Fru Decibel undrade vad jag tyckte om detta, som hon skrev häromdagen. Jag citerar henne:
”Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver Jag och Lotta, Jag och mamma etc., etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med jag. När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag.”
I kommentarerna får Fru Decibel sedan både mothugg och medhåll. Är det en generationsfråga? Är det en bildningsfråga? Är det en egofråga eftersom den yngsta för tillfället levande generationen alltid är ohyfsad/långhårig/felklädd/jagcentrerad?
Själv kliar jag mig i huvudet och känner mig som på en segelbåt. (Ni vet, alla på båten vet vilka snören – förlåt, tampar – man ska dra i och skriker order som skulle kunna vara på grekiska eftersom de inte på några villkor går att förstå eftersom när man inte har gått i båttermsskola.)
Jag har nämligen aldrig någonsin stött på denna regel. Om det nu är en regel. Är det en Språkrådetregel eller en Magdalena Ribbing-regel – eller är det bara allmänt känt? (Alla våra regelböcker är fortfarande magasinerade, så jag har inget att slå upp i.)
Visserligen gick jag i flumskolans flummigaste skola (i Luleå på 1970-talet, utan schema men med myshörna) där ”årtal” och ”regel” var kapitalistiska påfund i klass med Mors dag. Men jag hade kanske kunnat lära mig det av mina hippieföräldrar, de som läste högt ur SAOL vid middagsbordet?
Däremot kan jag känna att det blir fel med språkrytmen. ”Johnny å ja” ramlar på bättre ur munnen än ”ja å Johnny”. (Johnny Depp handlar det om då, förstås.) Jag, som gärna sätter mig på första plats och i ständigt centrum, måste faktiskt ha varit både ohyfsad, obildad och barnslig jättemånga gånger utan att veta om det!
Nu kan man ju välja hur man vill reagera:
- Skitnere, jag pratar och skriver som jag vill.
- Nämen så intressant, det ska jag tänka på i fortsättningen.
Jag väljer alltid det senare. Tack för kunskapen! (Nu ska jag mejla till Språkrådet.)
Uppdatering
Jag har fått svar:
Det handlar bara om den gamla inställningen om att man inte ska framhäva sig själv. Men framhäver sig själv gör man som bekant snarare på andra sätt (t.ex. genom att hela tiden prata om sig själv), så detta gamla råd får anses vara rejält missriktat. Det är självfallet ingen ”regel”, mer en tokig etikettskonvention från förr.
Vänlig hälsning
Ola Karlsson, språkvårdare
Det var ju det jag tänkte.
58 kommentarer