Det här med läxor är jag osäker på. Alltså varandet eller inte varandet.
Dels tycker jag att det är utmärkt att barnen lär sig att ta ansvar för dem, dels tycker jag att det är ett himla tjat när jag måste ta ansvar för dem. Det underliga är jag helt och komplett har förträngt mina egna läxor före sjuan. (Den korrekta termen för förträngning är egentligen bortträngning. Men jag är en gammal hund.)
Från högstadiet minns jag en farlig massa nätter när jag skrev uppsatser, pluggade ädelgaser och nötte in tyska dativ. Men bara till prov – hade vi alltså inga läxor? Minns ni?
Sextonåringen här hemma pluggar som jag: i sista sekunden och liggande kors och tvärs på sängen med alla papper i skrynkliga ickehögar. Den djefla mannens studiegener har alla hamnat hos Fjortonåringen som skriver på räta rader med stiftpennor i vackra anteckningsböcker.
På väg hem från skolan igår upptäckte Sextonåringen att han hade glömt läxan i skåpet i skolan. Raskt tog han tag i en av de mer ordningsamma klasskompisarnas papper, höll upp det framför den ständigt uppslagna datorn och tog en bild.
Du och jag är födda samma år. Jag kan inte heller komma ihåg några läxor före sjuan. Och i högstadiet bara glosläxor. Och kanske idiomatiska uttryck (eller idiotiska som jag brukade säga) i engelska. Eller om det kom först i gymnasiet.
Själv är jag TRÖTT på att påminna om läxor. Elvaåringen har en förmåga att glömma dem i skolan. Dessutom talas det ofta om läxflit vid utvecklingssamtalen, vad nu det har med skolarbetet att göra.
Jag gjorde exakt samma sak när min mindre ordningsamma kompis slarvat bort sitt papper, och klockan var tio på kvällen före inlämning.
Så här såg det ut.
Som ni ser så väljer jag att dölja mina ögon, det känns bäst så.
Han verkar smart, den där sextonåringen.
Jag hade jättemånga läxor på mellanstadiet. Vår lärare ville förbereda oss för högstadiet, vilket var mycket slappare än hennes stränga regim. Men vi hade läxor där också.
Läxarbetet är för mig en självklar del av skolarbetet. Repetitio est mater studiorum.
Vi fick bara läxor om vi inte hade hunnit med allt i skolan. På högstadiet hade jag en sträng franskafröken som gav läxor *varje* gång. Jag älskade henne, de flesta hatade henne. På gymnasiet var det mest ”frivilliga” läxor, så som att nöta glosor och göra research och annat som krävdes för högre betyg än G. Utom i latin, för där var det den gamla skolan som gällde. Dessutom var läraren övertygad om att ju mer man kunde, ju duktigare man var, desto mer läxor skulle man ha. Mitt MVG i latin är nog det betyg jag är mest stolt över.
Jag minns läxor från åtminstone mellanstadiet. Ganska mycket fylleriövningar, vill jag minnas.
/sena sextiotalisten
Jag vet att vi hade en och annan läxa men jag har inget minne av det, förmodligen för att jag aldrig behövde göra några. Jag var en sk plugghäst vilket alltså var en helt orättvis benämning eftersom jag sällan öppnade en bok förrns på rasten före lektionen.
Till proven läste jag nog igenom grejerna en extra gång, men det var inte svårt att vara bäst i Brunflo.
Mina ungar har fler läxor än så, utan om den yngsta som går på en flumskola, och de är vidunderliga på att ta ansvar för dem själva. Var generna kommer ifrån är synnerligen oklart. Omdömet om maken högt upp i gymnasieåldern var ungefär: M sitter mest och tittar ut genom fönstret och ler för sig själv.
Är helt emot läxor, både de jag hade på högstadiet (76-79) och de barnen har och har haft hela sin skoltid (90-08). Jag tycker att skolarbetet ska göras på skoltid. Det finns ett liv utanför skolan som är minst lika viktigt (eller viktigare).
Kan det ha varit så att vi utnyttjade lektionstiden bättre på 1970-talet? Jag har en känsla av att själva inlärningsarbetet har förskjutits mer och mer till fritiden.
En modell som jag tycker är rättvis och som motiverar till flit och fokusering är ”räkna ikapp”-läxa: ”Alla ska vara färdiga fram till och med tal 121 på fredag”.
*Ljudet av en handske av läder och stål som kastas på golvet i en riddarsal.*
Äsch, när jag nu läser kommentarerna påminns jag om att ord som ”flit” och ”fokusering” inte är så provocerande i Lottens samtalsklubb.
Man kanske t.o.m. vågar skriva D-ordet utan att få reaktionen: ”MEN TÄNK PÅ DEM SOM …!”.
Det gläder mig att det finns ungdomar som läser latin! (Hu, så gammal man låter!)
Vi hade läxor, mycket läxor. (Hu, så gammal man låter!)
Och jag hade mycket läxor redan på lågstadiet eftersom jag var så mycket sjuk och kom efter.
Som mor har min värsta läxupplevelse varit när äldsta dottern hade räkneläxa i trean (?) – långa raddor med identiska uppgifter, urbota tråkigt men antagligen nödvändigt för att nöta in vissa matematiska operationer. Då hände det att hon kastade både pennor, suddgummin och böcker på mig i ren vrede.
Jag håller med alla. Utan undantag.
.
.
Men visst var det läxor under min grundskoletid (70-talet). Men då var läxorna mest ”göra klart”-läxor. Alla skrivstils-q färdiga, talen på sidan 74 i matteboken räknade, osv.
Nu med Junior (i femman) så är det faktiskt mest skolarbete som görs på fritiden, och det är absolut fel. Det borde istället vara mer utvecklande, att låta barnen se att det som de lär sig faktiskt är viktigt och är applicerbart i ”vanliga” livet.
Det är så mycket roligare att mäta golvytan i sitt rum, klippa ut annonser som har med matte att göra, läsa en tidningsartikel och referera till den dagen efteråt eller varför inte se en odubbad/textad film.
De uppgifterna ger konkreta bevis på vad matte, svenska eller engelska kan användas till.
Bra exempel på bra läxor, enreserv. Lägg till frivillighet så är jag helt med.
Åh, vi hade läxor läxor, som jag inte pluggade till och sedan pluggade jag kvällen före provet. Detta var på högstadiet, och fungerade utmärkt. Vilket gjorde att jag chockades svårt när jag på gymnasiet möttes av skriftliga läxförhör.
En sak som skolan misslyckades att lära mig var att sluta skjuta upp allt till sista dagen, för det hade jag haft användning av. Det är ju inte det att det saknades tillfällen. Det var skolarbeten och redovisningar och inlämningar, där jag alltid var nästan för sen. Tänk om jag hade lärt mig att göra saker i tid då?
Men vad fasiken… enreserv vill jag ju inte kallas. Får väl använda Goggle/Blogger istället.
Anna: Frivillighet tror jag inte på. Med bra planering hinns både läxa och andra aktiviteter med.
Just den där frasen får mig att se rött faktiskt: ”Med bra planering hinns både läxa och andra aktiviteter med.”
Helt i stil med ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”; ”Frukt är godis” eller ”Bra karl reder sig själv”.
Hur vet du, eller någon annan, vad min familj hinner med? Vad vi har att planera med? Hur våra liv ser ut, hur allas liv ser ut, vad folk har för resurser?
Och vad är det du räknar som andra aktiviteter? Scoutläger? Frimärkssamling? Hur är det med samtal, vänskap, sorg, konflikter, kärlek, självmordstankar, ekonomi, diskussioner, resor, mysstunder, hushållsysslor och allt annat som kan ingå i ett familjeliv?
Skolan är bra, viktig och i bästa fall riktigt användbar. Men den är inte viktigare än allting annat. det borde man inte behöva säga men jag tycker ofta att skolan tar sig själv på alldeles för stort allvar. Och många föräldrar har alldeles för stor respekt för skolan.
Oj, nu har jag snart skrivit ett eget blogginlägg! Ursäkta, jag blev så upprörd bara.
Företagsam 16-åring. Och dessutom att plugga in alltsammans.
Kära Anna!
När jag läser Dina inpass
Lägg till frivillighet så är jag helt med.
och
Just den där frasen får mig att se rött faktiskt: ”Med bra planering hinns både läxa och andra aktiviteter med.”
så kommer jag att tänka på vår äldste son som i tvåårsåldern hade en period då han vaknade på morgonen och satte sig upp i sängen och deklarerade:
INTE kissa, INTE bajsa, INTE bada….
Vi orienterare brukar beskriva attityden sålunda: Om inte verkligheten och kartan stämmer överens gäller kartan!
wv:jisses
Oj, jag blir alldeles förvånad över att Anna blir så upprörd! Skolan tar sig själv på för stort allvar? Jag tycker tvärtom.
Now to something completely different
eller snarare:
Just som det framgår att LÄXAN i fråga handlar om inpluggandet av latinska böjningar har jag kommit igång med att läsa I döda språks sällskap
Mycket roande
wv: plater
NEJ =Guld säger jag
Det där om man fick många läxor eller ej, varierar verkligen, även inom en syskonskara.
Läxor behövs. De kan utformas på många olika sätt och alla i en klass behöver inte få likadana läxor. Det är ju mer effektivt om de anpassas efter elevens behov.
Elever behöver tid för att befästa olika kunskaper, och repetition behövs. Därför räcker inte lektionstiden till. Olika elever behöver också olika lång tid på sig för att befästa saker och förstå. De allra flesta behöver träna på saker för att lära sig.
Om man upplever att läxorna är för långa, för svåra, konstiga eller onödiga tycker jag att man ska ta kontakt med läraren i fråga och framföra det. Läxorna kanske behöver justeras på något sätt. Det är viktigt att läraren får veta det! Hur ska man annars kunna ändra på det?
/Skolfröken på låg- och mellanstadiet
Sedan vill jag gärna säga att vi lärare blir väldigt glada när föräldrar hör av sig och talar om när de upplever att skolan eller lärarna har gjort något bra också, för det är tråkigt när föräldrar enbart ger feedback när de är missnöjda med något.
/Skolfröken igen
Välkommen skolfröken! Här står vi liksom och hojtar åsikter och saknar insikt egentligen. Eller insikter från andra sidan, menar jag.
Jag har sagt det förut, men måste upprepa: jag blir så glad när ni är här fastän jag är borta och inte kan ge ”feedback”.
Min sjuåring har läxor måndag till torsdag. jag talade om för fröken att jag tyckte det var för mycket och att det inkräktar på vår mystid hemma. ”Strunta i dem då”, sa hon. Hur ska man tolka det?
Jag har erfarenheter av läxor från olika håll och kanter: som elev, som lärare, som förälder. Och jag tycker som läraren ovan.
Anna: Jag vet faktiskt inte något om din verklighet. Men jag hoppas att ni planerar, sen om det blir så är en annan femma.
Läxor eller inte, det kan man alltid fundera på. Huvudsaken att man lär sig det man behöver. Vissa behöver onekligen jobba mer för det än andra.
Hmmm, i denna moderna läxa… var finns preteritum?
Jag vill dessutom gärna bidra till debatten genom att tipsa om att franska glosor går extra bra att öva in om man har musik med engelsk text i lurarna. Och om man skrålar extra högt. Prova!
Ja, jag kanske är i trotsåldern fortfarande. Men nån ska ju vara där också!
I detta kommentatorsbås där det finns många Bloggerbloggare vill jag kolla läget. Jag har sen drygt ett dygn tillbaka inte kunnat bifiga annat än bilder i mina inlägg. Tidigare har det funnits möjlighet att bifoga länkar och filmer samt byta tecknsnitt och färger. Någon annan som har samma problem?
En annan hade ju läxor i första klass. Men det var givetvis på femtonhundratalet, som sonen brukade säga.
Samme son lyckade en gång glömma att göra sitt arbete om USA, förmodligen på mellanstadiet. Jag fick rycka ut natten före inlämningen och panikskriva avsnittet om religionen. Jag var mån om att inte göra det för bra, så att det skulle märkas, att han fått hjälp. Sonen fick IG på det avsnittet. Kanske blev det en läxa för honom…