Lotten Inlägg

… funkar bra, kan jag meddela. Jourhavande kompis på vaktbolaget hette denna morgon Markus. Jag sade till allas förvåning helt rätt lösenord så att de stoppade utryckningen.

Det var äldste sonen som gick upp i ottan för att hämta tidningen, äta frukost och hinna se gårdagens inspelade Lost-avsnitt. Hela huset tjöt och tjoade, telefonen ringde omedelbart, jag rusade ner, snubblade i trappan och kommer att få ett blåmärke i hålfoten. Sonen stod med ögon stora som kastrullock i hallen.

– Jag bara … jag … jag … dörren … ropade han.
– Det är lugnt! ropade jag tillbaka, och tänkte för en sekund ”vad ska grannarna tro?”.

Olle? Nej, han tror ingenting, han sover.

8 kommentarer

Mitt allra första minne är från när jag var ungefär tre år, när vi bodde på Vildanden i Lund. Minnet är enkelt: högt uppe i ett fönster satt en tjej i rött hår och tittade ner på mig. Jag vände bort blicken från henne och tittade ner på mina rutiga galonbyxor och adresslappen som mina föräldrar hade satt fast på dem. (Charlotte Stenson, Vildanden, hus K stod det eftersom jag hade tappats bort eller rymt ett par dagar tidigare.)

Från åren därefter har jag mer dramatiska minnen som när jag spräckte ögonbrynet första gången, när min bror tre gånger på fyra år slog ut en massa framtänder och när jag tappade min nyfödda lillasyster i golvet för att jag var så koncentrerad på Dora och Steve på Follyfoot (tv-program baserat på böcker som skrevs av Monica Dickens, barnbarnsbarn till Charles).

Vad mina barn kommer att minnas av sin barndom vet jag inte, men den 25 januari 2006 var en son sämst i klassen på att åka skridskor, en dotter skälld på av en hund, en annan son arg som ett bi på grund av datortrassel, en dotter förtjust över en bokhylla som föll över henne som husgaveln på Buster Keaton och den minste sonen bekymrad över bajs i den ena strumpan.

Tänk om man kunde välja sina minnen. (Finns det inte en film på det temat?)

12 kommentarer

Det känns lite som att ha gummiband runt en tom plånbok eller hänglås på en opackad resväska. Vi har alltså installerat tjuvlarm i huset.

Två larmande män som hette Ola och Dan klev mitt i morgonrusningen in i hallen med enormt imponerande verktygsbälten. Leverpastejmackor och varm choklad ven genom luften – pulkdag för ett barn, skridskodag för två andra barn och utflyktsdag för två av de minsta gjorde morgonen lite extra spännande. Ola och Dan bara log.

– Decken ska vara i rummet med värden, sa Ola lugnt.
– Däck? Världen? sa jag.
– Skalskyddet kan vara på fastän ni är hemma, förklarade Dan
– Skal? (Skalman?)
– Om väktarna åker på ryck …
– Ryck vaddå?

Nu har vi rörelsedeck och IR-deck och magneter och kodbrickor. Det hela kommer att sluta med att vaktbolaget får flytta in och bo hos oss för att avhjälpa alla ”handhavandefel” (alltså falsklarm).

Hörnu alla tjuvar! Här har ni inget att hämta. Däremot är ni välkomna att komma hit och lära mig lite tjuvlingo, jag är mycket fascinerad av fackspråk.

7 kommentarer

Aktierna i vårt företag (Bergmans Bokstäver) har på ett år gått upp 150 %. Vad synd att vi inte är börsnoterade.

Detta är ett exempel på tillåtet skryt. Jag talar på en gång om att jag är jättesmart och superduktig samtidigt som jag säger att jag är helt tappad bakom en vagn och inte har den minsta (penga)glädje av denna duktighet.

När jag gick i högstadiet var det coolast att skryta om att man inte hade gjort läxan.

– Har du pluggat till provet?
– Men är du helt sinnes? Majjen sa inte vilka sidor det var, int’ iddes jag kolla det. Skit samma.

Idrottsligt skryt är nästan alltid ok, men å andra sidan är det oftast tillåtet att lite ogint ifrågasätta bragden.

– Jag gjorde 38 poäng!
– Inget bra motstånd alltså? Men tog du några returer då?

… eller …

– Jag kom tvåa! Jag kom tvåa!
– I direktstart, ja, inte så många som deltog, va?

Alldeles för ofta finner jag mig själv skrytandes om hur stökig och slarvig jag är, bara för att jag tror att detta skryt ska räknas till kategorin ”idrott” och därför ifrågasättas. Önskescenario:

– Jag har så stökigt hemma, jag hittar nycklarna i kylskåpet och fjärrkontrollen i diskmaskinen!
– Inte då, äh, så farligt är det inte.

Realitets-scenario:

– Jag har inte dammtorkat på tre år och kan inte hitta mina kontokort och kolla, det där är ju julgardinerna som jag hängde upp för tre år sedan!
– Mmm. Ni skulle verkligen behöva en hemhjälp.

(Märk väl: jag har i denna text fått skryta om vårt företag, om att jag en gång i tiden var en duktig elev, om att jag har gjort 38 poäng i en basketmatch, om att jag i en orienteringstävling kom tvåa och att jag är en icke-streber när det gäller ordning.)

Vad skryter andra om?

26 kommentarer

När jag emellanåt inser att jag har tillkortakommanden – och accepterar dem – hemfaller jag en stund senare alltid åt bortförklaringar.

Jag är till exempel inte en Anja Pärson eftersom jag fick ärva min farmors knän, och de gör ont. Jag är inte en Katherine Hepburn eftersom jag föddes i fel tid och fel land och förresten är Spencer Tracy inte min typ. Att jag inte är en Jan Guillou beror på att han har lagt rabarber på alla lyckobringande skrivmaskiner som heter Adler. Att jag inte är en Astrid Lindgren beror blott och enbart förstås på att jag inte kan stenografera.

”Den snabba skriften”, utgiven av Melinska Stenografförbundet 1962.

Ok. Ska nog ta mig i kragen och lära mig att stenografera i alla fall.

20 kommentarer

Förra söndagen tappade jag bort både Ica-kortet och Coop-kortet. Ingen större skandal; på dem finns det inga pengar insatta – men det är vansinnigt irriterande att handla utan att få fem öres medlemsrabatt på bananer.

I onsdags kom glassbilen, där jag köpte Mormors godaste och Glassbåtar. Smidigt är det att även där nuförtiden kunna betala med kort, så det gjorde jag. Glassbilskillen tog emot betalkortet, men sa att han inte behövde legitimationen eftersom vi nu har handlat av honom i fem år och han ju litar på oss. Jag lade ner korten i plånboken. Tror jag.

I torsdags anmälde jag Coopkortet försvunnet, men hittade Ica-kortet på ”ett bra ställe” (besticklådan). Fast då upptäckte jag att betalkortet och legitimationen var borta. Jag tror i alla fall att det var då jag upptäckte det.

Nu måste jag snart agera. Legitimationen och betalkortet är alltså på rymmen tillsammans. Jag har inte spärrat dem, eftersom det till 99 % säkerhet är jag själv och inte en tjuv som har dem i sin närhet. Tror jag.

Himla tur att vi inte har en massa pengar på banken!

10 kommentarer

Ni som vill ha facit till hemlisbloggaren här nere, får pallra er till Julkalendern.Det är för att de som inte var med idag, ska kunna gissa och inte trilla in på ett facit innan de ens fått en chans att gissa. (Om jag hade kunna blogga bokstäver uppochner, hade jag gjort det här istället, kanske.)

5 kommentarer

Egentligen blev The Revival lite av "Julkalendern Reunion" eftersom flera av decembergissarna dök upp – och till min stora glädje kastade sig även nygissare in i leken. Efter ett par timmar började jag stoppa in några ledtrådar, som inte alls ledde någon på rätt spår. Ordet tre och staden New York skulle ju få er att tänka på New-York-trilogin av Paul Auster – vilket Aggeman var först med att lista ut.

I den första delen, Stad av glas, får vi veta att bloggaren Quinn tar sig in i en tom lägenhet, slänger bort alla sina kläder och lägger sin röda anteckningsbok på golvet och penna ovanpå den … och somnar. Jag var fräck nog att ändra det till röd laptop och mobil, men där var ju Cecilia mig på spåren. När jag gav ledtråden "Harvey Keitel" var det för att han var med i Smoke och Blue in the Face, som Auster skrev manus till.

I september 2002 var jag gravid i 41:a veckan. Svullen, galen, sur och förmodligen otrevlig mot allt och alla, satte jag igång att läsa hela trilogin. Vansinnig och omgiven av tossiga barn lade jag därefter ut en recension av de tre böckerna. Jag var helförvirrad och besviken, men läsningen satte i alla fall igång förlossningen – tolv timmar senare låg jag lycklig och kramade munstycket till lustgasen.

Tillbaka till Paul Auster (f. 1947) nu. Han slog igenom med trilogin 1985–86, där han enligt NE "använder detektivromanens form för att ställa frågor om identitet och förhållandet mellan litteratur och verklighet". Sådant brukar ju jag tycka om – kanske ska jag läsa om böckerna?

Vem vinner? Jag ändrar inte på mina rutiner; alla era namn ligger nu på nyskrivna lappar i plommonstopet … och dääär, Cecilia! Mejla mig så skickar jag något!

5 kommentarer

För varandra okända bloggare träffades:

Bengt
Tommy Jensen, Pappablogg
Anna Toss & Co + Stockholmsbloggen
Rosemari, Kulturbloggen
Steffanie Müller, Nästa: Bandhagen
Johnny Söderberg, Stationsvakt
Annica Tiger
Angela Müller
Annika Bryn
Gustaf Gustafsson
KA – Centrifugen
Carina
Björn, Bitis bilderbok

/Lotten via SMS & maken Olle
Uppdatering kl. 19.47: Nu förvandlas jag snart till en pumpa, så jag åker hem.

10 kommentarer