Det här med läxor är jag osäker på. Alltså varandet eller inte varandet.
Dels tycker jag att det är utmärkt att barnen lär sig att ta ansvar för dem, dels tycker jag att det är ett himla tjat när jag måste ta ansvar för dem. Det underliga är jag helt och komplett har förträngt mina egna läxor före sjuan. (Den korrekta termen för förträngning är egentligen bortträngning. Men jag är en gammal hund.)
Från högstadiet minns jag en farlig massa nätter när jag skrev uppsatser, pluggade ädelgaser och nötte in tyska dativ. Men bara till prov – hade vi alltså inga läxor? Minns ni?
Sextonåringen här hemma pluggar som jag: i sista sekunden och liggande kors och tvärs på sängen med alla papper i skrynkliga ickehögar. Den djefla mannens studiegener har alla hamnat hos Fjortonåringen som skriver på räta rader med stiftpennor i vackra anteckningsböcker.
På väg hem från skolan igår upptäckte Sextonåringen att han hade glömt läxan i skåpet i skolan. Raskt tog han tag i en av de mer ordningsamma klasskompisarnas papper, höll upp det framför den ständigt uppslagna datorn och tog en bild.
Exakt denna bild pluggade han in. Plötsligt känns det helt ok med läxor igen.
– Salve. Non.
