Hoppa till innehåll

Underliga konstigheter

Nu blir man ”kullad” (1 och 2) att berätta underliga saker om sig. Kull heter ”pjätt” på skånska. Det är underligt. I Luleå heter kull ”du är”. Konstigt. Det är konstigt att man uppmanas att inleda de sex konstigheterna med en instruktion som om det vore ett spel. Nope. Men underligare saker har ju hänt.

1.
Jag kan busvissla så att det slår lock för öronen på alla runtomkring. (Mamma lärde mig detta när jag var liten.) Underligt då att jag inte har fört denna kunskap vidare till mina egna barn.

2.
Jag har självlockigt hår, vilket är konstigt eftersom jag såg ut så här när jag var sex år:

Tröjan var rosa och extremt stickig.

3.
Jag minns mycket precist. Alltså exakta datum när oviktiga saker hände, födelsedagar som jag borde ha glömt för länge sedan, onödiga årtal och basketspelares längd. Konstigt, eftersom jag inte kan mina fem barns personnummer.

4.
Min näsa är väldigt mjuk; man kan gnugga den åt alla håll och kanter utan att det händer något. Konstigt då att jag faktiskt bröt näsbenet på basketplanen en gång.

5.
Jag kan säga ”To be or not to be – that’s the question” på många olika språk, men finska är roligast eftersom ’fråga’ heter kysymys. Underligt nog kan jag inte säga det på danska.

6.
Jag är lik min pappa. Underligt, för han såg ut så här när han var 16 år:

Pappa ungefär 1953.

Så! Själv tycker jag nu att fler ska svara på ”de sju” . (Kolla här vilka som svarade förra gången.) Kopiera och fyll i:

1. Min mamma …
2. Min mormor …
3. Min morfar …
4. Min pappa …
5. Min farmor …
6. Min farfar …
7. Jag …

Share
Publicerat iBloggen

35 kommentarer

  1. hittade denna lustiga lek hos Solusfemina – otroligt kul..ska läsa vidare i de övriga bloggar som deltagit i kullandet mm…härlig distraktion just nu!! kram på dig

  2. C

    Ojoj, den där minns jag, men länken i länken är till min gamla blogg och där går det absolut inte att hitta svaren längre så jag svarar igen bara för att ha något att göra, istället för att jobba….

  3. Jag finns inte bland dem som svarade
    – och det gjorde jag ju heller inte.
    Jag är ju förkrigskvalitet, precis som Torbjörn Fälldin, så jag drar i Långbänk
    Under hösten har jag i min blogg faktiskt avverkat:
    Farfar
    Farmor
    Far(delvis)
    Mor
    Morfar
    och delar av min Mormors innehållsrika liv.
    Den som läser min blogg varje dag får ju så småningom också veta en hel del om
    Jag

  4. Ica

    Det heter Pjätt i Småland också. Aldrig ens hört Kull förr i tiden-

  5. Bra, C, man ska berätta så mycket man kan om sina förfäder. Gärna en gång per år, tror jag!

    Den Blyga: länka gärna till dina förfädershistorier så att man kan läsa alla.

    Ica: Visst är pjätt ett utmärkt namn på en lek?

    Shamanen07 — jag ska länka till Solusfemina och Moster Mjölgumpa, det var ju de som “kullade” mig.

  6. Petra

    I Norrköping sa vi Datten!

    – Ska vi leka datten?
    Och då var det kull som avsågs.

  7. C

    Men det här med kull-
    Vad heter den som är kullare?

    Vi sa alltid; du är “haan”, förmodligen från “det är du som har det”.
    Vi lekte nog, när jag tänkte efter, inte kull utan “haan” på äkta Tyresömål.

  8. Jag är också jättebra på att busvissla! Vi måste tävla nån gång!

    Datten lekte man i Småland också.

  9. Fler synonymer: dunk och pajs. Min fru som alltid sagt pjätt höll på att skratta ihjäl sig åt pajs. Hon skrattade faktiskt mer än jag när jag hörde ordet pjätt första gången.

    Datten var en riktig ohörd höjdare för mig.

    För min mor norrbottningen är det kull som gäller.

  10. C

    Måste fråga om det här med att busvissla.
    Hur lär man en fyraåring att vissla. Det är min ena sons högsta önskan att kunna vissla. Just nu har jag inga pedagogiska framgångar han hoar med rösten och inget annat.

    Förresten hur busvisslar ni, med tumme/pekfinger, två tummar, två pekfingar eller inga fingar alls?
    Min pappa lärde mig busvissla utan fingrar eftersom han tyckte det var ofint att flickor skulle stoppa fingrarna i munnen för att vissla. Som om busvissla i sig var något fina flickor borde göra. Dessutom, jag har aldrig varit en fin flicka…

  11. Jag busvisslar synnerligen osmakligt: med båda händernas pek- och långfingrar i munnen. Men jävlar vad det låter!

    När man lär sina barn att vissla, ska de börja med att vissla på inåtandning! Sedan kommer utåtvisslingen automatiskt efter kanske en vecka.

    Dunk! Nämen dunk! Basket! Jag vill leka pjättdunk! Pajs måste ju vara en misslyckat pjättdunk, eller hur? Och haan är en pjätt?

    Den småländska Dattenfejden mellan Ica och Översättarhelena, kan vi inte utropa den nu?

  12. Pernilla

    Jag kan också busvissla bra, med höger och vänster lillfinger i varsin mungipa. Det trícket lärde jag mig under en bilsemester med mamma och pappa (nix inga syskon att käbbla med). Gissa vem som höll på att få gå hem från Göteborg? 🙂

  13. Apropos pjätt.
    (Som är den RIKTIGA benämningen, och hör se´n)
    Den som var fasttagare STOD. Nu får Du stå – och sedan var man den som TOG.

  14. Alice

    Även i lilla Skåne finns det dialektala variationer. Själv, uppfödd i Malmö, har jag alltid sagt pjätt.
    Däremot säger min sambo, uppvuxen i en håla utanför Kristianstad, plätt.
    Jag trodde att hans brorsdöttrar bara inte kunde prata rent när jag hörde det första gången, men då blev han ytterst förnärmad. Och på rytmikpedagogutbildningen i Malmö hade vi långa översättningsdiskussioner då övningar med pjätt, datten, tagen och annat dök upp.

  15. Men visst måste det finnas en avhandling om dialektala lekord? Den vill jag ha!

    *leta leta*

  16. Fast på “våran gata i sta´n” (tidigt 40-tal) lekte vi hellre dunkgömme.

    Det finns intet ont som inte har något gott med sig: Under kriget var det ju bensinransonering. Bilarnas antal var försumbart.
    Det var häst-och vagn som gällde både för renhållning, Dragarelaget, drickabilar etc.
    Vi kunde leka dunkgömme i hela kvarteret!Inga portar var låsta.
    Roligast var en variant som hette BURK:
    Det lekte vi Ljusa vårkvällar. ALLA barn som inte låg och sov fick vara med dvs ett åldersspann på 7-17+.
    Föräldrarna satt ute på balkongerna,åt sill och potatis+?, och övervakade milt det hela.

    TV och internet störde inte friden!

  17. Orangeluvan

    Jag tänkte också tipsa om “haan”, som jag fick lära mig när vi flyttade från Luleå till Täby 1982. Tyresö och Täby, alltså. Hmm.

    Jag fick också programmera om en del andra ord. I Luleå sa vi “ska vi va'” (=vara med varandra och göra något kul idag), medan tioåringarna i Täby sade “ska vi leka”. Jättetöntigt, tyckte jag.

    Medan däremot festerna (eller kalasen, jag kommer inte ihåg vad vi sa i Luleå) i Täby hette “party”.

  18. Då får jag väl anta din utmaning. Jag bor i Skåne och jag säger inte “pjätt” utan istället “plött”.

  19. Oj nu läste jag att Alices man sa “plätt”. Förmodligen kommer vi inte från samma håla utanför Kristianstad, bara nästan.

  20. Oj, tack för hjälpen! Jag ska lägga till den tredje på min lista. Jag har svårt att komma i håg alla födelsedagar. Kan bara mina flickor och makens. inte andra… Om jag gratulerar nån, är det tack vare mobilen larmfunktion.

  21. Alice

    “Festorden” under min skoltid följde en strikt utveckling.
    Först var det kalas.
    När mamma sedan föreslog att åttaåringen skulle ha kalas, var det ju bara SÅÅÅÅ pinsamt. Party heter det ju!
    …i cirka 3 år, för sen var det bara fest som gällde. Helst tjejfest på högstadiet.
    På gymnasiet hette det väl mest för- och efterfest…

  22. Ica

    Pjätt är ett helt underbart ord. Funkar till allt.

  23. Emi

    Och hemma hos oss lekte vi “tagen”. Kull visste ingen vad det var. Sambon som är uppväxt i Älta (några fjuttiga hundra metrar från Haan-tyresön dårå) säger däremot kull. Underligt, det där.

  24. Inte vet jag….. Men som inbiten Lulebo har jag ett minne av att vi kallade den där leken för “sur”.

    “Skall vi leka sur”, sade vi. Och till den man fick tag i, sade man: “Du är!”

    Så var’e.

  25. Äsch, Ica är ju från Kronoberg (södra Småland). Det är en helt annan sorts småländska än min, fast i sällskap med mellansvenskar och galna gotlänningar och såna kan vi ändå känna en viss samhörighet.
    En annan lustig grej är att i den frikyrkliga delen av Småland (Jönköpings län) samlade man förr in kollekt till två sorters mission: hednamissionen (typ Afrika) och Kronobergsmissionen. Kronobergarna var allmänt ansedda som ogudaktiga.

  26. Anonymous

    Hej! Hittade in på din blogg via någon annans, minns inte vilkens.Blev så glad när jag läste ditt inlägg “Det nya sättet att kommunicera” – äntligen en till som stavar namnet för elektronisk post som jag, mejl.
    Hit kommer jag tillbaka!
    Annika

  27. Hej Annika! När det gäller mejl, så är det ordet ju med i SAOL sedan 1998, så det är extremt ok att skriva. (Men det ser fortfarande slarvigt ut i mångas ögon.)

    När det gäller alla er andra — tänk, ni har ju skapat en helt egen dialektutredning här idag! Jag finner detta ytterst intressant! (Och det var alls inte meningen att jag nyss skulle låta som en 62-årig professor med ord som “finner”, “ytterst” och “intressant”.)

    Jag trodde att ni skulle kommentera den stickiga tröjan och min pappas jättestora fötter, jue. Eller hur?

  28. Okej’rå. Din pappa ser ut att ha lika stora fötter som sonen min. Fast inte lika breda.

    Ordet tafatt [ta fatt] har inte använts i lekdiskussionen. Men det kanske bara är nån sorts byråkratisk term för att slippa krångla med lokala ord?
    Det var det ordet jag fick i huvudet, tills nån skrev datten. Det var nog det som vi också sa. Och dit hade jag tre mil på den tiden.
    Och den som jagade var den som had’en. (“Vem ä det som har’n?”)

  29. Agneta

    I min födelse- och uppväxtstad, Jönköping, lekte man inte kull eller pjätt, man lekte ‘gubbe’ och till den som blev tagen sa man »du e’«. Åtminstone gick det så till på fyrtio- och femtiotalen. Å andra sidan var mina och syskonens föräldrar skåningar varav mamma talade helsingborgska och pappa uppsvenska! Så från dem kände vi till begreppen kull och pjätt, men infödingarna i kvarteren och på skolgården lekte alla ‘gubbe’, så då gjorde vi det också och den benämningen förde jag sedan vidare till mina skånefödda barn.

  30. Petra

    Den som kullade i Norrköping var “ät”.

    – Du ät, skrek man när man kullade.
    – Vem ät? Vem ät?
    – Robban ät! Spring!!!

    Det var en kortare variant av “du är det”. En vanlig sammandragning i Norrköping. Gör det blir till exempel “gjört”.

  31. Orangeluvan

    Jag har egentligen inte förstått vad “haan” betydde förrän nu. För vi sa inte “vem är det som ha’an?” utan “vem ÄR ha’an”. Dvs den ursprungliga betydelsen “har den” var borta, och jag trodde att det hade något med “honom” att göra. Vem är det som är han, liksom.

  32. Jag har vuxit upp i västra Stockholm (Mälaröarna). Där lekte alla kull, och inget annat. Den som “hade den” var haan.
    Alltså det kunde låta såhär:

    – vem ere som har’en?
    – ve’n’te. Jo’re e Micke som e haan fö’resten, passarej så han inte kullarej.

    Eller något ditåt.

  33. Lottens mamma

    “Dunk för dig, dunk för det”, sa vi och klappade med handen på ett bestämt “dunkställe”, när vi hade fått syn på någon av deltagarna i kurragömma kanske. Man måste springa för att hinna före den “dunkade” till den där platsen. Eller kan det vara någon annan lek?

  34. På upplandssätten lekte vi KULL, och man aktade sig någa för den som VAR, eller ÄR.

    – Vem är?
    – Johan.
    – Nej, nu är Maja.

  35. […] verktyget) LIX på kommentatorernas kommentarer och finna att jag vinner? Kolla bara, under gårdagen nämnde jag lite slött att ”kull” ibland kallas ”pjätt”. Vips, rasslade det från […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.