den skrattande språkpolisen
De här orden har vi hängt ut tidigare – androm till skräck och varnagel – men det skadar väl inte att vi upprepar oss en smula? Vi vill ju gärna ha fler språkliga missfoster från våra läsare!
Fler förslag (2007-04-02–…):
Luugn. Den mest oförargliga bloggen av alla är fortfarande barntillåten trots denna chockerande bild.
I förrgår blev jag intervjuad. Det är alltid lika kul, och – har jag nyss upptäckt – kan fungera som ett reningsbad eller en terapeutisk session. Den utfrågande sade:
– Hur skulle du beskriva dig själv?
– Glad, påhittig … vänta, något negativt också … eh, långsint! svarade jag fantasilöst.
När vi efter en stund återkom till hur långsintheten yttrar sig, försökte jag förklara att jag aldrig glömmer gamla oförrätter. Av mitt livs alla förrätter minns jag dock bara ett fåtal.
– Men kan du inte förlåta dem som gjorde något dumt för länge sedan?
– Jooodå, men jag glömmer det inte.
– Jamen är du verkligen långsint då?
– Hm. Hö. Jam… Eh. Här har jag gått omkring och trott att jag är långsint, när jag i själva verket bara har gott långtidsminne! Heureka! [hävreka]
För så är det. Jag minns ju allt från förr. Minnet är fullproppat med dåtid. Det kanske är därför som jag har så svårt att stoppa in nytt som kungalängder (förutom att Karl XII var lika lång som Peter Englund är), periodiska systemet, kortkommandon och att jag bör köpa nya skosnören?
Men nu är det ju bevisligen så att jag även lägger sådant jag inte minns, på minnet. Den 26 december 1966 klädde Per Oscarsson av sig till endast kalsonger i Hylands hörna. Det roliga var att han tog av sig kalsongerna … men hade ett annat par kalsonger under. Och ett till par. Och ett annat par. Och … så vidare i all evighet. Sedan kallades han Porr-Per!
Bloggen Nakenchock rotar fram nya ord i medievärlden – jag ber att få bidra med ett gammalt. Porr-Per! Porr-Per visar kalsongerna! Men inte nog med detta. Sedan var han ful i munnen också!
Tiderna förändras, och här går jag omkring och släpar på en massa minnen som jag inte har egentligen eftersom jag faktiskt inte kan minnas strippen 1966. Vad vill jag med detta? Jo, jag tycker inte om fnysningen:
– Äsch, hur ska jag kunna veta det, då var jag inte ens född!
Åh, idag ger jag självgodheten ett ansikte. (Det hade inte alls varit lika kul att ge t.ex. marmeladen ett ansikte.)
