Hoppa till innehåll

Dag: 27 januari 2010

På tåget med Lennart och Micke

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr…
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

  • utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
  • intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  • ställningar i vågrätt läge
  • bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka…
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla …  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

Share
26 kommentarer