Månad: januari 2010

Vad gör någon till pedagog?

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2010 11:32

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.

Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

59 kommentarer

Idag för 25 år sedan

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2010 22:47

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass…
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef utan mouth-sheep-tongue … ergo … ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)

43 kommentarer

Kära dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 8 januari 2010 15:45

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern.

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

– Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba… ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

19 kommentarer

Intressant diagnos? Pinjemun! Pine mouth!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2010 15:42

Det smakar lyktstolpe i min mun!

Jag dricker te – och det smakar mässing.
Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

50 kommentarer

Nymatsrapport 1: limekyckling

Publicerat av Lotten Bergman den 5 januari 2010 10:39

(Det här är första delen i en 2010-års-drive för att få min hemmameny att utökas.)

Den tinade kycklingen hade inte rullats i fjädrar, men heller inte plockats riktigt färdigt.

Jessika skrev i kommentatorsbåset på nyårsdagens begäran:

”Fryst kyckling, problemet är att man måste komma ihåg att ta ut den ur frysen (!). Ta den tinade pippin, pensla den med mix av sojasås och smör. Stoppa en halv citron i den. Stek i 60 min per timme kilo kyckling plus tio minuter. Kanske inte var man gör i vardagslag men kycklingdelar funkar lika bra.”

Jag tror att det som lockade mig var

”komma ihåg att ta den ur frysen” (tävlingsmoment)
citronen (eftersom jag hade en farlig massa lime som låg och drällde i köket)
jag hade för tusan hakar två frysta kycklingar i ena frysen!

Jessika har förresten ett gigantiskt receptregister här.

Gyllenbruna, döda små djur med termometer.

Jag gjorde en kladdig potatisgratäng och en ännu kladdigare rotsaksgratäng till, men det var bara jag som åt av rotsakerna. Skyn i långpannan hällde jag helt sonika i 2 dl matlagningsgrädde och värmde upp.

Kommentarer runt bordet:
– Tummen upp!
– Jättegott! Särskilt såsen!
– Vasst, morsan! (Sjuåringen har sett på för många gamla långfilmer.)
– Men himmel vilken skillnad på köpekylling och detta!
– Mmmmmmm.
– Jag fick en hård potatisbit.

I den vita ringen syns hörnet på potatisgratängen. Salladen var som vanligt en av grekisk typ.

Kycklingbetyg!

Lättja: 5

Smakhet: 5

Omtycknad: 5

34 kommentarer

Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2010 15:09

På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.

Här får korven hoppa i plurret.

Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.

– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.

Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).

Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.

Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.

Men fick inget svar.

Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.

– Hej!
– Eh … sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh … jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.

Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.

[Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]

Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.

Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.

Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.

Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.

Uppdatering!

Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.

28 kommentarer