Hoppa till innehåll

Dag: 30 mars 2007

Särskrivning igen och igen och igen

Nota bene!
Detta handlar inte om dyslexi. Jag är t.ex. allergisk, men jag känner inte att alla djurägare förtrycker eller kränker mig.

Hur man än vrider och vänder på livet, så hittar man

  1. särskrivningar här och där
  2. särskrivningsbekämpare här och där
  3. särskrivningsförsvarare här och där.

Först några exempel på särskrivningar så att vi är helt överens om vad vi pratar om så att ni läsare inte tror att det hela handlar om genitiv-s eller pluralböjningar:

Skum tomte rånade barnklädesaffär.
När kyckling lever är den mindre lämplig att stycka.
Djup fryst poet kan må bättre med vantar på händerna.
Sjuk sköterska bör stanna hemma.
Kul glass är rolig att äta.
Stek pannan om du inte gillar botox.

Detta är krystade exempel som jag konstruerade av gamla slitna särskrivningsprover som det dräller av överallt. Nästan alla är överens om att särskrivningarna

  • stör läsningen och rytmen
  • förändrar ords betydelse och meningars mening
  • ändrar betoningen av ord
  • ryckifierar och distraherar läsaren.

Men nu till det som jag inte alls begriper. Hur kan man försvara en stökifiering av en befintlig, fungerande ordning? Varför vill särskrivningsförsvararna att särskrivningen ska få slå igenom och råda? Jag begriper att språket ska utvecklas och jag får ständigt kliva ner från mina höga, grammatikutbildade hästar för att acceptera ”han är längre än mig” och ”svara innan onsdag”.

Men hur kan man försvara något som försvårar läsningen? Förklara gärna!

Fast nu går vi till något positivt: särskrivningarna kommer inte att slå igenom. De har funnits ända sedan mitten på slutet av 1800-talet och vi kan stoppa den pågående, galopperande särskrivningssjukan om

  • vi blir medvetna om och vänjer oss vid att engelskan skriver på ett sätt och vi ett annat
  • skolbarnen får lära sig att skriva skrivstil utan att lyfta pennan från papperet
  • alla slutar att stoppa in bindestreck överallt i ord (barn kan läsa långa ord fastän de nyss har lärt sig läsa, det tar bara lite längre tid till en början)
  • alla lär sig att bindestreck vid radslut kan vara vackra
  • Words stavningskontroll börjar funka bättre.

Detta inlägg inspirerades av Kristina af Knusselbo.

Share
2 kommentarer

Säkerheten framför allt?

När jag har följt diskussionen om vårt hjälm– och säkerhetsförsedda liv, velar jag.

I ena sekunden cyklar jag inte ens tio meter utan cykelhjälm, frågar om det finns bälten på bussen och förser barnen med noggranna aktadejförhonom-instruktioner.

I nästa sekund får barnen klättra hur högt som helst utan dunbolster nedanför träden, och jag låter dem gå hem från skolan utan övervakning, lär dem att förlora ibland och själv går jag ibland nerför källartrappan utan att hålla i mig. Eller ledstången.

Här kvitterar Tjeckoslovakien till 5-5 mot Sverige i VM 1967. Är det Honken, det där?


Uppdatering: Studiomannen skriver att det nog är Kjell Svensson (förstemålvakten). Trots detta kom vi tvåa. (Hade Honken månne bättre skydd?)

Skydda de ack så viktiga underbenen på målvakten var de bra på, det får man erkänna. Jag undrar vad som hade hänt om en målvakt på den tiden plötsligt hade tagit på sig en hjälm. Hade han buats ut och kallats mes som stavhopparen i somras?

Toby Stevenson har lovat sin mamma att alltid ha hjälm när han hoppar.

När jag var tre år, blev jag påputtad av en kompis när jag gungade på gården på Magistratsvägen 7 i Lund. Plötsligt missade hon gungan och gav istället mig fart, så att jag flög som en vante och landade på huvudet i sandlådekanten. Ingen hjälm: hjärnskakning.

När jag var fyra år, sprang jag med en tandborste i munnen, snubblade, for in i ett köksskåp med ögonbrynet först. Ingen ansiktsmask: sju stygn.

När jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade armbågar.

Peppar, peppar, usch-nu-utmanar-jag-väl-ödet – men barnen här hemma har än så länge inte trillat ner från höga träd eller tak, slagit ut tänder (som Broder Jakob) eller klämt av sig fingertoppar (som min djefla man). De har förstås fastnat med tungan på lyktstolpar, fått jack på näsan, stuckit sig på allsköns virke i hälarna och kantstött en och annan tand. Får man vara så här helt inkonsekvent och ologisk och måna om säkerheten i kubik ibland och leka laissez-faire [lässefääär] ibland?

Och – håll i er – kan man dessutom överföra dessa tankar på samhället i stort?


Fotnot: Jag gillar fotnötter. Laissez-faire kommer av franskans laisser faire, som betyder ungefär ’låta (folk) göra (som de vill)’.

Share
21 kommentarer