Jaha, så var man refuserad. Igen.
De första gångerna föll jag ihop i en gråtande, hulkande hög. Efter fem refuseringar började jag sätta upp alla (enligt min egen fåniga von oben-inställning ohyggligt illa skrivna) refuseringar på en väl synlig vägg, så att jag skulle vänja mig och bli mer hårdhudad. Det funkade bra.
Men framför allt blev det en sporre: jag började samla på refuseringsbrev som andra samlar på handväskor, jultallrikar och femtiotalsmöbler. Så jag skickade och skickade och skickade texter såpass att jag misstänker att de slutade öppna kuverten när de såg avsändaren. Jag satte upp mina refuseringsbrev på väggen och ylade mot månen:
– Varför vill ingen ha en sorglustig dagboksskildring fylld med roliga tidsdokument? Vaddå ”som Barbro Lindgren”, jag skriver faktiskt helt annorlunda!
Christina och Sandra skrev ett manus, som blev refuserat av ett förlag som sa att det inte passade deras utgivning – ett förlag som lite senare gav ut något snarlikt. Utan kontakter som gärna skvallrar till en lösmynt bloggare, vet jag förstås inte om förlaget redan hade planerat ”kopian”, om likheterna är tillfälligheter eller om det krävs en kändis för att böcker ska säljas – men det irriterar förstås som en finne i näsan, detta. (Tur att bloggen funkar som en väl synlig vägg numera.)
Hur mår jag idag då efter den senaste örfilen? Har jag gråtit, förbannat mitt öde och skrikit ”aldrig mer!” samt hämnats genom förtal? Njae. Den senaste refuseringen var ok:
Tyvärr måste vi meddela att ditt bidrag av olika anledningar inte har godkänts för publicering på vår webbplats.
Med vänlig hälsning
skyltat.se
Tsst! Man har välan en blogg! Spik i foten, foten i kläm och gröna sidan upp! Så här såg mitt bidrag ut:
Rubrik: Ok, men varför?
Dead woman walking? Jättekul ju! Ah, vi tar väl en till?
Stackars Jalle. Foto: Orangeluvan._____
Meeen vad kul: lagerrensning!
