Detta var ju en utdragen pina. Med en tre dagar lång betänketid hann gissarna till och med hitta fel i texten: ett extrapris delas omedelbart ut till Anna, som (genom att använda korrekta, nördiga, enkla citattecken, hurraaaa) bevisade att något hade huggits av, stympats och brutalt lemlästats. Istället för …
Jag hotade honom med både det ena
”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt.
… skulle det ha stått:
Jag hotade honom med både det ena och det andra om han inte knallade sig iväg och gick direkt hem. Jag skakade på huvudet och gick fundersam in igen.
"Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt.
(När jag blir störtberömd succéförfattare ska jag sona detta genom att i varje bok ha med citatet ”med sitt ohyggliga skratt”.)
Gissningarna var spretiga som paraplypinnar tills Helena via min konstiga Anna Paquin-ledtråd föreslog Charlotte Brontë. Hennes namne (och min) Charlott – the Goblin Girl hängde snabbt på. Nu var Charlotte visserligen inte rätt, men i alla fall så nära man kan komma utan att skjuta själva haren. När så Bästisgrannen (via spionage i mitt hus där hon såg att vissa böcker var borta eller låg utfläkta på golv och bord) försökte sig på en mycket mystisk basket-ledtråd, hände det inte så mycket mer än att Ica blev arg för att alla hemlisbloggare är så väldigt döda.
(Förklaringen till det är enkel: jag har tidigare julkalendrat en nu levande stor skribent som blev urförbannad och kallade mig ”slummig och dum”. Det vill man ju inte vara, och döda författare läser ju inte bloggar. Däremot kan jag lova att vara mer populistisk nästa gång. Nej inte populistisk, bara kanske lite enklare. Eller kanske mer levande. Eller kanske jättedöd och jättesvår när jag tänker efter. Ingen som vill muta mig?)
Men nu till svaret. Hemlisbloggaren är den i mina ögon trista Emily Brontë. Stora händelser som till exempel ett häftigt slagsmål där jag skulle vilja läsa om omvridna näsor, brutala hårdragningar och sönderrivet kjorteltyg beskriver hon med några korta, föga målande ord som kanske ”Det blev mankemang …”. Däremot en kort blick från någon ståtlig karl kan beskrivas på tre fulla sidor … som följs av ett par sidor till med alternativa tolkningar av blickens betydelse och viktighetsgrad. Tydligen begriper jag ingenting och borde sättas på skolbänken igen, för Nationalencyklopedin beskriver Emily Brontës skrivsätt så här:
”Genom sin för tiden mycket ovanliga berättarteknik distanserade B. sig från stoffet på ett helt annat sätt än systrarna gjorde i sina ofta självbespeglande romaner. Natur- och människoskildring är intimt sammanvävda, ordvalet dynamiskt, i samklang med denna berättelse om obetvingliga känslor av kärlek, bitterhet och hat.”
Där fick jag så jag teg. Emilys mest kända verk är Svindlande höjder (’Wuthering Heights’), som först gavs ut under pseudonymen Ellis Bell. (Anna var ganska nära med förslagen ”Enid Blyton, Efrans G Bengtsson, Ejan Buillou och Eliza Barklund”.)
Själv minns jag en fransk film från 1979 om syskonen Brontë med Isabelle Adjani och Isabelle Huppert i några av rollerna. (Men det enda jag ärligt talat kommer ihåg på riktigt är att brorsan Branwell var full och ful.)
De här fyra (av sex) skrivande syskonen Charlotte (1816-55), Branwell (1817–48), Emily (1818-48) och Anne (1820-49) blev ensamma (sic) med sin pappa när mamman dog 1821. Visserligen fick de av honom en lattjo uppväxt med mycket fantasilekar, men de dog ju alla alldeles på tok för tidigt. (Förmodligen av C-vitaminbrist eftersom pappan var dålig på att ställa fram grönsaker på middagsbordet.) När suputen Branwell begravdes en kall decemberdag, förkylde sig Emily och dog snabbt i lungsot eftersom hon vägrade att skicka bud efter sin läkare – och dessutom vägrade att ta någon som helst medicin. (Hade hon haft mig som mästrande storasyster hade historien sett helt annorlunda ut.)
Ni som nu inte håller med mig och vill lära upp mig angående Brontë-kvalitéerna, är välkomna in i kommentarerna. Jag är öppen för förslag!
Nu ska vi se vem som vinner. Först beröm till Louise, som gissade helt rätt. Plommonstopet är fullt av namnlappar och jag sticker ner handen … ååå … nej. Man kan ju inte ge Anna både ordinarie pris och extrapris. En till … å hej! Mingman har vunnit en tröja!
Mingman! Mejla mig vilken tröja du vill ha och vilken storlek som kan passa!
Anna, du ska naturligtvis göra detsamma!
Va! Har jag vunnit nånting? Det kan inte vara möjligt, nästan. Jag har bara vunnit en tävling en enda gång, och då kom jag trea i en ”finn fem fel”-tävling i ett datorspelsmagasin. Priset visade sig vara en tom kartong, signerad av en känd speldesigner.
Men nu – en riktig tröja – jag blir alldeles varm av lycka. Det lönar sig att finna fel, det är alldeles tydligt!
Ja, jag ska INTE uttala mig om systrarna – jag har lättare än L. att se Emilys kvaliteter.
Jag vill göra en äreräddning av Branwell:
Han, liksom systrarna – det fanns ju en till, var OERHÖRT begåvad:
”Branwell Bronte received no formal education, partly due to financial restrictions as his father was struggling to keep the family together after his wife’s death. Branwell does not appear to have suffered as he was a very capable scholar with an enthusiastic desire to learn. He indulged in the Gondal stories and enjoyed writing with Charlotte.
In February 1836 at the age of 19 Branwell was proposed a freemason, and later became secretary of the Lodge. Meetings were held at the Black Bull until 1833 where they were held at Lodge St.
From June 1838 to May 1839 Branwell was working as a portrait painter in Bradford. In January 1840 he took up position as tutor for the Postlethwaite family at Broughton-In-Furness, in June 1840 he is dismissed. In April 1841 he was employed as Clerk in Charge of Luddenden Foot station near Hebden Bridge. While there he was known to frequent the Lord Nelson Tavern. In March 1842 he is dismissed from his post as there was found to be a deficit in the station accounts, attributed to Branwell Bronte’s incompetence rather than theft. January 1843 Anne has managed to secure post of tutor for Branwell with the Robinson family at Thorp Green. In July 1845 he is dismissed from his post as tutor, It was discovered that he had an affair with Mrs Robinson.
For the next three years Branwell’s state physically and mentally take a rapid decline due to his dependence on drink and opium
Moderlös, hängiven åt OPIUM och med ärftlig benägenhet att duka under för tuberkelbacillen gick det som det gick.
Aaaah. Stackars Branwell.
”Moderlös, hängiven åt OPIUM och med ärftlig benägenhet att duka under för tuberkelbacillen gick det som det gick.”
Att sedan dessutom bli kallad både ful och full pga. en fransk film, är ju förfärligt. Jag ska genast se till att min Brontë-bildning ökar.
Och nu gav Ingrid The Cool Editor mig bildning i ämnet ”Syskonen Brontë”:
”De flesta dog i tbc utom en som mådde så hiskeligt illa när hon väntade barn att hon faktiskt svalt ihjäl.”