Gissa var jag har varit!När jag var tonåren var mina fötter fem kilometer långa. Det är ju underligt eftersom jag idag har 39,5 – 40 på sin höjd – i skostorlek. Ibland gick jag omkring i för små skor för att inte dra blickarna till mig och mina clownfötter. I för små skor har man dels svårt att hålla humöret uppe, dels svårt att gå normalt. Snacka om att dra blickarna till sig.
– Jag går inte en meter till!
– Men … vi ska ju bara in i hus…
– Inte en meter till!
– Jag viiiiill iiiiiiiiiinte!
– Men varför inte, trivs du inte i skolan?
– Näääääääää. Buhuuuuu. *pang i dörren*
Men jag trivdes ju bra i skolan. Visserligen somnade jag när fröken Astrid hade svensklektion (vaknade med dregel på kinden och bänken) och visserligen gillade jag inte fysiken med fröken Kerstin, men på det hela taget var högstadiet inte så farligt.
(Jag förtränger så bra, trallala.)
Men fötterna! En gång sade min vuxna kusin (nästan 20 år äldre än jag) glatt:
– Men kolla Lotten, du och jag har ju nästan lika stora fötter!
Denna dag färglade jag en hel sida i dagboken med svart tuschpenna. Mina tonårssorger handlade alltså inte om olycklig kärlek, orättvisor, dumma vuxna, mobbing, framtiden eller allmän oro utan bara en sak: de stora fötterna.
Men kolla, om man vänder på kameran och inte tar bild på tandläkarlampan utan på sig själv – vad ser man då? (Jag försitter icke ett tillfälle att få visa upp mina än så länge inte lagade tänder.) Näsborrar! En i stl M och en i stl XL! En okänd anledning till komplex!
Puh. Vilken tur att jag i tonåren inte hade en aning om att mina näsborrar var så olika stora.
26 kommentarer