Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.
Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.
Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:
Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.
Nu har jag bara tre problem, nämligen att
- jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
- det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
- jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.
Och när begick ni senast ett brott?
51 kommentarer