Hoppa till innehåll

Etikett: allergi

Allergihjälp

Det är som att ha en fis på tvären, skoskav, klipulver och dåligt samvete på en gång – fast bara inne i ögonen. Så känns det att vara pollenallergisk just nu.

Björkpollen.

Det hade förstås varit värre att falla nedför ett stup eller att fastna i en mangel. Eller att vara tvungen att gå femton mil med en stor sten i skon. Och att samtidigt vara tvungen att andas genom en maskrosstjälk som dessutom smakar pyton.

Björkartisten. (CC BY-SA 2.0)

Men nu har jag varit nysig, väsig och kli-ig i sju dagar – och det var med andra ord dags att gå till doktorn. Jag beskrev mina symptom och avslutade med den riktigt stora bedriften:

– Och i detta skick lyckades jag ändå gifta bort min äldste son i lördags.

Läkaren blev vederbörligen imponerad, och frågade vad jag jobbade med.

– Jag håller föreläsningar om svenska skrivregler och bollar med bokstäver lite här och där.

Läkaren blev imponerad igen, och frågade vilka mediciner jag hade experimenterat med under den gångna veckan.

– Ooooh! Jag har med mig alla! sa jag och lassade upp alla ögondroppar, piller och näsdroppar på hans skrivbord.

Läkaren blev nu så imponerad att han nästan trillade av stolen eftersom jag

  1. hade med mig medicinerna
  2. hade testat olika varianter
  3. inte hade överdoserat
  4. verkligen hade gjort alldeles rätt på alla allergiska plan.

Jag fick en ny astmamedicin utskriven och några lite effektivare ögondroppar, men annars ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.

– Men … sa jag (och tvekade eftersom det problem jag ville dryfta verkligen inte var i nivå med överstupfall eller mangliga klämskador) … men … jag ser ju ut som en svullen gris i ansiktet. Finns det någon bortsvullningstablett?
– Nja, du kan ju alltid köpa hemorrojdsalva och kleta under ögonen, sa läkaren lugnt.

– Som att man kan sätta tandkräm på finnar och Coca-cola i toastolen? Jag hade ingen aning! Kan man sätta concealer i rumpan också?

Hm. Den nyss så imponerade läkaren hade plötsligt inte tid med mig mer.

Share
28 kommentarer

Nu är äldste sonen gift!

Så här planerar man ju ett bröllop: man ser till att man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt att vigseln sker på utsatt tid – sedan kan vad som helst hända.

Men det första som hände var att jag fick en sällan skådad allergisk reaktion. Jag, som inte ens är särskilt pollenkänslig (vad jag vet), såg ut som om jag hade gnuggats med en katt som vore jag en ebonitstav.

Näsan rann och ögonen kliade och var rosaröda på ett inte alls charmigt sätt. När jag dessutom bestämde mig för att låna brudgummens cykel och därmed forcera in pollen i ögonen, blev det inte bättre. Jag såg ut som Robert de Niro i ”Raging Bull”, och gav inte alls intryck av att vara ”någorlunda hel och ren”.

När jag hade tagit på mig min vackra utstyrsel, var skorna (som jag har haft på mig på alla kalas i tio år) plötsligt för stora. Obegripligt – har ni någonsin hört talas om att fötter krymper? Jag lade toapapper längst in vid tårna, vilket inte alls verkade hjälpa. Lite mer toapapper gjorde att tårna låg där inne som klenäter, men skorna kändes fortfarande alldeles för stora. När jag gick, kippade hälen inte – den for som skjuten ur en kanon och hamnade alldeles utanför skon.

– Äsch, för stora skor är så himla mycket bättre än för små, resonerade jag och satte iväg på ett synnerligen oskönt sätt: släpande fötterna som en treåring i pappas skor.

Okej, brudgummens mor var alltså rödögd och gick redan före vigseln som John Cleese. Bra början.

Klockan blev 16:15, när den borgerliga vigseln skulle ske i solens sken. Men det var rätt kallt, det duggregnade – och vigselförrättaren var puts väck.

– Äsch, om han inte kommer så får vi väl ha en fest och gifta oss på nåt annat sätt under veckan som kommer, sa brudgummen lugnt när han ringde vigselförrättaren för femte gången.
– Kan vi gå in och dricka lite bubbel? sa nån.
– Jaaaa! sa alla de andra 70 på plats, och så vällde vi komplett obekymrade in i scoutstugan och värmde oss.

En kvart senare hördes en lättad brudgum:

– JAG HAR VÄCKT VIGSELFÖRRÄTTAREN!

Drygt en timme efter utsatt tid, kom han och förklarade att han kom direkt från sjukhuset (oklart varför) och skulle dit igen och att under sådana dagar blir det lätt lite rörigt. Själva vigseln gick på fyra minuter blankt, men vi är lite osäkra på om de verkligen är man och hustru eftersom Erik plötsligt fick namnet Henrik.

Uppdatering: Bruden Frida fick dessutom heta ”Cornelius” i mellannamn, vilket hon alls inte gör. Detta missade jag för att jag just då vred mig av skratt åt ”Henrik”. Slut på uppdatering.

De unga tu och den till sist närvarande vigselförrättaren.

Och så höll vi tal och skrattade och hällde punch i varandras dekolletage tills dansen tog vid och kvällen övergick i natt. Jag dansade i strumplästen

Men hur var var jag nu klädd? Klädkoden löd ”känn dig fin och bekväm”, vilket var skönt för alla män som ju trivs i jeans och kavaj.

Naturligtvis klädde jag mig då som drottning Silvia 1993. (Foto: Frida Westholm, www.kungahuset.se)
Eller som duschdraperiet på vårt Airbnb.
Här har jag förvisso en kappa med lika randigt foder på mig, men ni fattar ju prinsipipen. (Foto: Sigge Bergman)

Men hur var det nu med de förnicklade skorna? Och mina numera pyttesmå fötter?

Nämen! Skorna var ju helt trasiga!

När båda sulorna släppte (utan att jag märkte det), började skons skinn att glida ut och töja sig utan det bromsande klistret mot sulan. Jag måste ha lyft på fötterna max 2 mm i varje steg, annars hade jag ju känt ett flärpande vinddrag.

Såhär dagen efter kan vi konstatera att fler som vi känner borde gifta sig oftare. Och att om man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt vigseln sker på utsatt tid, så blir det ju faktiskt lite mindre att rapportera om.

Share
28 kommentarer

Hjärtklappning

– Dunkelidunkeli – DUNKELI-D-U-N-K! DUNKDUNKDUNKDHUNK! DUDUDUDUNK!

Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.

Åttaåringen är den hoppande nr 13.
Åttaåringen är den hoppande nr 13.

– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.

Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.

Elvaåringen är den ljublåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.
Elvaåringen är den ljusblåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.

Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.

– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.

Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.

– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?

Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.

Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!

”Mucus” är väl ett läckert ord?
”Mucus” är väl ett läckert ord?
Share
32 kommentarer

”Jamen min hund är väldigt ren av sig” (uppdat.)

Det är vansinnigt enkelt att fotografera en söt katt.

För några veckor sedan beklagade jag mig inför alla radiolyssnare.

– Det är ju så synd om mig. Jag har inte klappat en katt sedan jag var nio år!

Egentligen är det alls inte synd om mig. Jag saknar kattklappandet lika mycket som att äga en segelbåt, att tävla 800 meter i DM eller att ha ögon i nacken. Inte alls, alltså.

Omedelbart efter ynkandet ringde Sörmlands samlade pälsdjursägare till radiostudion för att berätta att

  1. jag bara var hypokondriker
  2. just deras lilla älskling var särskilt ren och allergifri
  3. man faktiskt kan operera/vaccinera/hypnotisera bort allergin
  4. det finns raser som inte är allergena.

En av dem som ringde, var envisare än de andra. Hon ringde hem till mig på kvällen och övertalade mig till ett allergiförsök. Javisst serru, jahadå, hum hum rajraj, svarade jag och förträngde alltihop.

Förmodligen kommer jag att skriva något om ”eftertankens kranka blekhet” på denna plats om ett par timmar. Klockan 16:00 ska jag klappa en sibirisk katt. Bästisgrannen följer med som förkläde och hjälper till med eventuell iltransport till sjukhuset, om jag på skattebetalarnas bekostnad ska få vård för min dumhet. (Ja, jag har även med mig Betapred mot anafylaktisk chock samt några andra, mildare medikamenter.)

Uppdatering
’Schäkta dröjsmålet, jag skulle bara.

Men: ”Everything that doesn’t kill me, makes me stronger!”

Några i kommentatorsbåset oroades över det ickevetenskapliga i detta allergitest. Det får man verkligen hålla med om.

  • Är vi t.ex. säkra på att den sibiriska katten inte har umgåtts med en vanlig bondkatt på förmiddagen?
  • Kan vi se på de sibiriska katterna att de verkligen är sibiriska?
  • Kanske gick en häst genom katternas hus i morse, kontaminerade luften och förstörde de ickeallergena enzymerna?
  • Hyposensibilisering kan inte framkallas på en halvtimme.

Ah well. Vi kom in i ett kliniskt välstädat bostadshus, som var ett växthus för sibiriska katter. Några gick utomhus, några var inne, tre små ungar var med sin mamma i ett särskilt rum med vattenfontän. Jag klappade klumpigt en katt på ryggen och tog sedan det stora steget och kliade en kattunge bakom höger öra.

Inget hände.

Som en Shrek med en fågelunge i näven försökte jag klappa och gulla en kattunge som såg ut som jag. Ok, den var ju mjuk och gosig och levande, men förvirrande lik ett gosedjur från Coop. Bästisgrannen agerade samtidigt som en jonglör med 50 års erfarenhet och pratade med katter som katter tydligen ska talas med:

– Så söt man kan vara! Åååh. Nämen. Och se! Oj! Komsikomsi, såååhjah. Åååh.

Herrejisses och hjälp, den rör ju på sig, kan den gå sönder, hur ska man hålla? När fick jag så här stora händer? Vänta, om detta hade varit ett spädbarn, hur hade jag hållit då?

Efter en halvtimme var testet med gott resultat avklarat. Jag kände ingenting!

  • Efter 35 minuter kliade det på hakan.
  • Efter 40 minuter hade jag svårt att andas.
  • Efter 45 minuter kliade det i båda ögonen.
  • Efter 48 minuter nös jag 28 gånger.
  • Efter 50 minuter stod jag i en dusch och desinficerade mig, knaprandes på allehanda piller. (Och ringde det då på dörren så att jag fick gå ner och öppna med schampo i håret? Ja.)

 

Höger öga före testet och nu efter drygt fyra timmar. Känns mycket värre än det ser ut.

Nu mår jag ok eftersom den allra bästa medicinen kommer från USA (i somras) och gör en seg, dåsig och allmänt lycklig.

Resultat: Jag är fortfarande allergisk och inte ens sibiriska katter funkar. Men vad ska jag med en katt till? Jag har ju avloppsrör, blommiga golv, halvmålad panel, stökig källare och en hel del annat att klappa på.

Läs om Annas katt-test.

Share
23 kommentarer