väldigt liten stund, men ändå.) Då brukar det bli humsaskumsamat eller rester – men igår slogs billighetsrekord eftersom jag köpte nästan färdiglagad mat med kort datum för nästan inga pengar alls.

En fuskpotatisgratäng i påse, två ganska färska kycklingar, senapskål (ergo ruccola*) och bolltomater. Och hackad fänkål som jag klämmer ner i gratängen för extrasmak.
Den ena kycklingen hade varit med så länge att han hade antagit sin förpacknings kantiga form som kamouflage.
Se, så gott.

 

Se, så slut. (Eslövska praliner, mig förärade av Minerva.)

*-uppdatering
Nä, vi måste ta en utredningsomgång när det gäller ruccola, som enligt SAOL kan stavas både med cc och c. Det är ju så roligt är att det är senapskål det handlar om – som låter så läbbigt att man inte kan ta betalt för det, varför man byter nationalitet och namn och får folk (inklusive undertecknad) att äta de där inte särskilt spännande bladen. Tiila påpekade då att det inte var så enkelt:

”Det finns två bladgrönsaker som kallas rucola, dels senapskål och dels vild rucola som är en helt annan art. Och den rucola som finns i handeln är INTE senapskål.”

Jag rusade till NE, min husgud och aldrig sinande källa till glädje och förvåning:

rucola, rucolasallat, roquette, namn på den sallat som erhålls främst från arten senapskål.
Den presenterades relativt nyligen som en nyhet för Sverige, men växten odlades här redan på 1400-talet under namnet senapskål. Bladen har en pepprigt pikant smak och är goda i sallader och sallatsblandningar. Bladen används också som smaksättare i mat, på pizza och i pastarätter. Också den vildväxande arten sandsenap har på en del håll fått användning som sallat och kallas ibland vild rucola.

Jahaja. Ska vi börja säga roquette istället?

Det  här är inte senapskål.
Share
42 kommentarer