Jag sitter just nu i en gigantisk föreläsningslokal (Conventum) i Örebro och försöker hitta tangenterna. Är ju nämligen beroende av att kunna se knapparna för att kunna stava rätt. Den allra nyaste MacBook Pro har självlysande tangenter. Hm. Hallå, psst, alla tjuvar, jag ställer datorn här och går på toa nu.
Men det var inte Örebro jag skulle redovisa, utan gårdagen i Stockholm. Klockan 20:20 skulle jag som sagt ställa mig på en scen på Berns och prata till 20 egna bilder som visas blott 20 sekunder i stöten. Det bli sex minuter och fyrtio sekunder. En baggis. Pah, att prata i åtta timmar kräver inga förberedelser medan sju minuters tal tar en vecka att planera.
Alltså var jag nästan inte kontaktbar, där min djefla man och jag vandrade omkring i Stockholm och besökte intressanta människor. Jag – som aldrig är nervös – var nervös på gränsen till sammanbrott.
Jag funkade helt enkelt inte.
Den djefla mannen driver ett mystiskt filmprojekt med sin lumparkompis Stig Bergqvist. Snart kommer förlåten att dras undan, sedan tilldelas han förstås en Oscar. (I vanliga fall hade jag tagit en bild på the storyboard och afrofrisyren som låg i en bokhylla istället för den här tråkiga vyn.)
I Gamla Stan gick vi förbi de här roliga stolarna. (I vanliga fall hade jag beställt ett glas vin och inspekterat hur pallarna var gjorda istället för att bara fotografera från magen utan att stanna. Man får vara glad att jag tog av linsskyddet i alla fall.)
Vi åt på en restaurang i Gamla Stan – i en källarlokal från medeltiden eller om det var 1970-talet. I vanliga fall hade jag fotograferat alla livsfarliga sladdar som hängde nakna från taket och sedan ringt upp tjifen och frågat hur han tänkte. Nu har jag bara ett vagt minne av att lokalen var orange. Eller blå.
Utanför Berns var det otroligt nog tjockt med folk och kändisar. Alla var förstås där för att se mig prata i 6,40 minuter: Loa Falkman, Christine Meltzer, alla i Let’s Dance, alla som någonsin har spelat mot Mikael Persbrandt samt alla som på sin tid blev intervjuade av Hagge Geigert.
Babsan kom trippande med hårsprejen sprutande hela vägen mot entrén. (I vanliga fall hade jag tagit en närbild på skorna.)
Aha. Det är tvåååå tillställningar på Berns, konstaterade jag och klämde av en bild på den stora skylten. (I vanliga fall hade jag faktiskt zoomat in på Lill-Babs skor och frågat henne om hälsenorna.)
Titta! Tumba! TUMBA! (I vanliga fall hade jag lagt märke till att han barskt stod och diskuterade något med Arne Weise, som ju här på bilden ser riktigt levande ut.)
Så tog jag mig då in i ”min” lokal – baren i källaren. Där såg jag till att bana vägen fram till baren så att alla skulle få i sig så mycket som möjligt innan jag ställde mig framför dem.
Jag ställde mig på scenen, sa vad jag skulle säga och kom varken av mig eller trillade av pinn. Det hela var mycket annorlunda, intressant och givande. Efteråt kom helt okända arkitekter i drivor och ville prata med mig om … vårt fula hus. Ingen av dem ville dock köpa våra blommiga plastmattor. Slutsats: Pecha Kucha är ju kul!
När det hela var över och jag stod där med en japansk öl i handen, återvände livsandarna. Jag vände mig mot Den djefla mannen och sa:
– Det gick ju bra! Tog du många bilder?
– Jättebra! Fantastiskt! Va? Bilder?
– Du har ju kameran runt halsen.
– Va? Har jag? Oj!
– Men …
– Men det gick ju jättebra!
– Fast har jag verkligen gjort det? Nu finns det ju inga bevis! Finns ett träd som brakar i skogen?
– Så heter det inte, det hete…
– Snyft. Jag finns inte.
På väg mot Centralen började jag tänka som vanligt igen. Trappan ner mot tunnelbanan hade en i mina ögon välfungerande reklam för Superstars på TV3: påklistrade löparbanor! Jättekul ju!
Men när såg man en löparbana med mattveck? (Puckot som har klistrat ska ha stort tack, annars hade jag inte kommit mig för att ta en bild.)
Nä, nu står min pappa på scenen framför mig och påstår att man ska säga ”e-post” istället för ”mejl”. Ursäkta, måste gå fram och protestera.
Snygga veck på löparbanan. Verkar nästan som de lagts så med flit. Stressade resenärer snubblar och faller huvudstupa rätt i första trappsteget. Är du säker på att det inte är reklam för någon privat ortopedisk klinik som ahr mottagningen runt hörnet? Jag känner det nästan som man kunde ställa sig med ett sånt där litet räkneverk man har i handen och som man klickar fram en och en. Då skulle man kunna räkna in alla underarmsfrakturer och handledsfrakturer. En och annan hjärnskakning också, kanske! :O
Häftigt att mingla med så många kändisar på en gång. Boende i en liten håla på landet (Lotten vet vilken eftersom hon kom hit i somras på min inrådan) ser man kanske någon när man råkar bege sig till Huvudstaden.
Kul att hära att det gick bra med din ペチャクチャ(Pecha Kucha) presentation. Skulle gärna ha varit där! Fick du lust på fler presentationer av den typen?
Är det inte ganska vackert att en man kan bli så hänförd av sin hustru efter 24 års samvaro att han glömmer att fotografera?
Tja. Du lyckas ju med bragden att ha en köksmatta utan några som helst veck, så de vecken måste ju hamnat någonstans, det vill säga på löparbanan.
Men vad sa du? Kan man hämta en dator på Conventum? Jag hade inte tänkt gå åt det hållet, men jag kan ju alltid ta en extrasväng.
Jo, den djefla mannen, det är väldigt vackert!
Tyvärr, Desiree, blev jag tvungen att ta med mig datorn hem igen. Tjuvarna agerar inte när man erbjuder dem godset öppet.
Ja, Smultronblomman, nu när jag vet hur ペチャクチャ (prosit) funkar, gör jag gärna om det. Men då måste man åka till en annan stad — man sitter i karantän i två år när man har pratat på ett ställe. Jag funderar på att åka till Tokyo och berätta om Sverige. Eller till Berlin och prata om målade mattor. Eller till Paris och prata tekannor.
Anything! Jag vill bara resa och prata!
Vad pratade du om?
Två års karantän!!! Kan man inte få Pecha Kucha om något annat? Man kan väl Pecha Kucha i något annat sällskap om ett annat ämne?
Man får prata i en annan stad — om sitt gamla ämne om man vill.
Mitt ämne blev, Plastfarfar, ungefär "kolla vad jag är dålig på att designa allt (gamla jeans, hus, tekannor, barn, golv) utom text".
Ska barn överhuvudtaget designas?
Stiligt, Djefla mannen. För att inte tala om Stiligt, Lotten! Det gick rakt fram hur in i Norden nervös du var.
Mitt stora designprojekt är att klura ut hur jag ska sätta flätor på en tröja till svågern. Anyyear.
Jag håller Pecha Kucha-föreläsning i Norrköping på tisdag, förutsatt att jag kan få tag på de hemlighetsfulla arrangörerna. Om någon kan hitta ett telefonnummer på den här sidan så får ni gärna hojta!.
Ni som såg en snabbt försvinnande kommentar här nyss — skäll på välkomsdrinksberusade gäster som behagar skämta aprillo med mitt ego.
Nu gömmer jag datorn.
@dejfla mannen: Kanske att det kommer fram ett telefonnummer om man loggar in? Men än så länge stod du inte uppskriven vare sig på tisdag eller någon av de följande gångerna i höst.
Det verkar vara mejl som är deras kommunikationslänk.
Varför var du så nervo? Du som är så duktig på att prata om saker inför publik?!
De är gjorda av trä, de där vinkorkarna.
Bra fråga, Jessika — jag som är så van och alltid vill stå i centrum borde bara rycka på axlarna och ställa mig upp och prata.
Men det var ett helt okänt format och helt okända åhörare och dessutom coola åhörare som faktiskt inte borde bry sig ett dugg om vad jag hade att säga.
Jag såg framför mig hur alla antingen somnade när jag satte igång, eller satt helt tysta och led eller somnade för att sedan vakna upp och bua för full hals.
Men förmodligen är Pecha Kucha-åhörare som de flesta kommentatorer i de flesta kommentatorsbås: glada vad som som än bjuds!
Vinkorkarna står på haket 19 glas som serverar bäst luncher i Gamla stan, kanske i Stockholm.